Min lilla ska in på operation i morgon. Jag är nervös. Hon ska sövas och de ska ta bort halsmadlarna, polyper och sätta rör i öronen. En tre-stegs-raket.
Allt detta är högst nödvändigt eftersom hon har sömnapné, talsvårigheter och är halvdöv :(
Så det måste göras, men ändå. Man vill liksom inte att någon ska göra så att lillan har ont, aldrig någonsin. Det är det som är det värsta. Allt sedan hon föddes har hon varit sjukvårdens egna lilla nåldyna. Jag kan inte räkna hur många blodprover hon har tagit. Började redan från början, sedan första dagen har det varit så. Och det gör fortfarande lika ont varje gång de sticker henne och man tvingas trösta henne med orden "Det är snart färdigt". Fast man vet att det är en klen tröst när det gör väldigt ont.
Det gör ont i mig att tvinga henne att vara stilla så att de kan ta prover. Så av den anledningen så är det min make som tar henne till operationen. Jag kommer sitta i väntrummet och bita på naglarna, men jag vill inte att hon ska se hur nervös jag är.
Jag hoppas bara att allt ska gå bra och att hon ska ha så lite ont som bara möjligt efter. Hon ska få sova på avdelningen med Henrik en eller två nätter och då kommer hon ha tillgång till riktigt bra smärtstillande. Det är ju iallafall en liten tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar