Jag beundrar alla de som går genom livet med handikapp. De som föddes "annorlunda" men minsann "bär det som en krona". Fan! Vad jag önskar att jag kunde ge den självkänslan till mina barn. Med handikapp eller utan. Lixom lite- Jag går här! Det här är mitt sätt att ta mig fram! What´s it to you?
Jag känner ibland hur ögonen tåras inför tanken på att Lily ska bli stor- och klämma in kroppen i en baddräkt för att skolan ska åka och bada och hur hon ska känna inför sitt handikapp- benlängdsskillnaden. En bra dag så tänker jag- det kommer hon att inte bry sig om! För jag och Henrik kommer ge henne så mycket kärlek att hon kommer veta att kroppen är inget annat än yta- det som verkligen räknas sitter på insidan och där är alla lika mycket värda! Hon kommer att älska sin kropp som den ser ut för det är den som gör henne till den fantastiska människa som hon är.
Men en dålig dag så blir jag nedslagen. Hur ska jag hantera missnöje med en kropp som jag vet att jag själv som tonåring skulle ha svårt att acceptera. Tonåren är ju en så känslig tid och andras omdömen är ju tyvärr för mycket värda i den tiden- och tyvärr har de andra oftast inte så bra omdömen... Och med all ytfixering som finns idag- hur ser det ut om 10 år?
MEN så ser jag någon vandra förbi ute på gatan, någon med ett handikapp. Med huvet högt och sådan självsäkerhet att det bara lyser om hen- och visst gångstilen är inte perfekt, men den är fantastisk! Benen kanske är i felställning, men den som tycker att det påverkar denna människas existensberättigande har en felställning i skallen! SÅ DET SÅ!
Så vill jag lära mina barn att gå igenom livet. Både de med handikapp och de utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar