Något stressad är man ju. Som jag skrivit om en milljarrd gånger.
Jag känner hur jag liksom bara andas ytligt och i snabba små andetag. Axlarna är uppdragna till öronen och rent allmänt så har jag inget tålamod, med NÅGONTING.
Det är verkligen nedbrytande. Detta tillstånd- och om det inte vänder snart så kommer jag att krasha- jag vet det.
Jag har försökt att hitta ett lugn, men att bo i staden är för mig stressande i sig. Pulsen, trafiken, kommersen. Jag behöver verkligen annat i mitt liv för att finna lugn. Så därför har jag vid några tillfällen tagit med ungarna till en sjö nära Lilys förskola- efter hämtning. Bara så vi ska få ANDAS.
Så här! WOW!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar