Dagen som försvann

Igår var en trist dag.

Jag fick P-böter- alltid så sjukt tråkiga pengar. Och när man känner att alla pengar måste sparas för att vi ska kunna köpa ett hus och få ordning på så finns det så mycket annat jag hellre lägger pengarna på.

Jag höll dessutom nästan på att krocka. Detta pga att en av våra blinkers i fronten har lagt av- så jag kunde inte vara tydlig med vad jag tänkte göra för manöver och denna mötande bilist kunde dessutom inte hitta bromsen i tid. Så pga detta, hämtade jag flickorna från dagis och skola efter jobbet, och åkte direkt till verkstad för att få igång alla lampor på bilen. Det blev ju såklart mycket dyrare än planerat...

Det positiva i kråksången är att jag passade på att ringa syrran från verkstaden för att fråga om vi kunde få middag hos dem- för flickorna har tjatat om att få träffa kusinerna och verkstadsbesöket skulle ta mycket längre tid än att vi skulle hinna hem och äta. Så det var ju en trevlig sak under gårdagen. Hos syrran satt jag mest bara och surade. Och generellt känner jag att jag kämpar med mitt humör- jag som brukar vara så glad- kan inte se nån glädje i nåt känns det som.

Hela gårdagen var en dag som gärna kan få strykas ur historieböckerna om ni frågar mig. Det kan vara "Dagen som försvann".

Då jag satt i bilen i morse kom jag att tänka på mitt humör och hur mitt sinneslag känns så dämpat och lågt- då kom jag på att det finns ingen som kan hjälpa mig med detta, mer än jag själv! Alltså det låter kanske som " Ba! Döööhhh! Såklart dumskalle!" Men det var som en glödlampa för mig. För jag har gått omkring här och väntat på att nån ska göra mig glad och att nån ska lösa mina "problem", men JAG är ju den någon!

Så jag startar "Operation ändra inställning till situationen jag befinner mig i". Hoppas att det ska ge resultat.