Operation imorgon

Min lilla ska in på operation i morgon. Jag är nervös. Hon ska sövas och de ska ta bort halsmadlarna, polyper och sätta rör i öronen. En tre-stegs-raket.

Allt detta är högst nödvändigt eftersom hon har sömnapné, talsvårigheter och är halvdöv :(
Så det måste göras, men ändå. Man vill liksom inte att någon ska göra så att lillan har ont, aldrig någonsin. Det är det som är det värsta. Allt sedan hon föddes har hon varit sjukvårdens egna lilla nåldyna. Jag kan inte räkna hur många blodprover hon har tagit. Började redan från början, sedan första dagen har det varit så. Och det gör fortfarande lika ont varje gång de sticker henne och man tvingas trösta henne med orden "Det är snart färdigt". Fast man vet att det är en klen tröst när det gör väldigt ont.

Det gör ont i mig att tvinga henne att vara stilla så att de kan ta prover. Så av den anledningen så är det min make som tar henne till operationen. Jag kommer sitta i väntrummet och bita på naglarna, men jag vill inte att hon ska se hur nervös jag är.

Jag hoppas bara att allt ska gå bra och att hon ska ha så lite ont som bara möjligt efter. Hon ska få sova på avdelningen med Henrik en eller två nätter och då kommer hon ha tillgång till riktigt bra smärtstillande. Det är ju iallafall en liten tröst.

Fick såklart inget besked... Buhu

Japp. Inget nytt hus. Har inte fått höra något. Vandrar fortfarande i ovisshet. Känns inte så kul. Så himla jobbigt med denna ovisshet, men samtidigt vill man ju inte "spontan köpa" ett hus... Känns som lite för stor affär för att bara ta första bästa objekt för att lösa situationen... Tur att man ska ut med vänner och maken imorgon då, ett par öl känns välbehövliga efter denna stress och nerviga period.

ÄLSK på dessa

Asså jag må vara hemlös, men när jag har väggar- DÅ ska dessa få hedersplats! Så underbara motiv på finsk björkplywood.

Blir nog inte finare än så här :)

Kolla in http://www.whatwedo.dk/?case=Faunascape_Plywood_Prints

Idag ska vi få besked...

Idag ska vi få veta om huset- spanet. Iiiiiiiii....!
Jag och maken har kastat menande blickar mot varandra hela morgonen. Men ingen har vågat uttala orden- i rädsla för att Jinxa det.

Så nu sitter jag med fjärilar i magen. Hör av mig SÅ SNART JAG VET :)

See ya!

Rött hår

Jag har färgat håret. Rött. Juliana protesterade högljutt i affären att hon inte ville ha Pippi Långstrump till mamma utan ville ha vanliga mamman!
Men resultatet är möjligt att fota- det se bara brunt ut... men det är lite rött- jag lovar. Men inte "Pippi Långstrump rött".

Sen är det ju oxå så att det är omöjligt att ta ett kort på sig utan att se aslöjlig ut. Piiinsamt...

Jag beundrar...

Jag beundrar alla de som går genom livet med handikapp. De som föddes "annorlunda" men minsann "bär det som en krona". Fan! Vad jag önskar att jag kunde ge den självkänslan till mina barn. Med handikapp eller utan. Lixom lite- Jag går här! Det här är mitt sätt att ta mig fram! What´s it to you?


Jag känner ibland hur ögonen tåras inför tanken på att Lily ska bli stor- och klämma in kroppen i en baddräkt för att skolan ska åka och bada och hur hon ska känna inför sitt handikapp- benlängdsskillnaden.  En bra dag så tänker jag- det kommer hon att inte bry sig om! För jag och Henrik kommer ge henne så mycket kärlek att hon kommer veta att kroppen är inget annat än yta- det som verkligen räknas sitter på insidan och där är alla lika mycket värda! Hon kommer att älska sin kropp som den ser ut för det är den som gör henne till den fantastiska människa som hon är.

Men en dålig dag så blir jag nedslagen. Hur ska jag hantera missnöje med en kropp som jag vet att jag själv som tonåring skulle ha svårt att acceptera. Tonåren är ju en så känslig tid och andras omdömen är ju tyvärr för mycket värda i den tiden- och tyvärr har de andra oftast inte så bra omdömen... Och med all ytfixering som finns idag- hur ser det ut om 10 år?

MEN så ser jag någon vandra förbi ute på gatan, någon med ett handikapp. Med huvet högt och sådan självsäkerhet att det bara lyser om hen- och visst gångstilen är inte perfekt, men den är fantastisk! Benen kanske är i felställning, men den som tycker att det påverkar denna människas existensberättigande har en felställning i skallen!  SÅ DET SÅ!
Så vill jag lära mina barn att gå igenom livet. Både de med handikapp och de utan.

Känn lugnet

Asså. Det går inte direkt som på räls det här "att hitta hus" :/
Något stressad är man ju. Som jag skrivit om en milljarrd gånger.

Jag känner hur jag liksom bara andas ytligt och i snabba små andetag. Axlarna är uppdragna till öronen och rent allmänt så har jag inget tålamod, med NÅGONTING.
 Det är verkligen nedbrytande. Detta tillstånd- och om det inte vänder snart så kommer jag att krasha- jag vet det.

Jag har försökt att hitta ett lugn, men att bo i staden är för mig stressande i sig. Pulsen, trafiken, kommersen. Jag behöver verkligen annat i mitt liv för att finna lugn. Så därför har jag vid några tillfällen tagit med ungarna till en sjö nära Lilys förskola- efter hämtning. Bara så vi ska få ANDAS.


Så här! WOW!

Kattmandala

Katten "hjälper till"

Vad kan man göra en kväll, när man borde gå och lägga sig?
Ja, i stort sett ALLT UTOM ATT GÅ OCH LÄGGA SIG.

Tex en "Mandala" med sina pennor och sudd. Och katter kan man alltid lita på att de ska vara med och busa så fort man försöker ställa i ordning nåt fint. De vill lixom bara vara med på ett litet hörn och leka.

I väntans tider...

Jag har ett span. Hihi. Pillrar faktiskt lite i magen när jag tänker på detta span...
Otrogen? NEJ! ALDRIG! Jag lovar- man kan inte hitta bättre än min guldklimp, så jag tittar inte.
Nej, detta är ett hus "span", ett hus som känns som att jag skulle kunna bo i och där vi skulle kunna trivas. Nu bara väntar, väntar och väntar vi... På svar på att vårt bud accepteras!

Hihi!

Är det inte det ena så är det så typiskt

Idag på väg till jobbet kände jag mig helt matt. Alltså, vi snackar KOMA.
Men så tänkte jag på mitt löfte om att ändra inställning- och provade dra lite på smilbanden. Faktiskt kände jag mig några hekton lättare, jag fick lite studs i stegen och ljuset blev lite klarare.
Då ringer de från skolan- "Juliana har stått på näsan på skolgården och blöder från tänder och läppar. Man bör nog ta henne till tandläkaren".

Man bara- ORKAR INTE!

Men hon har varit med pappa Henrik hos tandläkaren och det ska inte vara nån fara med hennes nya tänder, mjölktänderna är ju ändå på väg att ryka. Men snälla nån! Nu får det räcka med tråkigheter! Skicka oss glada positiva besked istället och ge oss en strimma hopp.
Du där uppe som lyssnar... (komiskt att jag skickar en bön med ett blogginlägg- snacka MODERNT! ;)



TACK för idag!

Skolfotot

Vi väntar på en order på skolfoton på vår egna skolflicka. Ni vet hon som typ gick själv ut ur magen, direkt fram till en penna och började skriva tomtevisor (vilket är senaste hobbyn nu för tiden).

Nu är ju allt så hi-tech så man loggar in och väljer sina egna bilder. Och jag bläddrade bland bilder på mitt charmtroll- den ena sötare än den andra. Jag höll ju på att svimma av sockerchock! Men tillslut valde vi bilden där man ser Julianas glugg- ni vet den där gluggen som etta-gluttarna har som bara skriker "BUSFRÖ!".

LÖVE THIS PIC!

Gråa hår

Jag vet inte vad det är, men jag har fått så mycket gråa hår. Ok, åldern... Man börjar ju komma upp i silvergorilla åldern. Men jag tror faktiskt oxå all stress och press under den senaste tiden... Känner mig ju hundra år äldre sedan flytten gick för två veckor sedan.

Jag har alltid stolt påstått att "Jag minsann inte ska färga bort mitt gråa hår", men jag inser nu att det mest var tomt prat och brist på erfarenheten av GRÅTT hår.

För det första så vägrar de ligga ner ordentligt på skallen utan envisas med att fladdra högst uppe på skallen. Lite som en signalflagga till alla att detta exemplar av homo sapiens minsann sett sina bästa dagar och somnar troligtvis mitt i en mening om du tar ut hen på en öl.
Sen ser jag ju tio år äldre ut- minst.


Så ok... Det gråa håret är inte så fint som jag tänkte mig- jag tänkte mig att jag skulle vara så där Jane Goodall vacker. Totalt naturlig och bara fantastisk- och mitt gråa hår skulle vara som en skinande silverkrona.

Jane Goodall i egen hög person.

 Men jag börjar inse att jag nog kommer färga över det inom kort. MYCKET SNART- kanske rent av ikväll.
Jag rådfrågade maken vilken färg han tyckte av blond, röd, brunt eller svart. Då tyckte han rött.  Absolut inte Blont för då skulle jag se ut som en seriefigur (?! What?!)
Ok- spännande RÖTT hår. Då kör vi på det.

Dagen som försvann

Igår var en trist dag.

Jag fick P-böter- alltid så sjukt tråkiga pengar. Och när man känner att alla pengar måste sparas för att vi ska kunna köpa ett hus och få ordning på så finns det så mycket annat jag hellre lägger pengarna på.

Jag höll dessutom nästan på att krocka. Detta pga att en av våra blinkers i fronten har lagt av- så jag kunde inte vara tydlig med vad jag tänkte göra för manöver och denna mötande bilist kunde dessutom inte hitta bromsen i tid. Så pga detta, hämtade jag flickorna från dagis och skola efter jobbet, och åkte direkt till verkstad för att få igång alla lampor på bilen. Det blev ju såklart mycket dyrare än planerat...

Det positiva i kråksången är att jag passade på att ringa syrran från verkstaden för att fråga om vi kunde få middag hos dem- för flickorna har tjatat om att få träffa kusinerna och verkstadsbesöket skulle ta mycket längre tid än att vi skulle hinna hem och äta. Så det var ju en trevlig sak under gårdagen. Hos syrran satt jag mest bara och surade. Och generellt känner jag att jag kämpar med mitt humör- jag som brukar vara så glad- kan inte se nån glädje i nåt känns det som.

Hela gårdagen var en dag som gärna kan få strykas ur historieböckerna om ni frågar mig. Det kan vara "Dagen som försvann".

Då jag satt i bilen i morse kom jag att tänka på mitt humör och hur mitt sinneslag känns så dämpat och lågt- då kom jag på att det finns ingen som kan hjälpa mig med detta, mer än jag själv! Alltså det låter kanske som " Ba! Döööhhh! Såklart dumskalle!" Men det var som en glödlampa för mig. För jag har gått omkring här och väntat på att nån ska göra mig glad och att nån ska lösa mina "problem", men JAG är ju den någon!

Så jag startar "Operation ändra inställning till situationen jag befinner mig i". Hoppas att det ska ge resultat.

Let´s start a band!

Dessa stjärnor i mitt liv! Så fint! Jag är helt klart deras största fan!

Livet alltså.

Mitt i  allt detta kaos så finns det ändå tillfällen till glädje- och jag menar sann glädje. Så där varm god glädje som bara kärlek sprider. För mitt i allt så har ett hem öppnat sig för oss- Henriks faster som tagit in oss i sitt hem. Tänk! En människa som öppnar sitt hem för OSS! Och låter oss komma in i hennes liv och bryta hennes vanor. Fint!
Och vänner och familj har visat sina goaste sidor- de där sidorna som man alltid vetat fanns där, men i samtal och i möten så tar annat plats som ytligheter och triviala vardagsproblem, men nu visar de sig. Kärleken och vänskapen. Det kan låta underligt men denna plats av rörelse har visat vilka krafter av trygghet jag har runt mig.
Igår pratade jag med Lee på telefonen- och han verkar verkligen trivas på Gotland. Så fantastiskt!
Sen pussade jag flickorna godnatt för kvällen och sen när jag la mig ner för att sova bredvid maken- viskade jag "Ni är mitt hem" till honom. För det känns så. Mitt i allt så har jag något starkare än ett hus som jag kallar mitt hem. Jag har kärlek och jag bor i den just nu.

Apa mig!

Det här är jag när livet kommer och gör sig påmind.

Bild 1.
Glad, lite naivt ovetande om livets verklighet.

Bild 2.
Livet sätter sin kalla verklighet mot mitt bröst och kylan känns. Oooo ja, den känns.

Århundradets sämsta helg?

Ja. Jag tror faktiskt det. Ibland känns det som att ju mer du tycker att ditt liv suger- desto mer skit serveras du. Lite - "SÅ DU TROR ATT DETTA ÄR SMÄRTA? KÄNN PÅ DETTA!"

Så blev det denna helg.

Man är ju bostadslös för närvarande. Det suger ju rent allmänt. Och ärligt talat så förstår man uteliggare som ger upp- för utan en fast punkt, ett hem, så känns livet rätt kaotiskt. Faktiskt.

Som grädde på moset så valde min son att flytta till sin far på Gotland denna helg. Och ja, jag tror på jämställdhet i föräldraskapet. Men som jag har kämpat med denna underbara lilla människa! Och slagits mot varenda väderkvarn! Så väljer han bort mig. Det är inte utan att det svider till i hjärtat. Och att tårarna rinner till. Men i slutändan hoppas jag bara att det blir bra för Lee. Att han ska klara skolan, få vänner och känna att han har en trygg plats. Och just nu har jag inte ens ett hem att erbjuda, så det kanske blir bäst så här.
Men helt klart en smärta i att inse att just nu är inte jag den bästa föräldern för honom.

Sen då när vi hade vinkat av Lee och pussat hans kind så att man ska klara sig ända till Jul utan att pussa på hans kinder. DÅ! Då går Lillan och trillar ner för en klätterställning ca 175cm upp i luften och landar på huvudet. Alltså! Fan! Då ville jag bara dö av oro! Jag skrek rakt ut och sprang fram till henne- jag stod så nära att jag skulle kunna fånga henne- om hon trillat åt mitt håll, men hon föll SÅKLART åt andra hållet. SÅKLART. Hon skrek inte utan bara såg alldeles rädd och chockad ut, sen lät hon som att hon tappat andan. Och jag fick PANIIIIK! Sen ville hon somna. Men i helvete heller! Jag ringde 112. Och de skickade en ambulans som konstaterade att hon hade hjärnskakning, men inget mer, fallet hade gått så bra som det bara kunde.

I söndags när jag vaknade bredvid henne så kände jag en sådan lättnad och tacksamhet över att hon låg där- som om inget hade hänt. Och då pussade jag hennes mjuka kinder en miljon gånger- bara för att jag kunde.

Så ok. det var en skräckhelg från helvetet, men i slutändan så är jag bara så tacksam för det jag har. Och ska fokusera på det istället för att känna skit över det jag inte har.

/Hälsningar Dalai Lama Sara :)