Helgen i bilder

Helgen går såååååå fort! Särskilt när man jobbar lördagar och söndagar :/

Så den har inte varit så inspirerande... Men lite bilder från förr kan jag ju bjuda på

Fick för mig att hänga om konsten hemma. Nöjd!

Funderar på hur man ska få till badrummet däruppe. Alltså både pengamässigt, men även rent uppställningsmässigt. 

 

Fasaden och taket. Ni förstår att man har ont i magen va???!

Du är inte den jag trodde du var

Min son. Min son som föddes utan ett ljud. Bara stora kloka ögon som blickade ut i universum och rakt in i mitt hjärta. Planerna för hans ankomst var ju såklart fyllda med förhoppningar. Vi funderade på VEM han var. Att bestämma namn som skulle presentera honom för världen blev vår uppgift. Vi valde namn utifrån vilka vi var/är. Och vi vände orden i våra munnar, lät ljuden rulla fram och de tre namnen blev en ramsa i mitt huvud. De hörde ihop och jag skulle kalla min förstfödda dessa kärleksfulla ljud. Men nu har jag förstått att det inte representerar vem han är. Han vill inte ha sina namn. Ett av de tre namn han fick kan han acceptera- de två andra har jag fått skicka in ett brev till skatteverket för att ta bort. Det har växt fram och skavt ett tag. Namnen. Så tillslut var det inte ett val jag gjorde utan det var min plikt som mamma att lyssna på mitt barns vilja. Så när han växer framför mina ögon så kan jag se att blicken är densamma- men mycket annat växer fram. Mitt första möte med sonen fortsätter varje dag. Jag lär känna en ny människa för varje stund. Han är inte den jag planerade för när jag som ung, naiv flicka väntade otåligt på honom. Han är sin egen. Precis som vi alla är.

  

Konsten att leva

Jag läser just nu "Just kids" av Patti Smith och kontrasten mot mitt egna inrutade liv är så slående att det nästan gör ont.
Hon LEVER konst. I allt hon gör och i de kretsar hon befinner sig i (i boken) så är livet inte bara vardag och rutiner utan tvärt om! Berikande upplevelser, uttryck och umgänge.
Jag säger inte att jag skulle vilja byta det jag har mot något annat- för det vill jag inte, tro mig. Men jag blir inspirerad av sättet att se på livet.

Ibland så är det ju så att man slås av en våg av inre motstånd mot livet man faller in i. Meningslösheten i rutinerna som utförs helt utan själ. Särskilt lätt att falla in i någon sorts mysvardag med minsta motståndets lag som drivkraft blir det ju när man har småbarn. För ärligt talat- utmaningar tar på krafterna. Och med barn så kan en liten puckel av motstånd växa till enorma berg av energidränage. Så jag undviker dessa pucklar med bergsmassiv potential. Men samtidigt så vet jag ju att utmaningarna är då jag växer- och säkerligen gäller det även för mina barn.  Men hur kan man leva konst med barn? Jag vet att när jag skaffade barn som ung mamma så var det ett sorts protest mot samhället och kärnfamiljerna som lever som isolerade zombies. Jag ville klara mig själv och uppfostra barn som skulle ha vidöppna ögon och medvetenhet i de stora frågorna. Men allt eftersom så vet jag att tröttheten har tvingat in mig i rutiner och skygglapparna har åkt på och de stora frågorna är så oändliga och frågan "Varför?" har blivit till ett tomt eko och jag orkar inte svara djupgående på alla frågor. Jag uppfostrar barnen efter mina principer, men ibland känns det som att jag stelnat i mina principer- utmanar inte, jag orkar inte. För ärligt talat- livet kommer emellan hela tiden. Bara idag så har min son brutit tån på ena foten efter att han sprungit in i en byrå. Ja- han är fjorton år och jagar livet ur sina småsyskon. Vi ska sätta oss på Astrid lindgrens akuten och döda ett par timmar av livet som jag hellre hade spenderat i frihet. OCH som frosting på kakan så har vi kanske haft inbrott hemma- min make kom hem efter ett barnkalas där han varit med båda döttrarna, sonen var på stan och haltade runt med tån och jag blev panik inkallad till Uni pga sjukdom- då stod vår altandörr vidöppen...
Så Hey, Livet! när du inte ständigt kommer emellan så ska jag se livet som en konstform och hänge mig åt det sköna, men tills dess så springer jag runt med skygglappar, stressmage och stelnade principer och släcker den ena branden efter den andra.

Patti kan konsten att leva. Själv har jag ett och annat att lära på den fronten...

Något magiskt

Idag kom Tilde De Paula in i min butik. Och jag har pratat med henne vid ett tidigare tillfälle och för mig har det mötet stannat kvar. Men hey! Jag fick ju liksom lätta mitt hjärta för en rikskändis- sådana möten stannar nog kvar hos de allra flesta...
Men idag när hon kom in så blev jag först så blyg, men sen tänkte jag att jag måste berätta för henne om det där mötet för säkert ett år sedan- om hur det har stannat kvar och hur jag upplevde att hon på något magiskt sätt LYSSNADE. På ett annat sätt än de flesta andra som man möter. Jag ville helt enkelt få henne att förstå att jag tycker att hon är en magisk lyssnare och att hon besitter en förmåga till att få en att känna sig sedd,  en ovanlig förmåga. OCH VET NI VAD! Hon mindes mötet. Hon mindes mina barn. Hon mindes ALLT. Helt fu**ing otroligt! Alltså all repekt till denna fantastiska människa! Hon inte bara får en att känna sig "sedd" och "lyssnad" på. Hon SER och LYSSNAR på en. My god! Jag tror jag är kär! Men säg inget till maken ;)

Jul, jul stressande jul

Hej! Grinchen här igen!
Jag som visar mitt gröna ansikte ungefär vid samma tid varje år. Men i år har jag beslutat mig för att dölja det lite för barnen. För i år blir första julen på två år som vi kommer kunna fira hemma i ett EGET HEM!
Och det ska vi! Med bullar och bak! Och julgran och glitter och glam! Så det så!

Barnen fick fri tillgång till julpynts-kartongen som stått orörd i vår bod och innan dess i  div garage och förråd sedan flytten för tre år sedan. Sedan fick de även sätta pyntet där de tycker att det passar bäst.

Resultatet kan ni beskåda på denna fina bild.

Släpp loss julen! sa jag till barnen. Och de var mycket lydiga.

 

Sen är det ju den lilla detaljen med en julgran... Men det får vi ta senare. Vet inte alls vart vi skulle kunna få plats med en sådan i vårt lilla kryp-in.

Ny frilla ny människa??

Jag friserar mig själv- alltså med saxen. Jag vet, jag svär i kyrkan av moderna kvinnors livsstil. Men ärligt talat- vem har tid att gå till frissan? Jag skulle kunna gå. För det är ju nåt speciellt med vidalsassoon-lockar och att stråla av nystylad människa. Om man gillar sånt.
Men när de ska ta en sån jäkla tid att gå igenom håret (typ säkert hundra år får man sitta STILL i en frisör stol och kallprata- myrorna i brallan bara vrålar åt en att springa därifrån)  och "skulptera" fram mitt nya "jag" så får det vara. Dessa lockar kommer ändå drabbas av vintermössans anti-volym-styling och halsdukens ovänliga tupéering av längderna så man går runt med en bajs-dread i nacken utan att man vet om det. Dessutom kostar det ju ohyggliga pengar att sätta sig i denna stol. Så njae.
Jag själv tar kökssaxen och sätter håret i en tofs med två hårband- drar ner det ena hårbandet rakt ner och klipper av tofsen på lämplig längd. Sen får man bara saxxa igenom längderna så att den ojämna "borg"profil på längderna som uppstår tunnas ut och istället ser sådär urklippt och stylat ut. Fixat på typ tio- tjugo minuter och den enda man behöver prata med är saxen som ibland hackar tag i en längd och sliter ut håret med rötterna istället. Aj!

Tipseli tips för den som känner att fanta frilla är en risk man hellre tar.


Resultatet nedan :)

Hepp!

Oj! Vad tiden flyger när man har ett fullspäckat schema som flyger på i 130! MEN man får saker att hända iallafall!

Vi håller just nu på med en fasadrenovering ala huge project! TAK OCH FASADEN. Och mitt i detta så visade det sig att firman som vi anlitat för uppdraget var clowner- och när man anställer clowner så får man sig en riktig CIRKUS. Så vi har fått stoppa projektet- stå och snickra själva och för leta med ljus och lykta efter en ersättare.

Vad som hände?

En kort brief
- de beställde fel material till fasaden- som dessutom visade sig var dyrare än det mer hållbara och mer ekologiska alternativet som vi vill ha. Det var misstag nr 1.
- de kom och började arbeta- ja, alltså inte de som vi hade fått offert från och som vi hade gått igenom hela arbetet med- utan en helt annan firma som var "anställd" av firman vi trodde vi skulle jobba med... Denna firma får ingen överlämning från firma nr 1. Så misstag på misstag sker eftersom de inte ens vet vad de ska göra.
- de skickade två snickare, trots att min make tagit tjänstledigt för att vara behjälplig under arbetet. Så min make satt och rullade tummarna för han FICK inte hjälpa till. Den andra snickaren som de skickade var en snickare utan erfarenhet en sk lärling- som vi skulle betala fullt pris för. TROTS att vi aldrig ens beställt denna.
- de rev fasad och tak- himlen öppnade sig och regnet från helvetet föll i en evig strid ström från himlen. DÅ höjer de timpriser och priser vi diskuterat innan var plötsligt exkl moms! Så med andra ord- just när de blottlagt oss och ställt huset naket på gatan i regn- då var det den där detaljen om priset...

Så en RIKTIG CIRKUS. Tvi fan! för skojare i denna bransch!


Hursomhelst. Arbetet rullar vidare, regnet har upphört och förhoppningsvis, med lite tur så får vi huset vädertätt innan vintern. Men det blir ju inte tackvare clownerna.

Bra saker med bra människor

Hej!

Superförkylningen lägger sig. Eller jag vet inte- ibland så däbbt i däsan så min tunga förvandlas till en torr salt sandpappersartad snigel. Ja, ni vet säkert känslan av egen erfarenhet så känns onödigt att gå in på alldeles för slemmiga detaljer här. Men hursomhaver. FÖRKYLD!

Och samtidigt i universum är människor inte förkylda. Och en del (läs min kollega) är på BRASILIEN TURNÉ!!!!!!!!!! Spelar LIVE inför tusentals skrikande fans och hänger på en strand och solar och har två veckors ledighet UTAN BARN!

Alltså! Så mycket i denna mening väcker sådana otroliga svallande vågor av avundsjuka igenom min kropp. Särskilt när jag kämpar med en förkylning från helevetet och inte kan ta en sekund ledigt från jobbet PGA att min kollega är på ovan nämnda TURNÉ och därmed lämnat mig ensam i grå regniga sverige med en butik att hålla öppen. MEN i denna våg av avundsjuka finns något bättre- och jag vet inte om det finns nåt ord som kan beskriva den känslan- men det närmaste jag kommer är nog STOLT!

Stolt över denna kvinna, som jag delar så stor del av en grå vardag med- jobbet på Uni (ibland känns det som att jag träffar min kollega mer än min egen familj- och det är väl inte alltid det jag skulle välja).  Så jag har sett denna kvinna i vardagen. Varje dag. I vårt lilla sammanhang. Och nu på hennes sociala-medie-flöde får jag följa en kvinna som jag aldrig ens misstänkt jobbade med mig. EN SUPERSTJÄRNA! Det absurda i detta får min hjärna att slå volter- och visar mig att det finns så mycket magi inbäddat i våra öden- och förhoppningsvis så fegar man aldrig ur och står över chansen att lysa starkt.

Jag säger bara WOW!!! YOU GO GIRL!! Loves YOU!

Samtidigt undrar man ju lite när min stund att lysa ska komma och hur det ser ut? *väntar med spänning* *väntar fortfarande* *hallå- är det någon som ens hör mig nu?*

Känslan idag

Jag är förkyld. 

Vi håller på med en fasadrenovering som redan är över budget- och då är inte taket på plats eller brädorna på fasaden. Och ute regnar det.  Jag jobbar hemifrån idag (pga superförkyld, men överhopad med arbete), men tankarna på fasaden och regnet och generella livet just nu bara snurrar så jag var tvungen att ta en liten paus och illustrera hur jag känner mig. 

Jag vet att jag klagar på lyxproblem. men ibland, bara ibland FÅR man tycka synd om sig själv. Och detta är en sådan gång. Önskar att saker och ting kunde lösa sig för oss någon gång.

Why does it always rain on me?

På sistone?

Hej!
Saknat mig? Jag har haft en upptagen och lite småtråkig tid sedan senaste inlägget. Ja, jag har ju ganska många sådana stunder i mitt inte alltför glamorösa småbarns-renoverar-dubbelarbetar-liv.

Småbarn och småbarn- den yngsta är ju faktiskt 6 år nu... Men faktum är att min tonåring har en förmåga att ägga upp en stämning hemma- ja, ägga är väl ganska bra beskrivning. Rätt tungsimmat i uppiskat ägg.
Så JA, jag kallar mig fortfarande småbarnsmamma. Och en rätt trött utarbetad sådan.

Och renoveringen fortsätter och fortsätter och fortsätter. Och jag är ju inte ensam i renoveringsträsket. Maken sitter där, rätt mycket djupare än jag. Men han är verkligen en otrolig projekt människa, med en vilja av stål. Och en drivkraft som jag verkligen avundas. Så snart ser vi väl slutet på denna renoveringskarusell med. Hoppas jag... Just nu är det fasaden och taket som får sig en rejäl makeover :)
Bilder kommer.

Dubbelarbetande? Jodå, man har ju fått skaffa sig ett extraknäck för att få ihop budgeten med renoveringen. Jag har tagit en extratjänst på en skola som syslöjdslärare. Och det är faktiskt riktigt kul! Jag gillar att vara kreativ- och barnen jag undervisar är superhärliga! Så det var verkligen bara ett nöje. Men det tar ju såklart tid ifrån mig. Så bloggen har legat på hyllan. Och själv är jag rätt trött redan...

Sen har jag varit på ett party för en vän som fyllde år. Det var kul och precis lagom festligt. Jag dansade till kl 2 på ett vardagsrumsgolv, medans den ena efter den andra gick hem. Vi var sist hem från festen... Men som förälder som ändå gjort detta i 14 år så vet man att man måste ta till vara på minsta minut fest- för i övrigt är det bara grå vardag- och sedan dör man.


Så det var en liten update.

JA! JUST DET!!! Däremellan har jag bakat en drömmig cholkadkaka till grannarna när vi blev ditbjudna på middag för två helger sedan. Den var så ljuvlig att jag fortfarande tänker på den med hjärtan i ögonen. Detta trots att jag brände den två gånger i ugnen och fick "skala av" det brända och fortsätta grädda den i övrigt smetiga kakan. TVÅ GÅNGER! Och ändå var den suuupersmarrig- en chokladdröm med jordgubbar och hackade valnötter och mandlar.
 Så, ja- där har ni min nivå av spänning på sistone.

Ont i magen

Fy.


Jag sitter på jobbet med en tår i ögonvrån. Den har legat där och dallrat hela dagen. Några tårar har trillat i mitt knä och torkat upp på jeansen. Men klumpen i magen stannar kvar. Gör det svårt att svälja. Trycker över bröstet.

Jag vill bara hem och krama mina barn. Jag vill bara sätta mig i mitt trygga hem- och se barnen leka, jaga varandra, säkert kommer de bråka med. Jag vill äta en närande måltid mat och höra dem be om en portion till. Lägga dem i deras sängar, ombäddade, med en puss på mjuk kind. Känna mitt modershjärta le och sända en tanke till stjärnorna om att de ska lysa över mina barn och hålla dem trygga och säkra, varma, torra, lyckliga, men framför allt- VID LIV.


För anledningen till mitt mag-onda är tanken på alla de föräldrar som förlorat sitt barn. Vart det än är, oavsett anledning till den otänkbara förlusten- är det hemskt. Men just nu så är det barnen som drunknar i flykten från krig som drabbar mig. Bilder på små barn som ligger livlösa i vattenbrynet. Alltså det är mer än jag klarar. Synen av bilden.



Synen av bilden. Mer än jag klarar.

Tänk då det otänkbara att uppleva detta. Att fly. Att lämna allt bakom sig för en okänd framtid- men att det är det enda alternativet som ens innehåller ordet FRAMTID. Att ge sig ut i det okända, där döden, eller förlusten av någon man älskar, är en risk man måste ta för att det ens ska finnas en möjlighet till ett liv.

Jag har inte mycket att ge. Någon slant vill jag skänka. Såklart. Sen vill jag engagera barnen i en garderobsrensning där vi tillsammans plockar ihop kläder att skänka till de som anländer till vårt land, som snart står inför en vinter. Det KAN vi göra. Men sedan så ska jag prata med dem. Särskilt min tonårs son. Jag ska tala med dem om världens tillstånd, människans mindre vackra sidor- de som gör oss benägna till hemskheter bortom allt förstånd, sedan ska jag tala med dem om skillnaden på mänskliga rättigheter och privilegium. För det känns viktigt. Att veta skillnaden när man är född privilegierad.

Och så håller vi på Uni på med ett litet projekt med vår sömnadsfabrik i Turkiet- där tar emot den första flyktingströmmen.  Men jag berättar mer om det sen, när vi vet hur det går...


Det är vad jag kan göra. Jag börjar där iallafall. 

Bröllopsdag!

Idag har jag och skägget, Hunken, Biiib (kär make har många namn) bröllopsdag! Vi har varit gifta i 9 år- det är "Linnebröllop".

Varje år försöker vi köpa något till vårt hem på temat för bröllopsdagen- så jag borde köpa något i linne... Synd bara att jag inte är tokförtjust i linne... Men något ska jag väl lyckas hitta. En duk? Ett bäddset? Hmmm... Problemen man brottas med i västvärlden...

Hursomhelst är jag tokkär i denna UNDERBARA MAN! Jag vill bara vara med honom resten av mitt liv och jag är så glad att vi valde varandra! Idag firar vi bröllopsdag och jag firar mitt livs bästa beslut!

En liten hyllning till mannen i mitt liv.

Brodera mera

Inte för att jag sytt ett stygn på några år... :/ MEN jag har just fått ett extraknäck som textillärare på en skola för barn med särskilda behov. Jag har jobbat där tidigare och jag trivs verkligen med det! Det är så kul att träffa alla dessa underbara ungar och få hjälpa dem att hitta lite kreativt flöde. Det bästa med just slöjdämnet är att det inte egentligen finns nåt "rätt eller fel" utan man lär sig något på alla sätt bara man vågar skapa något. "Learning by doing". Och det passar verkligen dessa barn.

Appropå brodera så har jag en finfin tavelvägg hemma med lite broderade blommor. Ja, det är temat på väggen. Så fort jag har hittat en bild med broderade blommor på loppis så har jag haft en plats för den. Sist jag var hemma hos mina föräldrar så fick jag en duk som min pappas moster Anna broderat. Den fick sig en ram och Voilá! Väggen är komplett!

Broderade blommor vissnar aldrig :)

Cool brud

Juliana är som hon är och det är verkligen UNDERBART!
Hon är bästa vän med en kille som heter Gustav och de har så kul ihop!
Hon älskar musik och spelar gitarr och häromdagen tog hon ut "happy birthday" på xylofonen alldeles själv.
Hon pysslar och busar och leker så fritt så att jag ibland känner ett stråk av avvund. Tänk om jag hade haft hennes självkänsla som barn!

Sen är hon ju det smartaste barn jag träffat. På riktigt.

När Juliana klär sig så ser man att det är en liten cool tjej!

...och alltid en grimas på alla bilder...

London!

Ja, vi kom iväg. Och mamma hann piggna till så vi åkte alla tre.
Flygresan gick bra, fast det första vi fick höra när vi slog på telefonerna efter flygningen var att min systerson hade ramlat på en cykel och slagit magen så illa att han fått åka ambulans in till akuten... Jag kan säga att det inte är första gången någon i min familj ska envisas med att hamna på akuten så fort jag åker utomlands... Fast det brukar vara min pappa som lider av ett (stort och kärleksfullt, men) väldigt dåligt fungerande hjärta...

Hursomhelst- systersonen blev hemskickad under dagen och det verkade som att allt ändå gått bra. Phu! Semestervistelsen i London kunde börja, utan hjärtat i halsgropen.


Vi försökte verkligen klämma in en massa skoj för sonen. Leta efter ovanliga läsker och godis stod högst på listan. Så jakten började! Och vi hittade en godis affär som var som Willy Wonkas egna lilla knasiga butik smockfylld med ovanliga godisar och dessutom M&M centre- med allt du kan tänka dig i form av M&M :) Däremellan klämde vi in Madame Tussauds, Chelsea physics garden, oxford street (gata upp och gata ner varje dag i london), The globe (Shakespears teater), tower bridge, london bridge, millenium bron, big Ben, St Pauls cathedral.
Vi gick dessutom på restaurang besök som sonen ville gå på- mycket pan pizza och hamburgare... Fast jag och min mamma lyckades få tag på en sjukt god fish´n´chips :)

Bilder från London nedan.
(Och eftersom mitt ressällskap inte tycker om att vara med på bild så är det bara jag på alla bilder. Håll till godo!)

obligatorisk Duck face- selfie

En PALM! Så exotiskt! Chelsea physics garden rekomenderas verkligen!

Underbart gräs i ett växthus på chelsea physics garden.

The Beatles på Madame Tussauds. Eller smugglade min make med sig i väskan bara för att sitta där och agera John Lennon?

Big Ben, small Sara

Hulken. Och Sara igen...

London towner downer

Jahapp. Nu har min mamma blivit sjuk. Feber och allmänt dålig. Så Londonresan känns ju rätt avlägsen. Såklart ska mamma eller någon i resesällskapet bli sjuk. Såklart. Alltid om jag ska göra något- allra helst för Elliot- så ska det skita sig. Resan var tänkt att vara en stund för Elliot. Att visa att vi vill honom väl både från vår sida men även från mina föräldrar. Visa att vi satsar på honom. Och vi vill ge honom upplevelser. För han är 14 år nu i sommar- och vi har aldrig varit utomlands med honom. Alltså aldrig. Legoland en gång. Så Danmark är vårt mest exotiska resmål vi har i familjealbumet. Och det var fem år sedan. Sen har bara tråkigheter kommit emellan. Tråk och bråk. Flytt och kaos. Mobbing i skolan och diverse diagnoser.  Så London skulle vara hans stund.

Visst jag kan åka själv med honom. Men sanningen att säga så är jag ett dåligt resesällskap. Jag hittar dåligt på okända platser. Jag är dålig på att planera och dessutom så är jag urfattig.

Men att få med mamma känns omöjligt. Hon är för dålig idag och vi åker om två dagar. Hon kan mycket väl bli mycket sämre.
Kanske Henrik kan följa med? Flickorna då? Och lillan tar ju en spruta varje kväll... Vem kan ge den?


Vi får se hur vi gör. Men jag SKA till London med honom. Så är det bara. Om jag så måste studera Londons karta och försöka få till det här själv så SKA resan bli av. Det får bli som det blir.

Glass på annat sätt

Vi hade gäster för ett tag sedan och eftersom de har många barn så tänkte vi att glass blir en perfekt efterrätt. Men när glassen var inhandlad så kom jag på att det ena barnet i skaran är VÄLDIGT allergisk mot mjölk.
Och såklart var det gräddglass jag köpte... I ren panik letade jag igenom skafferiet och hittade en burk kokosmjölk och frysta hallon i frysen.
Så jag kokade ihop hallonen med socker och vaniljsocker
silade bort kärnorna
lät allt svalna
hällde i kokosmjölken, men det sista i burken- som är mer som vatten, kastade jag.
tillsatte socker och vaniljsocker efter smak.
sedan mixade jag ihop alltihop kraftigt med en stavmixer- medans jag försökte få i luft  
och sedan bums in i frysen ca 4 timmar. Var och varannan timme var jag och vispade i glassen- och fick på så sätt i ännu mer luft.

Det vart SMARRO BARRO! Och nu bara går jag och längtar efter att göra en ny sats. men då hittade jag detta receptet av ren slump. Och nu! Nu ska den bli mjölkfri, sockerfri och nyttig! MUMS!

Honung ingefära Kokos glass
Ingredienser
3 burkar kokosmjölk (hittade en extra fet variant på affären, de är dock lite större- så det räcker säkert med två burkar då)
10-centimeter färsk ingefära, fin riven
340 gram honung (gärna ekologisk eller hemma slungad )


Värm kokosmjälken tillsammans med honungen och den rivna ingefäran.
Koka upp. Låt sedan sjuda på låg värme ca 10 minuter- mest så att ingefäran ska hinna ge smak- och reducera kokosmjöken lite grann. 
Sila i en finmaskig sil. Och häll antingen på glassformar eller i portionsform eller i en stor bytta. om du häller det i en större bytta kan man med fördel vispa runt i det lite då och då- så får man bor ev iskristaller.


Receptet hittade jag här. Jag har översatt det själv- så jag hoppas all information stämmer :)


http://www.kinfolk.com/honey-ginger-coconut-popsicles/

Come here and let me eat you!

På fönsterbrädet

Jag älskar ju blommor. Alltså ÄLSKAR. Nästan osunt mycket. Fast mycket forskning visar att människor som hänger sig åt naturen och då och då får jord under naglarna mår bättre- både fysiskt och psykiskt. Så trots min nästan osunda kärlek till blommor så är den mycket hälsosam :)


Jag var tvungen att fördriva lite tid häromdagen och hamnade såklart i en blomsterbutik. Och där råkade de ha en praktfull Ginkgo Biloba väldigt billigt. Så, trots att mina pengar är slut och att varenda öre jag äger bör gå till husrenovering, så kunde jag inte motstå att köpa hem denna. Fin va?!

En Ginkgo Biloba trängs med lite andra växter i mitt allra soligaste fönster på nedervåningen.

 

Denna sommar alltså!

Ni som inte är väderstyrda. Lyckans ostar! Jag anstränger mig verkligen för att inte vara väderstyrd- dvs låta en regnig dag förstöra mitt humör. Och visst, det gick bra. Ett tag. Men nu... Alltså jag vill bara grina. Allt känns tråkigt. Och monokromt grått. And winter is coming.

Som tur är så har jag en resa inplanerad med sonen och min mamma. Vi ska till London! Och väderprognosen de dagar vi är där utlovar sol och värme! OMG! I CAN`T WAIT! Jag ska inte ens packa ner ett par jeans. Jag ska bara packa sommarkläder och sandaler. Så det så!

Jag packar sommarkläderna till London, men vet-i-f.n om man ids ta bort vinterpälsen som fått växa ohämmat 

Hemma drömmer vi vidare om huset. Maken skalar av ett berg som bestämt sig för att stå precis där jag vill ha en altan. Så han har att göra. Jag har återgått till jobb. Och barnen försöker väl leka sommar- göra det barn ska på sommaren- springa barfota, bada, blåsa såpbubblor. Det går väl sådär i regn och kyla. Så de fick åka med farmor och farfar till en stuga och mysa under filtar vid brasan.




Vi ska försöka få ihop en trädkoja till barnen. Min bild av en trädkoja är denna- så hoppas vi kan få till nåt liknande.
Just nu ligger iallafall stammarna av ett par björkar på tork och jag tänker att de blir perfekta för ändamålet :)

Trädkoja som jag planerar att bygga. Nångång, när det inte regnar...

Framtid och farhågor

Jag startade morgonen på BUP med sonen. Vi har ju gått igenom en utredning för att förstå honom och hans behov bättre och se hur vi kan få allt att fungera bättre. För ärligt talat fungerade inte så många delar tidigare... inte hemma, inte på skolan och inte fritiden.

Han har ju fått nya diagnoser, förutom ADHD, som säkert kommer hjälpa honom i framtiden, för att man ska förstå honom och veta vad man egentligen KAN förvänta sig av honom. Och dessa diagnoser talar ju sitt tydliga språk, man kan helt enkelt inte förvänta sig att han ska klara allt lika enkelt och självklart som andra.

 Idag fick vi den svåra uppgiften att berätta för honom om vad dessa utredningar visar och vad han har för svårigheter. Och det var inte en lätt uppgift. Hur säger man till någon att hen inte följer utvecklingen och att hen har ett annat sätt att tänka? Ett annat, men inte på något sätt sämre sätt att fungera på.
Men han tog det bra. Det kom en tår och man känner ju bara att om ALLT kunde vara bra och fungera enligt samhällets förväntningar så skulle jag trolla fram det direkt, utan att blinka. Men jag kan inte förändra något, jag kan bara underlätta och ändra förväntningarna på framtiden. Förhoppningsvis till det bättre och till en bra nivå, så inte du, min älskade son, ska stånga dig blodig mot väggar av krav, missförstånd och höga förväntningar.

Och det viktigaste i allt det man kan säga så är det att jag älskar dig, precis som du är och just för att du är den du är.

Skepp ohoj!

Vi tog en Ålands kryssning på svärfars födelsedag. Han bjöd på resan och lunchbuffé. Tyvärr fick lillan något med maten som startade upp magen och länspumpen om man så säger... Men när denna bild togs så visste vi inget om magont och toalettspringande, utan allt var idyll och öppet hav.

Fin utsikt. Särskilt gänget i förgrunden :)

Ensamma hemma

Vi skickade bort barnen till farmor och farfar i Umeå. De hann vara där fyra dagar innan vi mötte upp Ii Umeå för gemensam semester. Och Oboy! vi dansade på bordet från natt till dag dessa fyra dagar i frihet. Ibland behöver man det- bara vara Sara. Inte mamma. Inte ansvarstyngd vuxen, utan bara fri.  Och bara vara VI <3

En bild på oss när vi just träffats och var bara VI (och sonen förstås, men ett barn är inget barn tre barn är en cirkus)

Fynd på vägen

När man har semester så finns det en del saker som man bara MÅSTE ta sig tid till. Ett av dessa måste är Loppis- iallafall för mig :)
Ja, det och att botanisera i små hantverksbodar och vara en fri kreativ själ. Kort sagt- det man älskar mest!


Jag har fyndat lite på vår sommarsemester- några bilder kommer här- och fler följer när jag fått tid att hitta en plats för nya gamla saker- eller "ratet" som min make kallar det eftersom han tycker att det mesta jag fyndar är skräp andra ratat :/  Men där har han helt fel.

Suuuperfin väggkalender från Umeå bildmuseum. 180:- Ny, men i trä- så hållbart konsumerat enligt mig.

Ampel i ljusblått porslin från loppis och en växt från svärmor följde som med hem. Kombo LÖVE IT!

Här kanske inte jag fyndade direkt, men jag fick äntligen tid att gjuta det där betong rabarberbladet som jag tänkt gjuta i 100år, men aldrig hittat tid för.

Denna "Dockbarnstol" skulle kastas- så då plockade jag hem den till Lily- som lekt med den varje dag sedan dess. Bästa fyndet= sådant som annars skulle bli skräp, men får ett "andra liv" :)

SEMESTER!!!

Jag har inte hörts av på ett tag. Sorry. Jag har haft fullt upp med att göra ABSOLUT INGENTING. Och det är svårt. Navelluddet tar slut. Ögonen tröttnar på taket. Tummarna får kramp efter ett hundratal rullningar. Så då gav vi oss ut på äventyr istället. Och det var underbart! Nu när barnen är äldre så är saker och ting så mycket lättare när det gäller spontana besök på museeum, parker, sevärdheter och icke sevärdheter.
Jag älskar det!

Bildkavalkad från vår familjesemester följer nedan.

Pippi Långstrump på gammlia i Umeå

Höns är exotiska djur för de flesta stadsbarn.

Leka bonde- man kan hålla på i timtals.

Besökte en gammal folkskola och Lily skrev på griffeltavla och suddade med en hartass :/ 

Samebyn på gammlia var Julianas favorit!

Vi var konstnärer på umeå bildmuséeum

Ligga och slappa i pensionärskuvösen när regnet smattrar på plasttaket= sommarkänsla

Hänga vid havet- stort och vackert!

Bildsköna vyer överallt!

När det är för kallt för bad i havet så får man bada badkar varje dag

Bästa resesällskapet!

Midsommar

Vi firade midsommar med de härligaste människorna du kan tänka dig. Och vi hade en riktig "hemma hos" fest! Det var så jäkla skoj att släppa loss med dessa underbaringar långt in på natten. Skråla till favoritmusiken och äta gott och festa ordentligt.

Det är verkligen inte ofta man får till en riktig fest med bara fyra personer. Men vi lyckades!
Sen på midsommardagen hade vi spelkväll med grannarna. Och det var oxå hur roligt som helst! Enkelt att få till och mycket skoj och skratt. Älskar att livet känns lite enklare- och att man äntligen vaknat ur zombiedvalan som legat som en blöt filt över tillvaron.

Hurra! för sommartiden som väntar och hoppas på många fler roliga fester och stunder med goda vänner och många skratt!

Jag har fött ett geni!!!

Ja. Så kan man känna inför sin egen avkomma. Och extra särskilt så när denna avkomma på en helg lär sig spela några melodier på gitarren och använder varje ledig stund till att öva. OCH dessutom ritar av vårt bröllopsfoto i  bilen medans jag kör hem från mormor och morfar- där vi varit och fick med oss fotot hem.
Och resultatet! Jag kan inte rita så här bra ens om jag försöker och verkligen inte i ett fordon på guppig väg. Jag är så impad! Så from nu så är hon geniförklarad av mig!

Bilden Juliana 7 år ritat och orginalet.

My guitar hero

Inre inredning

Jag är verkligen inredningsintresserad. Jag älskar att skapa miljöer. Bygga upp stämningar, sätta ihop stilleben för trötta ögon att vila på medans man går igenom dagen i tanken eller väntar på att makaronerna ska koka färdigt.

Men jag avskyr trender och kataloghem. Alltså jag menar verkligen AVSKYR. Om jag kommer hem till ett överstylat kataloghem så får jag rysningar i hela kroppen. Samma sak när jag ser vissa hem på instagram som är så överstylade och på något sätt själslösa. Jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt. Det är själslösheten som ger mig rysningar. Den ängsliga oroliga känslan, sneglande på vad andra gör och gillar istället för att lyssna inåt. Att inreda SITT hem för någon annan. Ni hör ju. Låter ju inte riktigt klokt. Jag vet inte riktigt varför jag drar den slutsatsen av något så ytligt som heminredning- men det är där energierna blir så stora att de tränger sig på. Och det är där jag tolkar dem. Ooops! Vad det där lät "Ernst" *skrattar och känner sig liiite orolig samtidigt :/


Nej. Det måste finnas hemtrevnad i ett hem. Spår av liv. Spår av en historia. Där man ser att människor lever. Där material valts för att åldras och tåla slitage och liv. Där färger piggar upp.  Och blommor lever. Där hemtrevnad står i centrum. För det är väl ändå så att våra hem ska vara den plats på planeten  där man verkligen får lov att vara sig själv- och verkligen får lov att riva fasader och ge uttryck för sin bild av hemtrevnad och visa vem man är, men även vem man varit.
Hjälp! Är jag en yngre reinkarnation av Ernst? Nu börjar jag bli rädd på riktigt...

Med detta sagt så kan man ju förstå att jag är helt emot de snabba trendcyklerna som inredning går i. Att heminredning följer trender som växlar säsong för säsong som modeindustrin. Att människor river ut fullt fungerande köksinredningar, badrum som har flera år kvar att ge. Det gör mig mörkrädd. Slit och släng fast minus SLIT. Bara SLÄNG. Snacka om att vi förstör vår planet helt i onödan. Bara för att trender kommer och går. Nej. Jag kan bara inte acceptera det.


Jag tror att allt detta är anledningen till de val vi gjort i vårt hus. För visst det är NYRENOVERAT, men det var mest för att det verkligen inte fanns en enda pinal man kunde spara. Allt var så förfallet och sunkigt. Annars hade gärna lite mer av husets historia fått stanna. Men i våra val så har vi inte tänkt TREND eller ens för den delen BILLIGT trots att vi har jobbat efter en tajt budget. För TRENDER kommer och går och BILLIGT är oftast inte naturmaterial, utan plaster. Och plaster åldras inte värdigt. Utan förfaller och bleknar medans det dessutom släpper ifrån sig hormonstörande gifter under tiden förfallet pågår.

Så vi har valt gedigna material som ska åldras, loppisfynd får smycka hemmet för där finns det inga "trender"
och släktklenoder med historia i form av mattor och tavlor är en del av vår historia. Och mixen av detta blir så underbart! Och mitt hem har verkligen den där extra kvalitén av hemtrevnad. Iallafall för mig och min familj- och det är ju verkligen det som är det viktiga!

Detta hörnet i vårt sovrum är ett favorit hörn.

I födelsedagspresent från min älskling fick jag denna stubbe i porslin. Den är tillverkad vid Gustavsbergs porslinsfabrik för över 100 år sedan! Och jag älskar den!

Hur kan man inte ha vackra mattor? Det är som ett konstgalleri när vi hänger ut dem på vädring.

Blommor. Att ge barnen ett växthus att växa upp i. Livlig grönska och texturer i form av blommor! Dessutom bidrar blommor till en bättre inomhusluft. Barnens leksaker hjälper till att skapa en fantasivärld som liknar en djungel.

Domen har fallit

Jag har fått veta varför min son är så trotsig, bråkig, stökig, skoltrött, förvirrad emellanåt. Men såklart en alldeles underbar unge!

Jag fick domen på BUP i fredags och jag har inte orkat skriva om det. Det känns privat. Och det är det ju. Alldeles suuperprivat framförallt för min son. Så jag skriver inte ut diagnosen här.

Men man kan förstå honom på ett annat sätt nu. och känna en lite annan förståelse för hans beteende än tidigare. Även om jag på något konstigt sätt alltid vetat att denna problematik fanns hos honom och att det finns en diagnos för det.

Jag känner mig lättad och ledsen på en och samma gång. Men jag hoppas att framtiden ska bli bättre för honom nu när man kan få en annan förståelse för hans beteende.

Ja. Livet- alla smaker som man ska bjudas på innan tungan trillar av. Tutti frutti. Sött, salt, bittert, surt och allt däremellan.

En magisk dag

Söndagsutflykten gick till Gamla stan.
Detta efter att det  i ett samtal med Juliana kom det fram att hon aldrig varit i Gamla stan. Alltså, aldrig varit i en del av staden som man som turist helt säkert går igenom och förundras över hur vackert Stockholm är.

Så vi bestämde oss för att ta en heldagsutflykt till Gamla stan. På vår agenda stod: Kolla på sevärdheterna, gå på slottet så långt man kommer utan att lägga en krona, äta glass och viktigast av allt se POLKAGRISTILLVERKNING.

Det blev en magisk dag helt i min smak och riktigt roligt och trevligt hade vi- hela familjen tillsammans :)
 Och notan landade på 400:- för hela familjens nöje. Inkl mat, dryck och skoj! Ska vi lätt göra om!

Vi lekte turister som leker pirater.

Polkagrisar som tillverkas mitt framför ögonen på oss- magi!

Deppig av vardag

"Blir du inte deppig av att gå till jobbet varje dag och göra samma sak hela tiden?" Den frågan fick jag av min tonåriga son i morse.

Oj! Ja, vad svarar man på det?

Såklart jag blir det, men det är bara att bita ihop? (underförstått- livet är tråkigt och inrutat- deal with it)

Nej, ALDRIG! (knappast sant)

Ibland. (nog närmast sanningen för mig iallafall)

Jag svarade "ibland"- men så är det i vårt sätt att leva. 
-Varför? 
-Vi behöver pengar för att leva.
-Men är det att leva?

Fråga på fråga på fråga. Så är det att vara mamma till min lilla utomjording. Saker som man inte ens tänkt på- bara gör, utan att ifrågasätta- eller man ifrågasätter väl rutinerna ibland, men oftast så agerar man på det nyktra, ansvarsfulla sättet och går kanske helt emot själens inre vilja till upplevelser och spänning. För inrutade rutiner och grå trygghet går före spänning och upplevelser för mig. Men inte för honom. Han har ADHD- grov sådan. Han kan för allt i världen inte förstå att vi andra vanliga väljer bort livet. För det är det vi gör enligt honom. Väljer BORT livet.

Och jag vet inte hur jag ska göra med honom. För ibland kan jag ju se att han har en poäng där.

Erika kan berika berikar min dag :)

Erikakanberika Erika har fotat vår senaste Uni kollektion "Shapes and sprinkles" på sina underbara barn :)

Foto från Erika kan berika.

Se hela inlägget här:

http://erikakanberika.blogspot.se/2015/05/som-tva-glassar-med-strossel-pa.html

Lily 6 år

Japp. Min bebis blir ju bara äldre och äldre och är ju verkligen ingen bebis längre.
Det är bara så svårt att fatta- jag är ingen småbarnsmamma längre. Nu har jag snart bara skolbarn även om Lily faktisk ska gå ett extra år i förskola- för att språkträna ordentligt. Men rent åldersmässigt- så är hon ett skolbarn :)


Tiden alltså. Vart tar den vägen? Det går ju så ruskigt snabbt allting. Lily är ju mitt tredje barn- och alltid tänkt att det är minstingen. Och nu är hon snart stora tjejen. Jag fattar ingenting. Det här är väl nackdelen med att skaffa barn tidigt i livet. Man får stora barn tidigt i livet med. Nu får man börja längta efter barnbarnen så man får snusa bebisnacke och gosa gullefjun. För att skaffa en till kommer inte på frågan. Eller?....

Här är iallafall några ögonblicksbilder från stora dagen.

Varje år önskar barnen "en stor klubba"- så varje år har vi minst en sådan här bild på dem :)

Att fylla år betyder att man får inta sin frukost på en exotisk plats- i sängen!