Deppig av vardag

"Blir du inte deppig av att gå till jobbet varje dag och göra samma sak hela tiden?" Den frågan fick jag av min tonåriga son i morse.

Oj! Ja, vad svarar man på det?

Såklart jag blir det, men det är bara att bita ihop? (underförstått- livet är tråkigt och inrutat- deal with it)

Nej, ALDRIG! (knappast sant)

Ibland. (nog närmast sanningen för mig iallafall)

Jag svarade "ibland"- men så är det i vårt sätt att leva. 
-Varför? 
-Vi behöver pengar för att leva.
-Men är det att leva?

Fråga på fråga på fråga. Så är det att vara mamma till min lilla utomjording. Saker som man inte ens tänkt på- bara gör, utan att ifrågasätta- eller man ifrågasätter väl rutinerna ibland, men oftast så agerar man på det nyktra, ansvarsfulla sättet och går kanske helt emot själens inre vilja till upplevelser och spänning. För inrutade rutiner och grå trygghet går före spänning och upplevelser för mig. Men inte för honom. Han har ADHD- grov sådan. Han kan för allt i världen inte förstå att vi andra vanliga väljer bort livet. För det är det vi gör enligt honom. Väljer BORT livet.

Och jag vet inte hur jag ska göra med honom. För ibland kan jag ju se att han har en poäng där.