Min son. Min son som föddes utan ett ljud. Bara stora kloka ögon som blickade ut i universum och rakt in i mitt hjärta. Planerna för hans ankomst var ju såklart fyllda med förhoppningar. Vi funderade på VEM han var. Att bestämma namn som skulle presentera honom för världen blev vår uppgift. Vi valde namn utifrån vilka vi var/är. Och vi vände orden i våra munnar, lät ljuden rulla fram och de tre namnen blev en ramsa i mitt huvud. De hörde ihop och jag skulle kalla min förstfödda dessa kärleksfulla ljud. Men nu har jag förstått att det inte representerar vem han är. Han vill inte ha sina namn. Ett av de tre namn han fick kan han acceptera- de två andra har jag fått skicka in ett brev till skatteverket för att ta bort. Det har växt fram och skavt ett tag. Namnen. Så tillslut var det inte ett val jag gjorde utan det var min plikt som mamma att lyssna på mitt barns vilja. Så när han växer framför mina ögon så kan jag se att blicken är densamma- men mycket annat växer fram. Mitt första möte med sonen fortsätter varje dag. Jag lär känna en ny människa för varje stund. Han är inte den jag planerade för när jag som ung, naiv flicka väntade otåligt på honom. Han är sin egen. Precis som vi alla är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar