köpa ett kön

Jag såg en youtube snutt om en flicka som heter Riley. Hon står i en leksaksbutik och pekar på de tydliga könsnormerna som råder där. Det är ju så tydligt att vi, som en del av en kommersiellkraft, är med och skapar könsstereotyper. Så tydligt att denna flicka på högst fem år ser igenom det.

Jag blev väldigt glad över att se denna flicka. Och imponerad. Och till min stora glädje påminner det mig om min son Lee. Han har alltid varit så tydlig med sina åsikter om precis detta ämne. Vi har många gånger suttit och pratat om just dessa rådande normer och hur begränsande de är. Och jag tror att det är nyckeln till detta uppvaknande, samtal om de könsstereotyper som råder tillsammans med barnen. Då blir det intressanta samtal och intelligenta barn som inte faller för påverkan från krafter som kanske inte har annat i kikaren än att sälja mer av sina varor.

Plötsligt stod väggen där

Jag har skrivit i bloggen i mån av ork på sistone och då har jag faktiskt inte varit helt ärlig med er. Jag har undanhållit sanningen från er. Skamvetet tog kontroll. Och stolta jag ville inte blotta halsen. Men jag har funderat, och jag vill berätta.

Jag har gått in i väggen. Totalt. PANG! Plötsligt stod den där. Den klubbade ner mig. Smällde till i bakhuvudet. Drog en suddig dimma över pannan, som en smetig gröt när man försöker fokusera. Drog ut proppen på all energi. Fyllde musklerna med mjölksyra och ögonen med tårar.

Jag har aldrig "INTE ORKAT". Jag har sprungit på i 130. Människor som hört om mina hemförhållanden, TVÅ barn med diagnos, läkarbesök titt som tätast, eget företag och allt vad det innebär. Och ändå- ORK!
För mig har det inte funnits hinder, "Kör bara på!" har varit mitt mantra. Men nu är det slut. SLUT, finns inte kvar, inte nåt.
Det känns så sorgligt att skriva det här. Jag är rädd för att aldrig komma tillbaka. Men jag är som en uppvaknad alkoholist. Jag vet att det är sanningens ord, och bara det uppvaknandet kan få mig att ändra mig. För att det var ohållbart borde jag förstått när alla kommenterade min otroliga ork.

Jag har varit sjukskriven i två veckor nu. På heltid. Mitt i julrushen. Som butiksägare är det ju då jag skulle lägga i sista växeln och tuta på. Slå in paket, och sälja så det ryker. Men den 10 december tog det slut. Jag bröt ihop. Sov som en medvetslös. Fick i mig nåt glas vätska vid sängen, somnade om. I tre dagar sov jag. Oavbrutet. Och de stunder jag var vaken strömmade tårarna. Tårar för det som hänt, tårar över den vingklippning som brutalt slog ner mig, tårar över att min vilja, som alltid varit stenhård, inte kunde släpa iväg den energilösa säcken till jobbet och skärpa ihop sig. Det fanns inget kvar. Inte ens nog för att framkalla ett leende till de frågande barnen.

Nu börjar jag komma tillbaka. Och den som ser mig skulle aldrig veta vad som hänt. Det syns inte utanpå, det som känns inuti. Vilket egentligen gör det hela svårare. För jag är livrädd att hamna där igen. Och sakta glömmer omgivningen, barnen är redan lyckligt ovetande om hur nära jag kom en brant. "Det var kanske en influensa som mamma genomled där på sängen?" Jag själv kan glömma. Tänka att det bara var en otäck mardröm.
Så plötsligt händer det nåt. Nån motgång, nåt som inte går som det ska. Då kan fortfarande proppen plötsligt gå ur, energin dräneras, och dimman tätna. Så jag vet att det inte är över än. Inte på långa vägar.

Men ur denna kris har jag spårat upp "energitjuvar" och när tillfälle ges ska jag städa ut och rensa bland "brötet". Så det finns inget ont som inte för nåt gott med sig. För att använda en sliten klyscha.

Önskar bara att jag gjort denna rensning innan...

Slöjda, slöjdare, slöjdast

Som träslöjdslärarutbildad håller jag fortfarande en fot i den världen. För mig är det faktum att vår skola har ett ämne som slöjd på schemat ett bevis på att svensk skola ger plats för kreativitet och problemlösning på högsta nivå. Kanske en av anledningarna till att vi är rankat som världens mest kreativa land?

Nu ska Nordiska muséet hålla en utställning om slöjd genom tiderna. En utställning du kan räkna med att jag tänker gå på!

Ära vare Gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden.

Finaste omslaget

Jag och min kollega Linda hamnade på omslaget till "Kawaii stores Stockholm" från bokförlaget Jeu de Paume. De var på Uni och intervjuade oss i somras. Jag älskar deras böcker och har faktiskt varit med i tre stycken med mitt hem och min familj. Så det är en stor ära att de ville skriva om Uni, när de valde ut de finaste butikerna i Stockholm, men att vi skulle få omslaget kunde man ju bara drömma om.

Så sjukt nöjd :)

Uni från sin bästa sida.

Stolta jag

Jag är stolt. Stolt över att jag faktiskt tar ansvar. Jag tar mitt ansvar i sopsorteringen, jag ser till att vi håller huset lagom varmt och släcker lampor när vi inte längre använder ett rum, jag handlar ekologiskt och jag tar mitt ansvar som företagare på Uni i och med att jag letar efter sätt att göra det enkelt för konsumenter att handla ekologiskt. För jag tycker att det ska vara lätt att göra rätt.
Det är sånt jag är stolt över. För det är fint att bry sig. Det är modigt att säga sin åsikt och försöka påverka medmänniskor att också göra rätt. För det finns så många megafoner därute som vill påverka oss att handla fel. Megafoner som ser kortsiktigt. Som inte förstår att de trutar oss fulla med Ha begär som i sin tur skapar skadliga beteenden.

Därför blir jag alltid extra glad när jag ser andra företag som tänker lite längre. Som ser deras roll i konsumtionssamhället som en motvikt. Det gillar jag. För om vi lyckas samla ihop tillräckligt många små röster kommer vi en dag överrösta konsumtionssamhället och kanske ge hålögda konsumenter en förståelse för att det finaste hemmet är det fullt av kärlek, inte kataloghem. Det trendigaste modet är det som är tidlöst och hållbart. Och konsumenter som vårdar sina varor och handlar efter behov, inte begär, slipper köra lass ut på växande soptippar varje år för att få plats i sitt hem. Och de konsumenter som ser värdet i att skapa med händerna och betalar för hantverket hjälper till att skapa en rättvisare värld.


Ett tips på en rolig lösning på konsumtion är företaget People People. De gör bland annat ekologiskt garvade skor som säljs med rabatt på fem besök hos skomakare. Borgar för kvalitet och hållbarhet.

Butiken inför jul

Jag är så otroligt glad över vår fina julskylt på Uni :) Det är vår Stina som tillsammans med en vän gjort denna fina illustration direkt på glaset. SÅ fint!

Skyltfönstret på Uni, Odengatan 102

Trämaijen

Jag är utbildad Träslöjdslärare och faktiskt ganska duktig. Tyvärr blir det inte så ofta av att jag jobbar med trä nuförtiden. Tråkigt nog... För trä är verkligen ett fantastiskt material. Det lever verkligen sitt egna liv, och har sin egna struktur.

Björnen i fönstret har jag gjort från gamla brädor. 

Jag har alltid försökt att låta trämaterialet visa mig vad det "vill bli" hellre än att stympa det och skära av dess riktiga potential för det ska passa mina syften. Och jag tror nog att det är så man ska göra i sin barnuppfostran. Barnet finns därinne, färdigt. Alla egenskaper och begåvningar väntar på att få blomma upp. Och vi kan välja att ge dem förutsättningar för att utveckla sina egna färdigheter, eller så kan vi stympa dem. Såga av dem vid fötterna när deras begåvningar inte ligger inom ramen för vad som är "perfekt", "brukbart" eller "anpassningsbart". Bara en liten tanke.

Jag är ledsen

Jag är ledsen, ibland gråtfärdig. Det är så mycket jag vill. Så mycket jag vet att jag måste göra. Ändå sitter jag här nu, inte ett steg närmre mitt mål.

Småbarnsåren är så förlamande och trygghetsknarkandet är så hämmande. Jag vill ju att mina barn ska få alla möjligheter. Och jag vill ge dem samma trygghet som ALLA förtjänar. Därför kan jag uppmana dem att titta bort när TV nyhetssänder från katastrofområden, för att deras bild av tryggheten ska vara orubbad. Och jag tittar också bort och tänker, sen, en annan dag ska jag hjälpa er, men just nu måste jag fokusera på mitt... Och det är där mitt onda kommer in. För även om jag tittar bort så vet jag hur bilderna ser ut, även om jag tittar bort så ser jag deras blickar. Känner deras rädsla, förstår deras desperation. Precis samma rädsla jag känner om mina barn faller från lekplatsens klätterställning, precis samma hopplöshet som jag känner när mina barn kräks och inte får i sig en droppe vatten. Fast skillnaden är att min rädsla kan jag få hjälp mot. Min rädsla går över. De lever med denna känsla av hopplöshet varje dag. Fy! Jag skulle inte vilja gå en dag i deras skor.


Ändå sitter jag här och blundar och lär mina barn att blunda, precis som min mamma lärde mig. Fast även om jag blundar så finns det där och tränger. Och nån dag ska jag göra nåt åt det. En dag ska jag öppna ögonen. Hoppas att det är snart, för mitt hjärta längtar efter att få trösta och längtar efter att leva i verkligheten. Verkligheten, den plats där ögonfransförlängningar och botoxrynkor inte finns. Där det finns smärta, men även tröst. Jag tror att vi är fler än vad vi tror när vi går runt i vår ensamhet tittar ner i knä't på tunnelbanan och vänder bort blicken när tiggarna kommer med verkligheten i en kopp. Jag hoppas det iallafall.

Vi är inte ensamma

Det kan kännas ensamt när man har ett barn med ett syndrom som bara 50 personer har i Sverige... Det blir inte så många familjer med samma erfarenheter och samma situation.

Därför var denna vistelse i  förra veckan helt underbar! Jag har träffat andra barn med det syndrom min dotter har- alltså har jag kunnat se att de allra flesta klarar sig som äldre. Lily kommer aldrig blir "frisk" från sitt syndrom, men det kommer att bli bra. Det vågar jag nu hoppas på.

Och familjerna kunde dela med sig av sina erfarenheter och vi behövde inte förklara känslor man har djupare. Vi förstår varandra! Fantastiskt! Tack alla underbara!

Åka tåg åka tåg åka tåg!

På måndag ska vi åka på familjevistelse för familjer som har barn med Silver Russell.
Vi ska få massor av utbildning, tips och råd om hur vi kan stötta våra barn bäst. Och vi ska få träffa läkare och andra föräldrar så jag förväntar mig massor av kunskap och gemenskap.
Eftersom SRS är så ovanligt är det inte ofta man får chans att utbyta erfarenheter. Så det känns guld värt!


Vistelsen är i Göteborg och vi ska åka tåget dit. Det är det min son ser framemot mest! Han älskar tåg och spårvagnar. Det är dessutom det mest miljövänliga sättet att ta sig runt. Så för oss är det en självklarhet. Förena nytta med nöje lixom.

Min son älskar tåg och spårvagnar. Man kan säga att det är lite enkelspåringt ;)

Gjort själv!

Leksaker är ofta av ganska dålig kvalité. Går sönder bara man petar på dem. Och mina barn gör ganska mycket mer än petar på sina leksaker...

Så jag har gjort det till min lilla grej att jag försöker laga deras leksaker. Och har de haft sönder något med flit får de vara med och laga. Jag vill visa dem att man inte sliter och slänger, och att man inte byter ut nåt för att det är lite kantstött. Ofta kan lite kärlek och lite tid göra (lek)saken som ny och med lite mer själ.

Denna docksulky gick sönder i tyget, eftersom mina barn tycker att det är en utmärkt idé att provsitta den emellanåt. Och, jag förstår dem. Om jag var så liten att jag fick plats i en docksulky skulle nog även jag provsitta den... Så här anklagar jag dem verkligen inte. Men den var så trasig i tyget att det var antingen tippen eller sy om sitsen för tyget behövdes bytas.

Se vad MYCKET finare den blev! Den var klädd i ett rött nylonripsat tyg. Och nu är den hjärtligt go!
Och håller för barnens små rumpor :)

En ny vagn, med lite gamla tygrester och tid.

Sorry

Jag vet inte om du är en sån som följer min blogg... Om du är det, och suttit på nålar i väntan på ett blogginlägg, så ber jag om ursäkt för att du fått vänta och jag ber om ursäkt för att mitt inlägg idag blir ganska kortfattat.

Jag har haft mer än fullt upp. Och jag har lagt all min tid på att få tiden att räcka till...

Men nästa vecka... Då ska jag förhoppningsvis ha lite tid över för då ska vi iväg. Vi ska träffa andra familjer med barn som har SRS. Vi ska få utbildning i våra barns behov, vi ska också få träffas som föräldrar och utbyta erfarenheter.

Ska bli så mysigt!

Kärlekar, vänner och väninnor

Det är så underligt med vänskap. Hur man kan ha någon i sin närhet, utan att det ger tillit eller tillgivenhet. Samtal om det vardagliga flyter på ytan, och man håller hårt i tömmarna när samtalet kommer för djupt in i personliga sfären. Och trots att man försöker ge den vänskapen en ärlig chans så är det som att man ligger för långt ifrån varandra att man aldrig kan mötas. Man kan självklart umgås, men det kommer aldrig GE energi, utan snarare kosta.

En del är glada över att bara ha någon där, men om jag ska vara ärlig så tror jag att det kan göra mer skada än nytta. Att öppna sig för människor som helt enkelt inte förstår dig. Och få vägledning från vänner som inte genuint vill ditt allra bästa.

Sen kan man ha en väninna som man träffar alldeles för sällan, men varje gång man ses är det som att hjärtats röst vaknar till liv och man kan prata om sånt som man annars håller inom sig. Förståelsen för varandra och viljan att hjälpa och vägleda är genuin och ärlig.

Jag har ett fåtal vänner som verkligen ger mitt liv den värme och den kärlek som gör livet värt att leva. Och jag hoppas att de alltid ska finnas där. Så vi kan skratta, gråta och prata om allt. Äta goda middagar och analysera sönder varje beståndsdel av livet.

Borde kanske styra upp lite middag hemma med ovannämnda?

Ja! Det ska jag göra!

VAB och svabb

Det är två ord som beskriver småbarnsåren väldigt bra. Denna dag har varit vikt åt VABBANDE och svabbande. Ändå ser det ut som att huset har exploderat- H muttrade nåt om hur stökigt vi har det när han kom från jobbet. Sen har jag suttit inne så mycket idag att jag känner mig sjuk. Fy! Tur jag ska jobba imorgon så H kan ta över hemmet. Ska nog oxå muttra nåt när jag kommer hem... :(

"Otack är värdens lön", som en klok gumma en gång sa...

111111

Vilket datum! Och vilket tjat om detta datum!

Jag har läst om detta datum i feeden på facebook och i nyhetsartiklar. Det verkar som att det verkligen finns de som tror att det är ett speciellt datum. Många som bokat in sitt bröllop idag- man får lätt att komma ihåg bröllopsdagen om inte annat :), några som oroar sig för domedagen och några som vill att det ska vara en nystart för mänskligheten. Lite "Fred på jorden from NU!"
Men vet du?! Det tycker jag låter som en underbar idé! Kan vi inte göra så? Det här är dagen då affärsmännen vaknar upp och förstår att det är deras skit som förpestar vår jord och om inte de tar tag i det så har de snart inga kunder kvar att sälja till. Det är dagen då Carema förstår att den gamla kvinnan som får lider av deras dåliga vård, är någons mamma och kunde lika gärna vara deras egen mor. Det är dagen då vi låter heder och samvete styra och lär våra barn att alltid lyssna till hjärtats röst, för därinne finns en kompass till vad som är "rätt" och "fel". Det är dagen då vi börjar lyssna till vårt hjärtas röst för därinne finns en kompass till vad som är "rätt" och "fel". Det är dagen då vi inser att det är den där semesterresan till det varma landet leder till den ovanligt varma novemberdag vi har idag. Det är dagen då vi vaknar upp och gör rätt! Det tycker jag låter som en underbar idé!

Fred på jorden from NU!

Skogens mark

Jag har en inneboende längtan i mig att få vara nära naturen. Luften fylld av fukt och mylla. Ren efter att filtrerats genom lövverken. Eller torra knastrande barr under bara fötter på den mjuka nästan luftmadrasstudsiga solvarma jorden. Stigar fulla av småkryp som kryllar upp på fötterna om man står stilla för länge. Luften sprängfylld av en kryddig doft av kåda. Inget mål i sikte, "bara vara" under skogens enorma tak.

Så levde jag min senare del av min barndom. Jag längtar så dit igen. Och jag vet att det är så mycket värt! Naturen. Och det enkla livet.

Jag spenderade mina första sex år bland ekande tomma betongväggar. Min upplevelse av naturen var de hummelsurrande nyponrosorna som kantade varenda rabatt runt de höga husen. De rev upp märken på armar och ben när man närmade sig dem eller föll i dem med cykeln. Barnskratt och hostningar for som flipperkulor i luften, studsade runt mellan de hårda väggarna, utan att mattas av. Den riviga doften av cigarettrök från balkogerna. Och sorgsna ögon som blickar ner.

Jag växte upp i Husby på 80-talet. Men jag kan inte säga att jag kände mig olycklig som barn, jag visste inget annat. Men jag vet att hela min känsla för min barndom förändrades över en natt när vi lämnade Husby.

Vi flyttade därifrån när jag var sex år gammal, och kom till ett hus byggt av trä, med trappräcken av furu. I en förort nära skog och mark. Jag minns fortfarande lyckan och min förundran över att det fanns en trappa av TRÄ i mitt hus! Jag kramade trappräcket och kände värmen från ett levande material. Jag minns hur magiska skogens dofter och dess oändlighet kändes. Att ligga under solens ljus som strilar genom nygröna löv och och känna energier fyllas på och springa av bara glädjen över den totala friheten.

Det är vad jag vill ge mina barn! Ett kungarike i en skog!

En lustig tid

Idag lever jag mitt liv i väntan på att nåt ska ske. I väntan på att det ska klarna. Vet inte riktigt vad jag väntar på, men jag hoppas att det är bra grejer. För det händer spännande saker runt omkring mig. Håller alla tummar och fingrar och tår. Och väntar med fladder i magen.

Tyck till!

När man får barn då startar man tydligen en prenumeration på åsikter. Alla tycker si och alla vet så. Alla har sin erfarenhet och alla har goda råd.

Det finns nog lika många åsikter som det finns föräldrar.

Men det finns bara ett rätt och det är mellan dig och ditt barn.

Min mans bröllop

Just nu finns det ett TV program som går ut på att en man ska planera ett helt bröllop. Det är kanske meningen att man ska skratta åt det hela. Iallafall får brudparet 100000 kr att lägga på bröllopet, hållhaken är bara att det är brudgummen som ska sköta planeringen av det. Ska man skratta nu?!

Det var faktiskt så vi gjorde när vi gifte oss. Min make planerade det mesta, vi kom överens om saker och ting längs vägen, men han var "the weddingplanner". För mig är det den vackraste kärleksgåvan man kan få av sin make.

Jag är inte romantiskt lagd, utan väldigt praktisk av mig. Allt "lull lull" och "rosaskimmer" runt ett bröllop gör mig lätt illa till mods. Så när H friade till mig så kom vi överens om att han skulle sköta allt det där. Jag skulle självklart stå där, iförd brudklänning. Men resten ville jag att han skulle sköta. För det är så typiskt att kvinnan ska få det på sitt bord och i det här fallet är faktiskt inte kvinnan särskilt intresserad av att leka prinsessa för en dag. Men jag kan förstå vikten av att göra bröllopet till ett minne för livet. Jag kan tycka att det är smått deprimerande att smyga iväg med nåt vittne på lunchen till stadshuset och "Göra det".
Så jag tycker ju att det ska vara en FEST där man firar kärleken.

Vi gifte oss i Hagaparken i Stockholm, i "Ekotemplet" den 19 Augusti 2006. Vår bröllop blev fantastiskt! Det var det vackraste bröllopet detta århundrande (Och ja, jag vet att det varit två kungliga nyligen och att det ännu är många år kvar på århundrandet...)

Inte ett öga torrt i hela Ekotemplet. Verkligen ett minne för livet. Och en verklig kärleksgåva.

Sjöbusar vilda

Två små sjöbusar i märsen

Idag har vi varit på Vasamuseét. Det var en rolig dag med små sjöbusar. Det fanns mycket att se och göra och det var spännande med STORA BOOTEN! Som Lily kallade skeppet.

Kämpa på i snålblåst

Det är faktiskt tungt att vara egen företagare. Ibland nattsvart. Ibland går man runt med en klump i magen över alla olösta problem och budgetposter och det kan kännas som en lottovinst när man klarat av en stor budgetpost. Samtidigt som man blir lättad så blir man besviken att man ska leva från hand till mun trots allt slit! Men ibland får du höra att det gör är bra! Ibland får du veta att ingen annan klarar det du kan! Ibland ger jobbet dig den känsla av självförverkligande som inte ens den dyraste personliga coachen kan lära dig att hitta.


Många går runt och fantiserar om "nåt eget" och det är ett rosaskimmer som omger dessa drömmar. "Då ska jag rå om min egen tid", "Då är jag min egen chef", "Jag klarar mig på liten lön i en övergångsperiod".

Sanningen är:  Du rår om din egen tid, såtillvida att du aldrig kan unna dig en ledighet. Du är din egen chef och du måste vara den hårdaste chefen du kan tänka dig och tvinga dig själv att jobba på under slavliknande förhållanden. Och vad gör du när en övergångsperiod börjar bli åratal?

Fy! Jag skulle verkligen inte råda någon att utsätta sig för detta! OM inte varje sekund av ens vakna tid går till att tänka på och utveckla affärsidén. OM du inte känner att du måste göra det! Om inte för annat så för att utmana dig själv, branschen och visa att du KAN!

Men kom ihåg att jag avrådde dig från det!

Verklighetens vackraste ros

Som mamma till två döttrar kan jag känna en stor rädsla för hur vårt samhälle går mot en utseendefixering och idealbilder av kvinnor som är sjukt smala. Det har gått snabbt och det har blivit smalare och yngre modeller som ska visa hur man ska se ut för att vara en lyckad kvinna.

Jag gör verkligen allt för att ge mina döttrar en djupt inneboende trygghet och självkänsla. Jag vill ge dem förståelsen av att de är mer än utseende och yta- de är inte söta, fina, snygga eller vackra. De är coola, smarta, intelligenta och fantastiska! Med dessa ord hoppas jag att jag ska ge dem insikten att de är inte yta, de är djup.

Här är en artikel på ämnet som gjorde att jag kände att detta inlägg måste skrivas.

Skruvade ideal

Kidnappa barnen

När det gäller föräldraledigheten så tycker jag att man ska dela lika. Jag vet att det finns många förklaringar till varför inte just NI kunde dela, även om NI råkar tycka att det är en bra "grej" att män kan ta sin del av föräldraledigheten.
"Jag var ändå arbetslös", "Jag hade ingen karriär på gång", "Vi förlorade för mycket pengar på det", "Jag ville få fixa hemma med barnen", "Det funkar inte med mitt jobb" osv osv. Jag tror att jag hört det flesta förklaringarna vid det här laget. Eller ska jag säga BORTFÖRKLARINGAR?

Det är faktiskt sjukt att det inte kommit längre! Och det sjukast är att ingen verkar förstå att, visst kvinnan förlorar pensionspengar, hon kanske inte får samma skjuts uppåt i karriärren, hon kanske får en sämre löneutveckling, men det är faktiskt männen som är de stora förlorarna! De förlorar en tid i livet då man faktiskt får en chans att beundra det lilla liv som man hjälpt till jorden. Man får chans att knyta livsviktiga band, sådana som ska räcka ett helt liv. Man får möjlighet att fylla på livet med livskvalité. Det är faktiskt det männen går miste om! Och vad gäller familjefriden så kan jag även lägga till  Man får möjlighet att se HUR mycket det är i ett hem som ska koordineras och vilken arbetsinsats det är!

Så kom inte med dina ursäkter! Utan se till att ni delar lika. Både på arbete och livskvalité!

Den magiska fläckborttagaren

Med tre barn har man ju hunnit ansamla sig lite husmorstips vad gäller fläckborttagning. Jag har nog hunnit testa det mesta. Och mycket av dagens fläckborttagare innehåller farliga kemiska ämnen som inte bara är skadliga för huden, utan främst för miljön. Och ärligt talat, SÅ farligt tycker verkligen inte jag att det är med fläckiga kläder. Det hör småbarnsåren till. Och ett skitigt barn är ett lyckligt barn :)

Men det allra bästa fläckborttagaren jag använder mig av är både miljövänlig (i relation till alternativen), hudvänlig- du använder den redan på bebisrumpan och som småbarnsförälder är det nåt du oftast har i skötväskan. Det är den magiska skötlappen! Du vet den där våtservetten som man använder vid blöjbyte när du inte har tillgång till vatten. Den fungerar på allt och den efterlämnar inte ett spår!

FÖRE

EFTER

Här kan du se när jag tog bort en gammal fläck på min mammas ullkavaj som hon hade på sin student.

TADA!











Ps. Men för att vara säker på att inte skötlappen lämnar spår kan det vara smart att testa på en yta som inte syns, tex insidan av ärmen.

Mamma, förkylningarna och vildan

Vilda och mamma

Idag är jag och lillan sjuka. Förkylda, faktiskt är det längesedan jag varit så här förkyld. Riktigt jobbigt. Flickorna går ju på infektionsavdelning, så när vi har sjukdom i familjen är ingen av flickorna välkommen dit. Även om den andra är hur pigg som helst!
Så mitt i denna sjukstuga har vi en piggelin. Ett energiknippe som tycker att filmerna är lååååååångtråkiga, hon har dragit fram varenda dräkt ut utklädningslådan, haft  musikparad med trumpet och trumma och just nu har hon pysselverkstad. Denna bild hon ville ta är väldigt representativ för dagen. En som vill sova och en som busa.

Om att hamna rätt

Jag har varit på fel plats. En plats där det inte fanns några JA! VI KAN FIXA DET! En plats där varje svar på problemet var: DET ÄR DITT ANSVAR. VI KAN INTE GÖRA MER FÖR ER.

Men nu har vi hamnat rätt! Vi är på en plats där våra behov tas på allvar. Där förståelsen för att EN person kan bara göra så mycket, men TILLSAMMANS SKA VI KLARA DET!

Fint! Rör mig till tårar... Jag har gått från hopplöst till hoppfullt. Och den känslan ska varje förälder ha rätt till i sitt arbete med barn och skolan.


Mina hjältar finns på en kommunal skola i en förort utanför Stockholm.

Mamma Ekis och hennes bebis

Vi har en stor Ek på vår gård. Det är vårt vårdträd. Vi har hängt upp lianer som barnen jämt hänger i, den ger oss skugga under de allra varmaste sommardagarna och på hösten släpper den ekollon. Barnen är väldigt fascinerade av dessa glansiga, hårda ekollon. De bär omkring på dem. Samlar dem i hinkar och blandar geggamojagröt. För dem är det otroligt att det gömmer sig ett träd där inne.

Vi bestämde oss för att locka fram ett träd och följa ekollonets fantastiska förvandling från en sluten hemlis till en soldyrkande vän på fönsterbrädan.

Här är vår resa i bilder. Och den fortsätter. Undra om detta ska bli en hundraårig ek som en familj en gång hänger upp lianer till sina barn i? Om den en dag ska skänka solskydd och fascinera barn med sina hemligheter?

Ek bebisen

Den glansiga hemligheten

Mamma Ek

Eksemt bra kräm!

Det bästa du kan mata din problemhud med

Min son har haft ett eksem på armbågarna sen han var 1 år. Vi har varit hos otaliga läkare om dessa eksem som bara inte ville ge med sig. Och vi har behandlat med lika många olika kortisoner och hudkrämer. Men det har alltid varit eksemet som kommit vinnande ur varje fajt.
Fram tills jag snubblade över denna kräm. Den har med endast ett par försök fått bort eksemet helt och hållet. Jag är så nöjd och lika förvånad. Naturens krafter is the shit! Wow!

Mingel, möten och föreläsningar

Välkommen

Idag har jag varit på branschmingel och massa bra föreläsningar. Det handlade om "hållbart" mode. Mycket var inspirerande och många av oss som arbetar i branschen har faktiskt ett genuint miljöintresse. För mig är en av anledningarna till att arbeta med det jag gör- jag hoppas att kunna påverka och förändra inifrån. För så mycket är så fel.

Klädesindustrin är en av världens smutsigaste industrier. Inom denna gren av jordbruket förbrukas 25% av alla bekämpningsmedel, men denna gren står bara för 3% av totala odlingen av jordens alla grödor. Det är ju matematik som inte går ihop. Sen om man lägger till, dåliga kemikalier vid beredning och infärgning som kommer ut i vattensystem och dödar allt levande och dåliga hälso- och löneförhållanden för arbetaren både i fabrikerna och på odlingsfälten.
Med alla dessa "kostnader" borde en "Tröja" KOSTA för slutkonsumenten, detta för att täcka de kostnader som plagget orsakar i samhället där den produceras, men också för att komma i balans med överkonsumtionen och dess inverkan på miljön. Men istället har vi möjlighet att köpa en stickad tröja med alla dessa "miljökostnader" på en av de större klädeskedjorna för 99:-.
Fruktansvärt!


Mitt råd är: Välj ALLTID ekologiskt för där har man iallafall gjort allt för att ta bort så mycket som möjligt av dessa fruktansvärda "Kostnader" i produktionsleden. Och du kanske betalar mer, men det är faktiskt inte så att ett ekologiskt plagg är högt prissatt, utan det är så att de flesta plaggen ute i kedjorna är gravt under prissatta och bidrar till en "Slit och släng" mentalitet. För det är ett faktum att vi  i västvärlden överkonsumerar på miljön och andras bekostnad.

Jag önskar att du som läser detta bär med dig det i julhandeln och vardagen.
Den billigaste varan har oftast den dyraste räkningen att betala för kommande generationer.


Vi fick se en film som visar effekterna av vår konsumtion där kläderna produceras.
Se den och förfäras.

Eko logiskt

Jag väljer ju ekologiskt framför annat om jag måste konsumera. Jag gör det för att enligt mig är det enda sättet att göra västvärldens konsumtion hållbar.
Det kostar ofta lite mer, men det är också en del i hållbar konsumtion. För om det kostar mer kanske man behöver tänka både en eller två gånger innan man släpar hem varan. Och kanske värderar man varan högre. Dessutom är min erfarenhet att den ekologiska varan ofta håller en högre kvalité, vilket ger varan längre livstid. Det är också hållbarhet.

Skinnskor åldras fint. Så jag räknar kallt med många kylslagna höstpromenader i skogen.

Mina favorit höstskor är från svenska KAVAT. De tillverkas i Sverige av svenskt vegetabilgarvat° skinn. Skinnskor åldras fint, så man får mycket skor för pengarna.

Här kan ni se en gullig film om det hantverk man får när man köper skor från KAVAT Eco logic.

°Vegetabilgarvat = Skinnet är garvat utan några som helst farliga kemikalier. 

Idag har jag tappat rösten

Idag är jag helt stum. När jag försöker pressa fram nåt ljud så händer det inget alls.
En annorlunda känsla.

Och eftersom jag inte har några annat medel för att kommunicera har jag varit handfallen när barnen skulle få i sig frukost, på med kläder och iväg till skola och förskola. Så H fick ta hela rutinen.
Det är svårt att få saker att hända utan en röst. För rösten behövs för att ge uppmaningar och för att ge ledning och önskemål.

Samtidigt har rösten börjat komma tillbaka för medborgarna i de länder som  rest sig under den Arabiska våren.

Tänk vilken lycka att man har en röst. Och en möjlighet att göra den hörd.

En ledig dag

När man är förälder kan en lördag ibland innebära högre stressnivåer och mer aktivitetsflås än vad som är nyttigt för en vuxen. Särskilt om veckan varit jobbig och man sett fram emot en helg utan måsten.

Men så är livet med småbarn. Fast jag sållar mig till dem som tycker att det är nyttigt för barnen att ha TRÅKIGT och därmed inte alltid hänger på rum för barn eller på junibacken så fort solen går i moln en ledig dag.  Men en dag hemma med tre barn i varierande ålder är nog så krävande och lämnar inte mycket tid för att sitta över en kopp kaffe och bara snacka.

Så idag tog jag och min syrra "Ledigt från familjen". Vi unnade oss en föreläsning på temat demokrati och sen gick vi på Nationalmuseum och såg deras utställning. 
Otroligt skönt och givande.

I somras försökte jag och H oss på att gå på museum MED barnen. Det ville jag inte göra denna gång då jag faktiskt ville se utställningen, inte leta efter ungarna.

Det bästa med lördagarna...

... är att man får sova ut. Nu börjar småttingarna bli så stora att de kan sova längre än kl 6. Så idag tog vi sovmorgon och när vi vaknade passade vi på att mysa i sängen länge. Bästa som finns!

Sängmys is the shit.

Bokstavsbarn

Livet med bokstavsbarn kan ge livet mening

Två av mina barn har en diagnos. Min son har "ADHD" och min lilla har "SRS".

Småbarnsliv är jobbigt redan som det är. Mycket saker som ska hinnas med varje dag (skriver inte ut allt för då skulle inlägget bli så långt att ingen orkar läsa färdigt, men ni vet- vardagspusslet). Mycket saker man ska komma ihåg som gympapåse, matsäck, extrakläder, utvecklingssamtal, ja alla som är uppe i karusellen kan ju känna igen sig i att minsta extra uppgift kan blir droppen som får bägaren att rinna över.

Jag har fått mer än min beskärda del av "Extra".

I min vardag har jag skolmöten med specialpedagoger, ordertelefon till Apotek för hembeställning av varor, Apotekbesök för att hämta mediciner, dagisplats för småttingarna på infektionsavdelning som inte ligger nära hemmet, läkarbesök för båda barnen och ortopedbesök. Plus då att man heltidsarbetar och driver eget företag. Ja, ni hör... Vad kan man säga?

TACK! Tack! vill jag säga. Det är så otroligt att bo i Sverige. Allt det jag nämnde faktiskt går att få ihop för att vi bor i Sverige. Jag och min make är så jämställda att vi delar på bördan. Mediciner går på högkostnadsskyddet och utarmar inte en familjs ekonomi. Jag har ett socialtskyddsnät som gör att de gånger jag MÅSTE ta mina barn till läkare kan jag få kompensation.
I Sverige är inte "den drabbade dubbelt drabbad". (Helt fel att säga att jag är "Drabbad", men ni förstår säkert hur jag menar). Sen kan jag säga att jag har träffat så många underbara människor tack vare mina barn och diagnoser. SÅ jag ser det nog faktiskt som en gåva och en chans att få lära sig av livet.

Duktiga jag

Jag har tre barn och ett eget företag.

Jag får ofta höra att jag är så duktig!
Många frågar: HUR klarar du det?

Undra om de ställer den frågan till män som har tre barn och eget företag?

Skulle inte tro det.

Samson, trassel och det långa håret

Samson (Simson på svenska) är ju en biblisk figur vars styrka sitter i håret.

Jag känner igen det där. Jag har låååångt hår.
Börjar bli för långt... Slitet är det också om man ska tro min mamma. Borde verkligen klippa mig, lite iallafall. Men nåt hindrar mig. Vet inte om det är myten om Samson, eller om det är alla komplimanger jag får om mitt långa hår...

Jag har bestämt att när toalettbesök börjar bli ett problem, om man inte sätter upp håret, då är det dags att klippa håret. Och vi börjar faktiskt komma dit  : /

Samson ur Sesam är ganska hårig han med... 

 

Hon kommer bli fin

Samma natt mitt vatten gick med Juliana kom hon till mig i sömnen. Jag fick se en liten flicka med nötbrunt hår och grön/bruna ögon. Och hon var fantastiskt vacker! Jag vaknade och väckte H och viskade "Jag såg henne just i en dröm. Hon kommer bli jättefin!" Sen somnade vi båda om och väntade på att förlossningsarbetet skulle sätta igång.

Allt som oftast brukar vi konstatera att det var sant, det som jag viskade den där magiska natten...

Juliana, 4 år

Stickad kärlek

Förra julen fick jag en julklapp av min svärmor. En kartong med ullgarn och en stickbeskrivning. Och ett kort med texten: "Jag stickar en tröja åt dig".

Svärföräldrarna bodde hos oss hela julen och mitt framför näsan på mig rann den mest fantastiska tröjan ut ur hennes flinka fingrar.

Det är ett konstverk! Och varje gång jag tar på mig den känner jag mig vacker, varm och go. Som den finaste kramen man kan få. Varje dag. Av sin svärmor. Det är kärlek det!

Tröjan är ett konstverk. Nästan som en marmorstaty. Fast mjuk, varm och go.

Den som vill rädda världen får gå naken om baken

Jag har en pågående jakt efter ekologiska jeans till mig. Alltså, jeans som har lite modegrad...
Det finns ekologiska jeans för vuxna. De är bara inte fina. Och om jag ville ha jeans som inte sitter bra skulle jag kunna höra med min mamma, eller nån faster. De har säkert nåt par jeans till övers, som sitter dåligt, så man inte riskerar att verka modemedveten, bara miljömedveten. Det är lite trist att det ska stå i motsats till varandra. Miljö/mode.

Det är ju verkligen bra att återanvända plagg. Det gör jag mycket i annat. Men jag vill ha ett par snygga jeans! Jag använder verkligen nästan bara jeans och T-shirt, så jeansen spelar en ganska stor roll i den outfiten...  Sen vet jag allt om att jeans är ett av de mest omiljövänliga plaggen att producera... Jag vet. Men å andra sidan har ett par älskade jeans flera år av användning innan de ser så slitna ut att det inte funkar längre. Och eftersom jag vet att jag verkligen använder dem tills de faller isär, så är det värt det.

Varje gång jag har varit i "snygga" butiker har jag frågat efter ekologiska jeans. Men jag får alltid samma svar. Det blir mycket dyrare för konsumenten, och konsumenterna vill inte betala för det.
Fast... JO! Det vill jag! Jag vill gärna betala mer! På så sätt kommer jag inte köpa lika mycket skit, utan kanske se vad jag faktiskt behöver och spara ihop till det. Det tjänar "Moder Jord" på och min garderob behöver inte fyllas upp av plagg som släpas hem för att "Det var ju så billigt..."

Jag har mer pengar än jordklot iallafall.

Dyra drömmar

I hemlighet drömmer jag en liten dröm om en alldeles onödig, dyr, men underbar väska...



Designern gör så underbara väskor i bästa skinn, med så underbart grova detaljer i mässing.
Kolla in:
http://annlouiselandelius.com/

MIN väska är nr 9 i webshoppen. Vill ha! 

Feminism är onödigt!

Missförstå mig rätt med rubriken: "Feminism är onödigt!" Det var nämligen svaret jag gav, när jag var 16 år och fick frågan om jag var feminist. Och det jag menade, var snarare, att nu har vi kommit så långt i vår kamp att vi kan leva jämställt om vi vill. Och jag tycker fortfarande att det är insiktsfullt. Sen vet jag att som 16-åring har man inte alla korten på bordet om vad ojämställdhet egentligen innebär och hur många dolda strukturer som råder. Men det är en bra utgångspunkt för att föra samhället framåt i strävan mot jämställdhet.

Jag är feminist. Dvs jag tycker inte att mitt liv, eller mina barns framtid ska vara utstakat på grund av vad man har mellan benen.

Men om vi bara sitter och tjatar om hur orättvist allt är och hur svårt det är för oss kvinnor att ta sig uppåt, och sen inte utbildar oss eller tror på vår förmåga, blir det en självuppfyllande profetia. KOM IGEN! Kvinnor kan! Så kavla upp ärmarna och sätt igång!

Samhället ska självklart lagstifta så att diskriminering mot individer blir olagligt oavsett anledning. Men på individnivå finns det inga hinder om du bara ger dig fan på att klara uppgiften! Så ut i maktens korridorer! Klättra upp för karriärstegen! Och du. Med en partner som du kan dela föräldraskapet och hemsysslorna med blir det bara ännu mer tid över för familjeliv och hångel! Win/win. Tänk på det!

Stor docka

Vi tog hela cirkusen och åkte till en kommersiell karusell. Där hittade Lily en jättedocka. Min make en vinterjacka och jag kunde inte finna lugnet på säkert två timmar efter hemkomst. Så utmattande!

Lily är väldig fascinerad av den stora dockan

Min lek/arbetsplats

Jag har den stora förmånen att jobba med nåt jag älskar att jobba med. Och när vi driver vår bransch framåt i genustänk och utbud/efterfrågan av ekologiska varor så känns mitt jobb till och med VIKTIGT. Jag går till jobbet med ett leende på läpparna nästan varje dag. Och jag får ofta höra att det jag gör, tillsammans med min kollega Linda och fantastiska anställda, är bra, fint och fantastiskt. Jag undrar hur många som får sån positiv feedback på arbetet? 

Det är en riktig förmån att vara stolt ägare till Uni. 

Och jag tycker att mitt arbete är en perfekt balans mellan jobb och lek. 

Se bara vilken härlig lekplats att arbeta på :)

Och om man ska tro Zen-poeten i citatet nedan så är det en sann livskonst att lyckas kombinera lek och arbete.

 “A person who is a master in the art of living makes little distinction between their work and their play, their labor and their leisure, their mind and their body, their education and their recreation, their love and their religion. They hardly know which is which and simply pursue their vision of excellence and grace, whatever they do, leaving others to decide whether they are working or playing. To them they are always doing both.”

--Zen Poet

Skriver under på det.

Sara ;)

Framtidens folk

Det är en lustig känsla att få barn. Man blir liksom en del av nåt större. Man har lagt en del av sin själ i framtidens öde och även bakåt öppnar sig tankar på att man kommer ur någonting större. Att man är frukten av förfäders liv och arbete.

Mitt bland oss går de. Framtidens folk. Folkledare, konstnärer och drömmare.



Jag ska plantera alla mina drömmars frön i mina barn och hoppas att de ska frodas där.

En blomma ritad av framtidens Picasso?

Leka vuxen

 Så kan det kännas ibland. Att man "Leker vuxen". För det finns tillfällen i livet då förväntningarna på en tvingar in en i en roll som kanske inte riktigt passar. Föräldraskapet är verkligen en sån där form. Där många PRESSAR in sig i mallen. Och där många tappar bort sig. Där förväntningar sätter kaveln i bullmammans hand och klistrar dit ett stort leende, eller knyter slipssnaran hårt om pappas hals och drar honom i den hela vägen till jobbet.

När min son föddes var jag fortfarande så ung. Så de stora skorna som föräldraskapet innebär såg ut som Clownen Bozo´s, och de innebar yviga fotrörelser och många sparkar på mina egna smalben. 

Jag gick många svåra mil i för stora skor. Försökte passa in. Lyckades sällan. Var faktiskt ensam. Fick nog!

Då valde jag att skita i vad andra tycker jag ska göra nu sedan jag fått barn. Jag valde att fortsätta mitt liv, fast nu med en underbar liten vän. En människa som fått mig att omvärdera mycket och fått mig att våga tro på MIG. Jag satte på mig skor i min storlek, i valfri färg och har studsat fram sedan dess. 

 

Lily en gåta

Just innan barnen börjar prata så finns det så mycket hemligheter i dem. De pratar och kommunicerar hur mycket som helst. Precis som att de redan behärskade språket. Man kan se frustrationen växa för varje ord, när de inser att det de säger inte når fram. Och det enda som hjälper är att ta handen på den som lyssnar, dra i den och säga med skarp röst: KOM!

Lily är en gåta inlindad i en hemlighet

Där är Lily i sitt språk. Varje dag kan jag smyglyssna på henne när hon leker. Så många ord, så mycket att säga. Jag brukar tänka att det måste vara Änglarnas språk.

Där ska skåpet stå!

Före

Efter

Ja, inte riktigt så kaxigt kanske... men lite färg och lite nya ben på ett gammalt skåp. Och plötsligt passade det in så mycket bättre. Tänk vad skönt, om man tar lite fritid, får man ett nytt skåp.

Plockar in sommaren

Så här fina blir blommorna när man torkat dem. Nästan synd att gömma dem i malpåsar i mörka garderober.

Jag håller på och förbereder trädgården inför hösten. Och då passade jag på och knipsa av lavendel-blommorna. Jag torkade dem i en skål på köksbänken där de låg och doftade underbart. Och nu har lite åkt in i malpåsarna i garderoben och resten tog jag i dammsugaren. Då sprids det en härlig doft av lavendel, istället för den där sura doften som kommer ur dammsugaren om man råkar suga upp minsta lilla matrest.

Mitt hetaste tips!

Jag har tre barn. Lee 10 år, Juliana 4 år och Lily 2 år.

Varje ett-årsdag har barnen fått en docka av mig. En docka som jag har sytt till dem. Efter en dockmall som kallas "Waldorf docka" . Jag har gett dockorna barnets färger och drag. Jag har velat göra det för att ge dem en vän i livet. Och det har faktiskt blivit magiska leksaker för alla barnen. Min son Lee har fortfarande Mowgli, som hans docka kallas, i sängen när han ska sova. Julianas docka Tova är ofta med i hennes lekar och Lilys docka Anna sover i hennes säng och följer med nästan jämt i dockvagnen.

Det var viktigt för mig att ge min son en docka. För att ge honom möjligheten att träna sig inför den dag då han en dag ska bli förälder. Och när man väl har gett en sådan gåva till ett av barnen ville jag fortsätta traditionen, så det har jag hållit på stenhårt. Varje månad inför ett-årsdagarna har varit ett kvällspysslande för att få ihop deras dockor.

Lily, som har en mindre kroppshalva pga sitt syndrom Silver Russell fick en docka som har strax mindre ben och arm på samma sida som Lily. På så sätt tänker jag att Lily ska kunna se att hennes docka är lika fin som de andra, trots ett mindre ben och en mindre arm.

Julianas docka Tova

Lees docka Mowgli

Lilys docka Anna

Om det finns något tips jag vill ge som gåva på födelsedagen så skulle det vara detta. Ge barnet en gåva gjord av kärlek. Det blir hållbara leksaker som har ett större värde än något du kan köpa.