Jag har en inneboende längtan i mig att få vara nära naturen. Luften fylld av fukt och mylla. Ren efter att filtrerats genom lövverken. Eller torra knastrande barr under bara fötter på den mjuka nästan luftmadrasstudsiga solvarma jorden. Stigar fulla av småkryp som kryllar upp på fötterna om man står stilla för länge. Luften sprängfylld av en kryddig doft av kåda. Inget mål i sikte, "bara vara" under skogens enorma tak.
Så levde jag min senare del av min barndom. Jag längtar så dit igen. Och jag vet att det är så mycket värt! Naturen. Och det enkla livet.
Jag spenderade mina första sex år bland ekande tomma betongväggar. Min upplevelse av naturen var de hummelsurrande nyponrosorna som kantade varenda rabatt runt de höga husen. De rev upp märken på armar och ben när man närmade sig dem eller föll i dem med cykeln. Barnskratt och hostningar for som flipperkulor i luften, studsade runt mellan de hårda väggarna, utan att mattas av. Den riviga doften av cigarettrök från balkogerna. Och sorgsna ögon som blickar ner.
Jag växte upp i Husby på 80-talet. Men jag kan inte säga att jag kände mig olycklig som barn, jag visste inget annat. Men jag vet att hela min känsla för min barndom förändrades över en natt när vi lämnade Husby.
Vi flyttade därifrån när jag var sex år gammal, och kom till ett hus byggt av trä, med trappräcken av furu. I en förort nära skog och mark. Jag minns fortfarande lyckan och min förundran över att det fanns en trappa av TRÄ i mitt hus! Jag kramade trappräcket och kände värmen från ett levande material. Jag minns hur magiska skogens dofter och dess oändlighet kändes. Att ligga under solens ljus som strilar genom nygröna löv och och känna energier fyllas på och springa av bara glädjen över den totala friheten.
Det är vad jag vill ge mina barn! Ett kungarike i en skog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar