Plötsligt stod väggen där

Jag har skrivit i bloggen i mån av ork på sistone och då har jag faktiskt inte varit helt ärlig med er. Jag har undanhållit sanningen från er. Skamvetet tog kontroll. Och stolta jag ville inte blotta halsen. Men jag har funderat, och jag vill berätta.

Jag har gått in i väggen. Totalt. PANG! Plötsligt stod den där. Den klubbade ner mig. Smällde till i bakhuvudet. Drog en suddig dimma över pannan, som en smetig gröt när man försöker fokusera. Drog ut proppen på all energi. Fyllde musklerna med mjölksyra och ögonen med tårar.

Jag har aldrig "INTE ORKAT". Jag har sprungit på i 130. Människor som hört om mina hemförhållanden, TVÅ barn med diagnos, läkarbesök titt som tätast, eget företag och allt vad det innebär. Och ändå- ORK!
För mig har det inte funnits hinder, "Kör bara på!" har varit mitt mantra. Men nu är det slut. SLUT, finns inte kvar, inte nåt.
Det känns så sorgligt att skriva det här. Jag är rädd för att aldrig komma tillbaka. Men jag är som en uppvaknad alkoholist. Jag vet att det är sanningens ord, och bara det uppvaknandet kan få mig att ändra mig. För att det var ohållbart borde jag förstått när alla kommenterade min otroliga ork.

Jag har varit sjukskriven i två veckor nu. På heltid. Mitt i julrushen. Som butiksägare är det ju då jag skulle lägga i sista växeln och tuta på. Slå in paket, och sälja så det ryker. Men den 10 december tog det slut. Jag bröt ihop. Sov som en medvetslös. Fick i mig nåt glas vätska vid sängen, somnade om. I tre dagar sov jag. Oavbrutet. Och de stunder jag var vaken strömmade tårarna. Tårar för det som hänt, tårar över den vingklippning som brutalt slog ner mig, tårar över att min vilja, som alltid varit stenhård, inte kunde släpa iväg den energilösa säcken till jobbet och skärpa ihop sig. Det fanns inget kvar. Inte ens nog för att framkalla ett leende till de frågande barnen.

Nu börjar jag komma tillbaka. Och den som ser mig skulle aldrig veta vad som hänt. Det syns inte utanpå, det som känns inuti. Vilket egentligen gör det hela svårare. För jag är livrädd att hamna där igen. Och sakta glömmer omgivningen, barnen är redan lyckligt ovetande om hur nära jag kom en brant. "Det var kanske en influensa som mamma genomled där på sängen?" Jag själv kan glömma. Tänka att det bara var en otäck mardröm.
Så plötsligt händer det nåt. Nån motgång, nåt som inte går som det ska. Då kan fortfarande proppen plötsligt gå ur, energin dräneras, och dimman tätna. Så jag vet att det inte är över än. Inte på långa vägar.

Men ur denna kris har jag spårat upp "energitjuvar" och när tillfälle ges ska jag städa ut och rensa bland "brötet". Så det finns inget ont som inte för nåt gott med sig. För att använda en sliten klyscha.

Önskar bara att jag gjort denna rensning innan...