Det är så underligt med vänskap. Hur man kan ha någon i sin närhet, utan att det ger tillit eller tillgivenhet. Samtal om det vardagliga flyter på ytan, och man håller hårt i tömmarna när samtalet kommer för djupt in i personliga sfären. Och trots att man försöker ge den vänskapen en ärlig chans så är det som att man ligger för långt ifrån varandra att man aldrig kan mötas. Man kan självklart umgås, men det kommer aldrig GE energi, utan snarare kosta.
En del är glada över att bara ha någon där, men om jag ska vara ärlig så tror jag att det kan göra mer skada än nytta. Att öppna sig för människor som helt enkelt inte förstår dig. Och få vägledning från vänner som inte genuint vill ditt allra bästa.
Sen kan man ha en väninna som man träffar alldeles för sällan, men varje gång man ses är det som att hjärtats röst vaknar till liv och man kan prata om sånt som man annars håller inom sig. Förståelsen för varandra och viljan att hjälpa och vägleda är genuin och ärlig.
Jag har ett fåtal vänner som verkligen ger mitt liv den värme och den kärlek som gör livet värt att leva. Och jag hoppas att de alltid ska finnas där. Så vi kan skratta, gråta och prata om allt. Äta goda middagar och analysera sönder varje beståndsdel av livet.
Borde kanske styra upp lite middag hemma med ovannämnda?
Ja! Det ska jag göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar