Julen är över- BIG TIME

Ja, tröttheten är så påträngande än. Tröttheten efter världens jobbigaste år. Året då jag och min familj flyttat tre gånger. Levt i packlådor, tvingats säga hejdå till sonen som flyttar till Gotland pga att livet inte går ihop för oss annars. Renoverat ett ruckel utan dess like SAMTIDIGT som jag och maken jobbar heltid och han extra för att få ekonomin att gå ihop. Stressat över jobbet och balanserat på budgetens röda siffror. Och allt annat som hör småbarnsåren till. Samt allt annat som tilkommer med att leva med ett barn som har en ovanlig diagnos och går på täta läkarkontroller. JA du förstår. TRÖTT.

Då firar vi jul med världens mest krävande människor. Krävande på så sätt att deras standard för ett julbord och julmat går vid ungefär femton fler sillsorter än jag ens orkar namnge. Krävande på så sätt att de lever i en bubbla där allt ska vara perfekt och tillrättalagt.

Sätt dessa familjer- den utslagna, trötta familjen med tre barn varav två av den har diagnoser med "den perfekta familjen" där allt ska ske efter angivna klockslag och scheman och där man inte skäms att tillrättavisa de som agerar utanför den angivna mallen (oss). Så har du min jul. Lägg därtill nån matförgiftning som slog ut min, maken och ena dottern så förstår du. Efter denna jul vill jag aldrig mer fira en jul. Inte på det sättet.
Jag vill ha min lilla jul. I det varma sammanhanget. Varma jular att minnas för evigt.

Och imorgon ska jag fira nyår i ett litet intimt sammanhang- och jag hoppas att mitt kommande år 2015 ska bli ett år då vinden vänder för mig och maken och vi får vind i seglen och att vi tillsammans kan få njuta av varandra och våra barn. Det är tid för det nu. Jag känner det. För jag tyar icke mer nu.

Betongbarn

Alltså VILJAN i denna lilla människa. Sjukt! Hur kan man vara så viljestark i en så ung ålder? Denna bild tog jag när hon vägrade samarbeta och låg på betonggolvet och bara "Gandhi"-vägrade.  Helt okuvlig. Och det är väl ändå den bästa egenskap man kan önska sina barn- även om det blir överjävligt svårt att uppfostra dem.

Coming home for christmas

Denna underbara lilla människa längst till höger på bilden- det är min son. Han kommer nu i jul och ska fira med oss i Umeå. Vilket ska bli så kul och fint och säkert alldeles underbart. Han bor inte med oss just nu. Han bor med sin pappa sedan ett år tillbaka- ja, i stort sett sedan vi flyttade in i flyttkartonger och började vår stora ökenvandring. Då valde han att flytta till pappa på Gotland.


Det var ett beslut som jag beundrar honom för att han tog. Just i den stund då vårt liv var svårt och fullt av prövningar. Nu arbetar jag för att få i ordning ett rum till honom och har sökt en skola till honom. En skola med inriktning på ADHD och extra tätt med personal. Tyvärr är det 1-2 års väntetid i kön. Så då får vi träffas på loven. Men jag längtar.

Bänk på köksön och lite maginfluensa

Hej på er! Zombien är tillbaka. Jag har vaknat från de döda- det var tydligen en släng av maginfluensan som golvade mig och tog bort allt hopp om livet. Trots att det inte riktigt resulterade i nån kräkning så var jag golvad och illamående i två dagar.
Nu mår jag bättre. Ja, faktisk nu när jag känner efter så känner jag mig piggare än jag gjort på många månader. Lillan åkte på det med. Så vi sov ikapp i två dagar- sen fick det vara nog.

Under tiden detta pågick så har min make svurit ihop en bänk till köksön tillsammans med svärfar. Och med ytterst lite hjälp av mig- jag orkade inte ens byta kläder för att jobba i renoveringsdammet utan jobbade i min morgonrock. Då skulle "Arga snickar´n" teamet sett mig- det hade varit guldstoff för varenda trailer för deras program. Och svenska folket hade suttit och skakat på huvudet. Om man inte ens orkar byta om innan man ska renovera ett kök- då ska man inte äga en villa...Osv. osv osv. MEN JAG HADE MAGINFLUENSAN! Orka byta kläder.


Här kommer en bild på resultatet av makens snickarbralle- och min morgonrocksrenovering.

Zombiember

Jag tänker att detta namn skulle passa in på November och December. Bara slå ihop dem i en enda grå sörja. Och gör dygnen dubbelt så långa, men inte arbetstimmarna, utan lägg de timmar som man får i bonus på sovtimmarna. DÅ kanske jag skulle klara dessa månader. KANSKE.

Som ni förstår så är jag trött, tröttare, tröttare än tröttast just nu. Jag förstår inte hur jag kan vara så trött?! Och känner andra såhär? Borde vi då inte strejka mot omänskligheten i att tvingas släpa sin lekamen till jobbet? Jag menar andra länder har siesta för att samhället ska fungera trots de förutsättningar värme och väder ger. Men vi i norr vi jobbar oss genom mörkret halva året utan någon sorts avlastning. Och inte bara mörker utan maginfluensor och depressioner. Jag tänker att denna siesta skulle kunna heta Zombiesta. För som ni hör så har jag snöat in på Zombie som ett ord för att beskriva min trötthet- och de stämmer in på mitt mentala vakenläge- DÖD.


Så go´ vänner må ni sova gott! Vi ses i vår!

Bjuda till....

Bjuder på den smaskiga rubriken och fortsätter till något mycket tråkigare. STÖK. Och hur jag tänker bjuda på mitt stök ikväll.





STÖKIGT hemma. Så stavas min vardag just idag, okej i ärlighetens namn varje dag sedan jag fick barn. SUPERSTÖKIGT. Och jag försöker hålla en nivå på stöket- plockar upp äppelskrutt, våtsavett-tvättar plymåer när det kommit fläckar, ni vet. Det eviga, eviga arbetet sedan barn nummer ett kunde hålla något i sin lilla hand och därmed släppa det på valfri plats.... Eller... när jag tänker efter så från dag ett- bajs och kräks räknas ju såklart till stök!

Min mamma är en fantastisk finsk kvinna som skött ett fläckfritt hem, alltså ALLA hushållssysslor eftersom min pappa är mindre fantastisk på detta som kallas jämställdhet, hon har dessutom heltidsarbetat, och uppfostrat ouppfostrade tvillingar (jag och min syrra). Hon är min inre röst (tjatigt tonläge ska ni veta) som leder mig runt i dessa eviga cirklar där jag bara följer spåren av mina barns diverse. Men någonstans har jag gett upp! Varför orka städa? Varför? Det blir ju bara stökigt så fort jag ställt undan moppen! POFF! säger det bara.


Ikväll ska jag ha över tjejer (ok, medelålderskvinnor är vi väl egentligen) på tjejmiddag (ok, medelålderskvinnormiddag) och min make mumlade något ur skägget om hur stökigt det är och att jag jobbar till kvällen och då är det han som åker på städningen... Mummel mummel.  
Men ICKE! sa jag. Här städas inte!
Jag ska ha en middag med några av mina närmaste vänner och jag kan innerligt hoppas att de känner mig tillräckligt för att inte döma mig för att det hänger en strumpa i kaktusen eller att man verkligen måste titta på stolsitsen innan man sätter sig, så man slipper chokladboll i rumpan. De känner ju mig! Och de vet vår situation med renovering och pang i väggen och trötthet och stress mm. Så jag hoppas att de älskar mig trots ett stökigt hem. Och att vi kan ha en trevlig middag där katalog-snygga-hem blir en fniss och diss. För vem bor så? EGENTLIGEN??!

Hade sönder badrumsskåpet- ooops...

Som om vi inte hade nog med saker på vår "att-göra-lista" så gick jag och pajjade vårt badrumsskåp i helgen.
Jag skulle bara öppna det- det hade skjutdörrar i glas- då råkade jag öppna den ena dörren lite väl häftigt så att det kom emot andra dörrens handtag och ja, sprack i tusen mini glasbitar... Jag blev inte så glad. FAST jag måste säga att jag hurrade inombords, eftersom jag precis tio minuter tidigare hade vikt det enorma tvättberget som låg på bänken nedanför skåpet där dessa glasbitar trillade ner. Så i oturen hade jag ändå mega tur!


Hursomhelst var det bara att städa upp montera ner skåpet och bege sig till Ikea med flickorna. Vi hittade köksskåp med perfekta mått och satte upp dem samma dag. Vi hade dessutom sån himla tur att vi inte behövde borra ett enda nytt hål, utan kunde använda samma hål som det gamla skåpet hade suttit uppe med! Alltså! Ibland har man tur i oturen och detta var verkligen en sådan gång!

Slutresultatet då? SUPERNÖJD! Tusen gånger bättre än skåpet som satt där- som var för litet och dessutom iom att det var glasdörrar gav ett "stökigt" intryck.

Flickorna var en dröm att ha med sig. Så snälla och glada och nöjda hela tiden.

Voilà! Här är nya skåpet på plats! Sitter som att det alltid suttit där :)

Perfekta barn

Jag har läst lite bloggar om barn. Vet inte riktigt varför... Kanske min biologiska klocka som styr där. Själv känner jag mig helt klar med småbarnsåren och bebistiden. Nu ser jag framemot lite större barn- som klarar ansvar och kan hjälpa till lite i hemmet. Men hursomhelst har jag märkt att jag allt som oftast fastnar i nåt bebisinlägg. Och det är ju fantastiskt! Bebisar. Och kvinnans förmåga att bära fram liv. OTROLIGT!

Men en del av dessa bloggar och tankar om barn och föräldraskap. Hmmm... Hur ska jag uttrycka mig här för att inte trampa på ömma tår...? Hmmm...

En del skriver om sina barn som en förlängning av sig själva- som att de har lagt en beställning på sin perfekta genpool och nu förväntar sig korrekt leverans. Som en beställningsvara. Och med all screening som kan göras av barnen redan innan de ens sett dagens ljus så förstår man att det är bara en tidsfråga innan man verkligen lägger en beställning på sitt barn, med önskad hårfärg, ögonfärg och kön. Frågan är om man inte redan KAN det, bara att man inte gör det.
Och med önskade  karaktärsdrag och utseenden finns det ju såklart OÖNSKADE drag. Och där faller ju alla sorters missbildningar in. För vem önskar sitt barn en missbildning? Eller ett syndrom? Eller en obotlig sjukdom?

Med det sagt så vet jag inte längre vart jag vill komma med detta inlägg... För jag ÖNSKAR verkligen inte att Lily ska ha SRS, med benlängdsskillnad, talsvårigheter och tillväxthämning. Det gör jag inte. MEN jag älskar henne- PRECIS som hon är. Med SRS, benlängdsskillnad, talsvårigheter och tillväxthämning. Om något så tycker jag att hon är extra speciell och extra fantastisk och unik.

Och jag tänker på alla som sitter och velar med svåra beslut efter fosterdiagnostik, eller som oroar sig över nåt i barnens utveckling som inte går som det ska enligt "normen". Tänk istället på dessa glada faktan som jag klippte ur ett Underbara Claras inlägg om fosterdiagnostik:


99% av de tillfrågade personerna med Downs syndrom uppgav att de är lyckliga med sina liv
97% att de tyckte om sig själva som den de är
96% var nöjda med sitt utseende
(motsvarande siffror för befolkningen i allmänhet låg på mellan 45-59%)
79% av föräldrarna uppgav att de ser mer positivt på livet nu än innan de fick barn med DS.
41% av syskonen sa att de vuxit som människor och fått viktiga perspektiv på livet, tack vare syskonet med DS.


Det tycker jag är ovanligt bra statistik.

hemmafix

Ja, dagarna rinner iväg och snart är det jul. Så känns det iallafall. Jag försöker ju komma i ordning på övervåningen, men just nu står lite stilla. Mest för att min son är på besök från Gotland och då får han sova på övervåningen- då känns det inte ok att damma och måla däruppe...

Annars har helgen mest bestått av lite hemmafix och piffande- sånt jag älskar. men helgen har även bestått i att hitta diverse sätt att göra något av alla äpplen som växer i trädgården. Jag testade göra äppelringar. FANTASTISKT!!!

Äppelringar- som att tillverka eget godis. Fast nyttigt.

Min kottelampa jag loppisfyndade i våras har hittat hem :)

Slut i rutan

Vi har ingen TV hemma ännu. Mest för att vi inte har hunnit få den inkopplad. Den står lite inklämd mellan en massa bråte och varje dag funderar vi på om det inte är dags att ta fram den. Mest för att det är bekvämt att sätta barnen framför ett program medans man själv tar itu med en vardagssyssla som måste bli gjord. Men varje dag kommer vi fram till samma slutsats. Är det inte ganska skönt att slippa Tv´n? Barnen leker bättre- och framförallt vi vuxna (ja, eller ok. Jag) får mer gjort på kvällarna. För annars så sätter jag mig framför Tv´n och spenderar resten av kvällen där. För den är så svår att slita sig från. Så nej. Tv´n ska nog inte komma på plats på en stund- och jag tror att när den kommer på plats så ska jag verkligen ha Tv begränsningar och jag ska undvika att sätta mig framför den i tid och otid. De stjäl ju bara en massa tid som jag hellre spenderar vid en kopp te, eller som det är nu, med en spackelspade i handen...

Juliana har ritat Mario, nu när hon aldrig får spela på Tv-spelet eftersom vi inte har någon Tv.

Kattungen

En av ungarna blev mer kattunge än människobarn. Hon klättrar högst, myser mest, busar bäst och ska alltid vara med mitt i smeten i vad man än gör.

Och jag älskar henne för att hon är precis som hon är :)

Äntligen hemma

Ja. så känns det. Äntligen hemma. Långt ifrån klara och stökigt och det har än så länge gått över budget så dyrare än planerat, men mitt HEM. Jag stod här om dagen utanför och bara tittade. Tittade och njöt. Och som du säkert kan se på bilderna nedan så är det en en inre vision av HUR HUSET KOMMER BLI som jag njöt av- för i dagsläget så kan man ju inte tycka att huset ser mycket ut för välden. MEN JAG ÄLSKAR DET!


Vi har fått i alla nya fönster och dörrar i fasaden. Och vilken förvandling! Wow!

Barnen står på uppfarten och vinkar lyckligt när jag kommer hem. Vilken idyll!

Ny altandörr i övre hallen. En helt ny hall, med ljus och scenerier.

Vår bod har fått sig en Sioo behandling, det kommer ge den ett grånat trä som är mjukt att ta på och står emot röta.

Äppel päppel

Ja. Mitt arbete i äppellunden fortsätter, nu lite mer stressat eftersom grenarna knäcks av tyngden från äpplena som hänger i grenarna. Så jag startade morgonen med att plocka äpplen. Äpplen och äpplen. Jag har så mycket äpplen nu så jag knappt vet vad jag ska göra med dem. Vi har mos, hela frysen full. Råsaftcentifugen ligger tyvärr nerpackad, annars hade den varit toppen!. Vi äter minst fyra äpplen var varje dag. Och nu för tiden när jag åker till en kompis eller barnens vänner så tar jag med en matkasse äpplen. Och jag har plingat på hos alla granna och bett dem komma och plocka.

Så snart hoppas jag att träden ska bli av med sin växande börda.

Nyplockade äpplen. I en jättefin trälåda som jag fick på lokala mataffären. Den var det bästa fyndet denna månad :)

Barnen får springa runt och leka medans jag plockar

...eller gunga och klättra i trädet och hjälpa mig med de äpplen som sitter allra högst upp.

Min äppellund

Uti vår hage- där växer det minsann MASSOR av äpplen. Det växer så det knakar. Bokstavligen knakar i grenarna. Jag har aldrig sett så mycket äpplen. I helgen gick jag ut för att plocka in lite äpplen till en äppelkaka och jag lovar, man kan stå och blunda och slumpvis sträcka upp armen och ändå fylla en matkasse på 10 minuter. Helt otroligt!

LYXIGT. Men jag har bett alla jag känner att ta emot lite äpplen. För jag vet i sjutton vad jag ska göra av alla äpplen...

vardag var dag

Nu börjar vi komma in i rutiner i nya huset. Vi tvättar, städar och lagar mat i en evigt pågående cirkel känns det som. Men jag gillar det! Vår Smeg spis- som vi fyndade på ett outlet i skåne för 6000:- fungerar som en dröm! Jag älskar den! Varenda maträtt jag ställer på den spisen blir magiskt god! Jag vet inte om det är spisen eller om jag bara fått en nytändning i matlagningen, nu när man äntligen får laga mat och servera mat i sitt EGET KÖK!

Min pasta puttanesca från helgen- så smarrig att den blev en legend i vår familje-berättartradition. Ok. Nu överdrev jag... Men god blev den!

Tvättmaskinen och torktumlaren- PERFEKTA. Tvätten blir extra mjuk och gosig och toa/dusch/tvättstuga fungerar bra för oss. Tidigare hade vi tvättstugan i källaren och då hamnade alltid tvätthögen med smutstvätt i en liten hög på golvet vid källardörren, i väntan på att bäras ner. Nu kan man lägga den direkt i maskinen i väntan på mer tvätt. Sen bara POFF! startar man den och tvätten är klar! Så bra!

En bild ur Toa/dusch/tvättstugan. Ja... Jag har snickrat ihop toapappershållaren. Två kopparkrokar och en fyrkanststav. Så himlans nöjd. Och budgeten= Kajsa Varg, man tager vad man haver :)

Kryssade med vår kraftfulla dammsugare mellan flyttkartonger och leksaker. Mest för att det är kul att dammsuga!

Jag dammsög huset i helgen. Mest för att jag ville. Skitigt och dammigt blir det ju direkt ändå eftersom vi håller på och fixar övervåningen- så det var mest för att testa vår centraldammsugare som jag städade. Den suger verkligen! Och det menar jag på allra bästa sätt! Så bra! Det enda negativa var att när den var igång så kröp världens största spindel fram ur sitt gömställe, så jag dammsög upp den och nu fruktar jag den dagen jag måste byta dammsugarpåsen... :/

Sen åkte jag och shoppade... Byggvaror... :P

Släktklenoder

Min makes mormor var en väverska av rang. Hon vävde säkert flera hundra trasmattor i sitt liv och de är så välkomponerade och fint färgsatta. Nu ska de få pryda vårt enkla betonggolv. Och jag gillar verkligen kontrasterna där- hårda industriella betonggolvet som möter bondromantik och gammal tradition.

Nytt på jobbet

Ja. Nytt på jobbet. Eller nytt och nytt. För er- alldeles nytt- fint och fräscht! För mig- tusen vändor och arbetstimmar som resulterar i att en megastor leverans kommer och jag äntligen får visa världen VAD VI EGENTLIGEN GÖR PÅ DAGARNA :) Men jag är så glad åt denna kollektionen. Vi har gjort den i samarbete med Mini Empire- och jag tycker verkligen att den är så fin! Hoppas att ni oxå gillar den! Den finns att köpa på www.unibarn.se

Skynda fynda!

Dagen är här!

Ja, igår alltså. Då flyttade vår säng hem. 600m från vart förra hem, ett år senare om man tar bort en månad och två veckor. Det var en sådan känsla igår! Att få börja boa, inte bara bygga. Vi har massor av bygga kvar. Tro mig- det vet jag, men en stor stress i vårt liv är borta- den att inte ha ett eget bo utan leva på andras nåder och goda vilja.


Här kommer en bildkavalkad på "köket" som inte riktigt är klart, men snart- det duger för oss.

Och mattor som läggs ut på golvet.

Och piffande med loppisfynd som bara legat och väntat på att få komma ut och sprida mys.

Och såklart- vardagen rullar igång i nya huset med tvättberg och lämning/hämtning på förskola/skola

8-år som gift!

Jag och maken har varit gifta i 8 år! Det har gått så snabbt så huvet snurrar. ÅTTA år sedan vi stod i grönskan på Haga och sa JA! till varandra, till kärlek och till ett gemensamt liv. Och jag måste säga att det är bland det bästa jag någonsin gjort. Det bästa beslut jag tagit. För varje år så blir jag bara mer och mer säker på vår kärlek. Och då ska man veta att jag var dödsäker redan i första början. Och maken känner likadant. Detta året som har gått- när vi har prövats i de djupaste avgrunder- för ja... det är inte så kul att bo i en kappsäck med barnen och dessutom hos svärföräldrarna... Så ja, vi har prövats. Men inte en enda gång har jag känt att jag vacklar i min kärlek till H. Tvärtom! Jag har varit så glad att jag har honom som min klippa och min famn att vila i. Jag hoppas på så många fler år med honom. Tills döden skiljer oss åt- som det ju heter.

Den åttonde bröllopsdagen heter "Ullbröllop"- då passar det att maken är hårig som Ulle-gulle :)

Det blev en dag som vi firade med spacklande och fixande i huset- MEN vi lyxade till det med en räksallad till lunch/middag :) Alltid nåt!

Huset på bedrövarvägen, rövarvägen- kärt barn har många namn

Ja, alltså. Det är verkligen med blandade känslor man sliter i huset. Ibland känns det skoj- att få göra i ordning och göra fint. Ibland känns det livsnödvändigt- och man bara jobbar på ren överlevnadsinstinkt- som när man reder sig en koja i skogen när stormen plötsligt slår till. Ibland vill man bara ge upp! Det är så övermäktigt ibland- ALLT som måste göras. Precis ALLT. Men sedan så tar man sig samman och plötsligt står man där och små ler medans spackelspaden jobbar på.

Vi har iallafall kommit en bra bit på vägen. Även om det är så långt kvar...


Här kommer en bildkavalkad på våra framsteg hittills

Trappan handbyggs i Askträ. Lite Modern stil. Vi gillar den skarpt!

Vi tog med Juliana så hon kan få hjälpa till.

Jag sätter kantband- "Instant results"- som de hade sagt på TV-shop.

Maken slänger på lite ny puts- i väntan på fasadrenoveringen...

Här står man snart och diskar och lagar mat. Ja, ni gissade rätt- KÖKET :)

Jag idag

Sååå trött. Vet inte om det är min penicillinkur som jag går på just nu, eller om det är vårt egna lilla renoveringshelvete- där man verkligen inte hoppar mellan "Före" och "Efter" bilder som i alla renoveringsprogram jag så slaviskt följer. Nej, fy fan. Det är beslut på beslut, detaljer och frågor, handla och göra i en enda strid ström. Lägg därtill mitt jobb och alla ungarna och Voilá! låt mig bara sova och vakna när allt är klart…

Ja, trött är ordet.

En Bild som illustrerar hur jag kände på väg till jobbet idag.

Bästa såsen till allt i sommar!

Gör en potatissallad med såsen, servera den till lax, varmrökt, gravad eller tillagad. Går så fint ihop med alla maträtter du kan tänka dig. Och är så enkel att göra!

Här är ungefär hur jag gjorde- eftersom jag aldrig använder mått eller recept så är detta ungefärligt. Smaka dig fram.

Supersåsen:

1 halv lök Finhackad

1-2msk vitvinsvinäger

1tsk socker

2dl Cremefraiche

Salt

2tsk Dijonsenap

½dl hackad dill

Låt löken ligga i vitvinsvinäger (så mycket att den knappt täcks... Var det 1 msk? 2?) och socker och götta sig ca 15min  innan du blandar i de övriga ingredienserna.
Sedan har du megagoda supersåsen.

Style by Lily

Oslagbart modelejon. Den lilla Lily. Hon har dessutom tagit ett artistnamn, numer kallar vi henne för Snurkan. Det är samma ord hon använder för kurr-i-magen.

Snurkan dansar glädjedansen.

Vi har firat ett sommarbarn

Hela familjen fyller år inom fyra månader- alltså verkligen hela närmaste släkten inkluderad. Av 16 personer så fyller 13 st år från april- Augusti. SÅ födelsedagarna duggar tätt så här års...

Senast var det Juliana som fyllde sju år.

Jordgubbstårta är stående för födelsedagsbarnen i juli.

På önskelistan stod LEGO- så LEGO fick det bli.

Sommarsemester

Jaha. Har ni kul på stranden? Svalkar vågorna era solvarma kroppar? Hinner ni äta upp glassen innan den finner rännilar nerför armen och droppar i knät från armbågen? Jag bara undrar. För själv har jag inte haft mycket till semester. Inga glassar i solen här inte. Inga sandiga tår i svalkande vågor. Nej. Mina semesterveckor spenderades i betonggrottan som jag, och framförallt min make, försöker omvandla till ett hem. Går så där och är jävligt trist. Sorry att jag pissar på min egna dröm- att totalrenovera ett hem från scratch. Men jag tror att jag fick lite för mycket med den tuggan...

Här är min sommarsemester bild.

Ny uppdatering kommer snart. Måste bara gneta gnola streta på lite först...

inspo till huset- KAKEL

Iiiihhh! Vad ska man välja- klassiskt- som håller i 20år- Är det fegt och tråkigt?
Modernt och Roligt? Risk för att man tröttnar på en dag? Och måste blunda medans man går på toa?

Alla dessa val :/

Här gick jag förbi fired Earth och hittade fin fin inspiration- kanske inte blir detta fantastiska scallop-mönstrade kakel, men färgerna och stilen gillade jag :)

Uppdaterar er på mitt kakelval: 15X15 kakel VITT 59:-/KVM på bauhaus
10X10 Dark lime stenplattor på golvet (blocketfynd 1500:- för 7 KVM)
Billigaste vägghängda toaletten, handfatet och tvättblandaren från Gustavsberg (- mest för att jag gillar det märket- känns gediget...)
Takducsh på rea. Tvätt/torktumlare REA. Ja... Kort sagt. Plånboken fick bestämma om jag ska vara feg eller tråkig modern eller rolig... Så kan det vara.

Piff och puff

Puff väljer blommor på Zetas- och voilá! Ett stilleben!

Alltså så kallar jag mig själv och syrran. För när vi går loss på heminredning då bara sker det nåt magiskt! Min syrra är en extrem estetiker och väljer alltid det där udda valet som landar så fint i hennes hem. Och sedan jag då- jag har inget hem ännu att piffa själv och bara ÄLSKAR att fixa och pyssla- så då lånar jag ut mina pyssel fingrar till syrran.

I helgen sov jag och barnen hos syrran och vi hade en helmysig helg. Det var lek, skoj, mys och pyssel i en enda salig röra.

Fikat på morgonen. MUMS! Hembakt nöt- och fruktbröd och kaffe på det!

Ta hand om min inneboende blomma "Black Lace" som står hos syrran och stortrivs :)

Här kan ni se lite av helgens mys i bilder.

Fixa lite konst på väggarna på kvällskvisten- efter ett besök på Ikea där vi införskaffade ramarna.

RESULTATET! Mycket nöjda!

kollaps eller kalops?

Ja. Så självklart känns det med dessa himlans händelser/upptäckter i vårt bygge... En vattenskada till sillen? Glöm inte att hämta barnen på dagis efter asbest saneringen. Och nu senast- vill du ha kalops eller en väggkollaps till middag älskling?

Ja... Nu har en bärande vägg i den murade grunden kollapsat med dunder och brak. Som tur är så verkar det inte vara en TOTAL katastrof som man lätt får för sig när byggarna finular på HUR DE SKA LÖSA EN VÄGGKOLLAPS... Det visar sig att det var en välsignelse i förklädnad. För tydligen var denna murade grunden inte armerad och bara stod och väntade på att kollapsa. Så hellre att det sker nu under en "rivningsfas" än under själva byggandet- eller ännu värre under tiden man bor i huset. Så ok. Vi ska bygga upp grunden med armering IGEN. Så när denna renovering är över- då kommer vi praktiskt taget byggt ett nytt hus PÅ VÅRT GAMLA RUCKEL. Kul :/

Huset bokstavligen "svävar i fara" :/

Hemlisar och drömmar

Schhyyyysss! säg inget till maken- men jag tror att jag har hittat en present till honom och mig. Jag vet inte om jag ska ge det till honom i födelsedagspresent, eller om vi ska få det i "inflyttningspresent" när huset är klart eller om vi ska få det i bröllopspresent (19 augusti har vi varit gifta i 8(!)år).

Hursomhelst så tycker jag att den är lite magisk... men nog mest beroende på vad vi gör av den. Eller rättare sagt- hur jag tänker att vi ska använda den.
För egentligen är det en sparbössa- och det är fint det med. Att spara sina slantar och kanske göra något extra kul som man väntat suuuperlänge på! Men denna sparbössa har ingen "öppning" för att plocka ut pengarna utan då är det att ta sönder den som gäller och det är väl ändå trist?
Så jag tänker att vi ska fylla den med saker som man inte vill ska komma ut. Det innersta önskningarna, drömmarna och hemlisarna. Gemensamt, och hoppas att de hittar varandra därinne och att de finner vägar att besanna drömmarna och önskningarna. Och att den håller hemligheterna hemliga. Och tillåter ärlighet oss emellan. Jag tycker att det är en vacker tanke och att det är lite så man får göra med de döda tingen i ett hem. Ge dem liv och mening och en själ. Så är hemmet fyllt av kärlek och trivsel.

Att den blundar och ser så trygg ut där den står på två stadiga ben med båda fötterna på jorden tycker jag känns som ett perfekt ställe att lägga små lappar med drömmar, önskningar och hemlisar. Efter att de viskats i örat på den man delar allt med. Fint. Jag ska köpa den här.

Superhjälten i mitt liv

Jag kan se att ett populärt inlägg hos mig är mitt inlägg om Silver russell. Där skriver jag om hur det var när Lily föddes och vi kom i kontakt med diagnosen "Silver russell" för första gången.

Det är annorlunda att få ett barn med diagnos. Och för alla er som får ett barn med en diagnos så tänker jag att kanske är det ni som sitter och googlar diagnosen och symptomen och försöker få er en uppfattning om vad detta kommer innebära för er guldklimp, och hur det kommer påverka er framtid. Precis som jag gjorde (som en galning) när jag var hemma med Lily. Och då hamnar ni på det inlägget. Och därför vill jag berätta mer om hur det kan vara att ha ett barn med diagnos- och hur det kan kännas iallafall om man är mamma till Lily.

Och det är annorlunda att leva med ett barn med diagnos. Jag tänker på det ibland. Senast idag när vi klädde på oss för att gå till förskolan/skolan och jobbet så tänkte jag på att hon står där framför mig. Som vem som helst. Fast hennes resa ser lite annorlunda ut. Trots att hon har lite talsvårigheter så pratar hon och berättar om sitt liv och sin dag precis som vilket barn som helst. Jag måste bara koppla på mina extra tolkande och tålmodiga öron så kommer hon att berätta fantastiska händelser ur sitt liv. Och utvecklingen går verkligen framåt! Hon står där framför oss och tar på sig skorna och pratar helt ledigt om "lilla foten" och "stora foten" precis som att alla har minst två storlekar i skillnad mellan fötterna. Skorna tar hon på och hon gillar dem- skorna som hon har pekat ut ur en katalog hos ortopeden-  precis som att alla köper sina skor efter noga mätande av benlängdsskillnad och fotstorlekar och en avgjutning av lilla foten för ett inlägg i den annars alldeles för stora skon.
Och hon leker med sina vänner på avdelningen- där det finns barn av alla former, färger och handikapp. Hon leker med en som har så underbart fina hörselapparater att Lily verkligen hoppades att det var sådana som doktorn skulle operera på henne- när hon skulle operera in rören i öronen. Hon leker med en annan som tecknar istället för ord- och det är så roligt att få visa hen alla tecken och vara med och att få lära sig att tala med händerna! Hon leker med en person som kan springa på sina ben så snabbt! Även utan proteserna. Och sen leker hon med alla andra som finns där och de är alla lika roliga och finurliga på sitt eget sätt.

Det är annorlunda att vara mamma till ett barn med diagnos. Det är det. Det kommer mycket ovanligt med "på köpet" som att vi köper skor till henne på team olmed i solna, efter tidsbokning, mätningar och avgjutningar och leverans på tre veckor. Eller att vi följer med och lär oss teckna på habilteringen och träffar barn som liksom henne är annorlunda och fantastiska. Och mycket är lite omständigare- absolut. Men det är också fantastiskt att Olmed finns! Och att habiliteringen finns! Och att apoteket har så mycket tjänster som man aldrig vetat om om man inte var en kund med behov av ovanliga läkemedel. Och det mest fantastiska är att Lily aldrig är sin diagnos i de sammanhang som hon är med i- utan hon är Lily en go´ och glad tjej precis som vem som helst!


Det är annorlunda. Det är vackert och det är stort och det är fantastiskt att ha en så fördomsfri och öppen vän. För så kan vi också se ut och så kan livet också vara och det vet hon.

Hon är min superhjälte

 

Sommarutflykt

En sommarutflykt