Bjuda till....

Bjuder på den smaskiga rubriken och fortsätter till något mycket tråkigare. STÖK. Och hur jag tänker bjuda på mitt stök ikväll.





STÖKIGT hemma. Så stavas min vardag just idag, okej i ärlighetens namn varje dag sedan jag fick barn. SUPERSTÖKIGT. Och jag försöker hålla en nivå på stöket- plockar upp äppelskrutt, våtsavett-tvättar plymåer när det kommit fläckar, ni vet. Det eviga, eviga arbetet sedan barn nummer ett kunde hålla något i sin lilla hand och därmed släppa det på valfri plats.... Eller... när jag tänker efter så från dag ett- bajs och kräks räknas ju såklart till stök!

Min mamma är en fantastisk finsk kvinna som skött ett fläckfritt hem, alltså ALLA hushållssysslor eftersom min pappa är mindre fantastisk på detta som kallas jämställdhet, hon har dessutom heltidsarbetat, och uppfostrat ouppfostrade tvillingar (jag och min syrra). Hon är min inre röst (tjatigt tonläge ska ni veta) som leder mig runt i dessa eviga cirklar där jag bara följer spåren av mina barns diverse. Men någonstans har jag gett upp! Varför orka städa? Varför? Det blir ju bara stökigt så fort jag ställt undan moppen! POFF! säger det bara.


Ikväll ska jag ha över tjejer (ok, medelålderskvinnor är vi väl egentligen) på tjejmiddag (ok, medelålderskvinnormiddag) och min make mumlade något ur skägget om hur stökigt det är och att jag jobbar till kvällen och då är det han som åker på städningen... Mummel mummel.  
Men ICKE! sa jag. Här städas inte!
Jag ska ha en middag med några av mina närmaste vänner och jag kan innerligt hoppas att de känner mig tillräckligt för att inte döma mig för att det hänger en strumpa i kaktusen eller att man verkligen måste titta på stolsitsen innan man sätter sig, så man slipper chokladboll i rumpan. De känner ju mig! Och de vet vår situation med renovering och pang i väggen och trötthet och stress mm. Så jag hoppas att de älskar mig trots ett stökigt hem. Och att vi kan ha en trevlig middag där katalog-snygga-hem blir en fniss och diss. För vem bor så? EGENTLIGEN??!