Ja, tröttheten är så påträngande än. Tröttheten efter världens jobbigaste år. Året då jag och min familj flyttat tre gånger. Levt i packlådor, tvingats säga hejdå till sonen som flyttar till Gotland pga att livet inte går ihop för oss annars. Renoverat ett ruckel utan dess like SAMTIDIGT som jag och maken jobbar heltid och han extra för att få ekonomin att gå ihop. Stressat över jobbet och balanserat på budgetens röda siffror. Och allt annat som hör småbarnsåren till. Samt allt annat som tilkommer med att leva med ett barn som har en ovanlig diagnos och går på täta läkarkontroller. JA du förstår. TRÖTT.
Då firar vi jul med världens mest krävande människor. Krävande på så sätt att deras standard för ett julbord och julmat går vid ungefär femton fler sillsorter än jag ens orkar namnge. Krävande på så sätt att de lever i en bubbla där allt ska vara perfekt och tillrättalagt.
Sätt dessa familjer- den utslagna, trötta familjen med tre barn varav två av den har diagnoser med "den perfekta familjen" där allt ska ske efter angivna klockslag och scheman och där man inte skäms att tillrättavisa de som agerar utanför den angivna mallen (oss). Så har du min jul. Lägg därtill nån matförgiftning som slog ut min, maken och ena dottern så förstår du. Efter denna jul vill jag aldrig mer fira en jul. Inte på det sättet.
Jag vill ha min lilla jul. I det varma sammanhanget. Varma jular att minnas för evigt.
Och imorgon ska jag fira nyår i ett litet intimt sammanhang- och jag hoppas att mitt kommande år 2015 ska bli ett år då vinden vänder för mig och maken och vi får vind i seglen och att vi tillsammans kan få njuta av varandra och våra barn. Det är tid för det nu. Jag känner det. För jag tyar icke mer nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar