Perfekta barn

Jag har läst lite bloggar om barn. Vet inte riktigt varför... Kanske min biologiska klocka som styr där. Själv känner jag mig helt klar med småbarnsåren och bebistiden. Nu ser jag framemot lite större barn- som klarar ansvar och kan hjälpa till lite i hemmet. Men hursomhelst har jag märkt att jag allt som oftast fastnar i nåt bebisinlägg. Och det är ju fantastiskt! Bebisar. Och kvinnans förmåga att bära fram liv. OTROLIGT!

Men en del av dessa bloggar och tankar om barn och föräldraskap. Hmmm... Hur ska jag uttrycka mig här för att inte trampa på ömma tår...? Hmmm...

En del skriver om sina barn som en förlängning av sig själva- som att de har lagt en beställning på sin perfekta genpool och nu förväntar sig korrekt leverans. Som en beställningsvara. Och med all screening som kan göras av barnen redan innan de ens sett dagens ljus så förstår man att det är bara en tidsfråga innan man verkligen lägger en beställning på sitt barn, med önskad hårfärg, ögonfärg och kön. Frågan är om man inte redan KAN det, bara att man inte gör det.
Och med önskade  karaktärsdrag och utseenden finns det ju såklart OÖNSKADE drag. Och där faller ju alla sorters missbildningar in. För vem önskar sitt barn en missbildning? Eller ett syndrom? Eller en obotlig sjukdom?

Med det sagt så vet jag inte längre vart jag vill komma med detta inlägg... För jag ÖNSKAR verkligen inte att Lily ska ha SRS, med benlängdsskillnad, talsvårigheter och tillväxthämning. Det gör jag inte. MEN jag älskar henne- PRECIS som hon är. Med SRS, benlängdsskillnad, talsvårigheter och tillväxthämning. Om något så tycker jag att hon är extra speciell och extra fantastisk och unik.

Och jag tänker på alla som sitter och velar med svåra beslut efter fosterdiagnostik, eller som oroar sig över nåt i barnens utveckling som inte går som det ska enligt "normen". Tänk istället på dessa glada faktan som jag klippte ur ett Underbara Claras inlägg om fosterdiagnostik:


99% av de tillfrågade personerna med Downs syndrom uppgav att de är lyckliga med sina liv
97% att de tyckte om sig själva som den de är
96% var nöjda med sitt utseende
(motsvarande siffror för befolkningen i allmänhet låg på mellan 45-59%)
79% av föräldrarna uppgav att de ser mer positivt på livet nu än innan de fick barn med DS.
41% av syskonen sa att de vuxit som människor och fått viktiga perspektiv på livet, tack vare syskonet med DS.


Det tycker jag är ovanligt bra statistik.