Jag har en tvillingsyster och vi hängde ihop som ler och långhalm. Oskiljaktiga. Som små barn hade vi ett eget språk- så vår pappa kunde inte ens förstå vad vi sa när vi pratade. Vi lekte JÄMT ihop och om det var någon annan kompis med så lekte vi ihop alla tre. Att vi dessutom var otroligt lika varandra gjorde det inte lättare för andra att hålla ordning på vem som var vem av oss. Så vanligtvis kallades vi för "Tvillingarna". Eller av vår mamma "Flickorna" (sägs med gäll stressad röst och på finsk brytning).
Tvillingarna kan jag verkligen leva med. Det var ju vad vi var- tvillingar. Även om det avpersonifierar en individ. Men det är inget jag ens reflekterade över. Men det öknamn jag har fått veta att vi var kända som gör så mycket ondare. Vi kallades för "SMUTS" tvillingarna.
 |
| Doften av popularitet |
SMUTS. Varför? Jag kan faktiskt inte ens fatta det. Var det för att vi lekte i skogen och hade samma kläder på oss i skolan. Men så gör väl barn? Eller var det för att vi inte kom med gyllenelockar som luktade av "Jane Hellen" schampoo. För nej, min mamma köpte billigaste märket, ofta oparfymerat. Och mina lockar gjorde hon inget åt. De fick hänga i trassliga testar. För det passade mig. Jag var ändå en unge som skulle komma hem med löv i håret och uppnötta knän på byxan. Av LEK och SKOJ. För min barndom var fri och fördomsfri. Och kanske hade jag lite skitiga kläder ibland, men de var inte smutsiga. De var äventyrliga. De var tvättade och när jag kom hem var det "Av med dina smutsiga kläder och gå och tvätta av dig " Så smutsig var jag inte. Jag var skitig av äventyr. Jag var fri att utforska. Och jag hade tillåtelse av mina föräldrar att själv bestämma när jag vill börja bry mig om det yttre. Och göra mig fin för pojkar. (Om jag någonsin ens kommit dit?)
Barn är taskiga och barn som inte låter andra barn vara barn är rent av elaka.
Och jag säger som jag alltid sagt och som mina föräldrar sa: Ett skitigt barn är ett lyckligt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar