Min son har diagnoser som han själv inte begriper vidden av. Jag börjar förstå hur de är med och påverkar hela hans vardag och jag bara väntar på den dag då skolan ska göra det.
Vi har bytt skola en gång för honom från en ABSOLUT KATASTROF SKOLA, till en bra skola där de förstår sig på att ge barn med extra behov just den extra uppmärksamheten och möjligheten. Men ändå. Skolan är ju skolan och någonstans ska man bedöma eleverna. Någonstans ska stämpeln på godkännande eller icke godkännande komma in. Oavsett förutsättningar. Och nu har vi kommit dit. Nu har min son blivit så gammal att proven duggar tätt, och trots att han som lärde sig skriva för ett år sedan- när han äntligen fått det stöd han behöver för att komma igång (han är 11år)- när alla hans skolkamrater haft en goda 4 år på sig att öva och i vissa enstaka fall säkert en 6 år av nyfiken träning, tas det ingen hänsyn till hans bristande förmåga till detta. Inte just i prov ögonblicket iallafall- då det verkligen räknas. Och gympan envisas med att ge honom extra simlektioner. Nu går han på tredje vändan extra lektioner+ två vändor simskola som vi har bekostat. Och han har fortfarande inte lärt sig simma. Men så hör det till saken att han har en motorisk nedsättning som heter DCD- den ger honom andra förutsättningar när det gäller just koordinerade rörelser. Och när jag nu efter att ha bråkat med sonen om simlektionerna i tre års tid, känner att jag måste ta upp detta med skolan- då är de inte ens medvetna om hans diagnos vad gäller detta!
Ärligt talat! Hur många gånger ska jag som förälder tvingas komma krypande på mina knän och vifta med hans diagnoser? Snälla hjälp oss att göra en plan för barnen som är hållbara och LÄS igenom diagnoserna. Jag kan inte vara överherre över skolan och komma med varenda regelverk och byråkratiska undantag. Jag vet inte sådant. För tro det eller ej. Trots att jag har barn med diagnoser så har jag ingen medicinsk utbildning eller någon jävla aning om vilka möjligheter mina barn har till rätt skolgång. Jag är helt ny på detta! Och det handlar om något så viktigt som min sons skolgång och självförtroende. Något som minskar med varenda tillfälle då han ska jämföras och mätas med andra "vanliga" barn sina diagnoser till trots.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar