Så här bäddar lily ner sig varje kväll. Med sitt "posse" bestående av två stora dockor och en liten brun vaniljdoftande docka som heter "Bruno Vanillo". Lily älskar sina dockor. Hon leker med dem varje dag, de får mat, de kläs, de bäddas ner och de skjutsas runt i vagnen. Det är rörande att se hennes små händer klappa så mjukt de bara kan på dockans hårda, plastiga kind. Med något milt i blicken.
Eftersom jag har ett genusperspektiv på min uppfostran så var jag i början inte jätteglad över Lilys val av leksaker. Jag hade föredragit om hon, liksom storasyster Juliana, dragits åt bilar och fartfyllda actionlekar. Att jag sedan var strålande glad när min äldsta son lekte med sina dockor och klappade dem med mjuk hand var en annan sak. Men någonstans har jag ändrat mig.
För varför skulle det vara fel att även Lily blir en bra förälder- för om det är något fint jag kan lära mina barn så är det att älska med en mjuk klapp på kinden med något milt i blicken. Oavsett kön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar