Dra åt skogen!

Jag ÄLSKAR skogen. Särskilt så här års.
De döda löven som fallit ner från träden, alldeles guldgula och gör vår vandring på stigarna dämpade och magiska. Den höga hösthimlen som sänder solens klara ljus strilande mellan trädens kronor. Och vindens sus. I övrigt tystnad, en ovanlig företeelse i vårt samhälle.

Jag tog barnen, alla tre, ut i skogen på Järvafältet. Där har jag själv gått många gånger som barn, eftersom jag växte upp precis i utkanten av naturreservatet.
Vi hade med oss en vagn, en banan- ifall humöret skulle tryta, trots att vi gick strax efter lunch med mätta glada magar. Vår lilla promenad skulle ta ungefär en och en halv timme.

Ingången till Skogens stora sal.

Det var så roligt att se barnen när vi precis kom in i skogens stora sal. De tystnade och tittade sig omkring med stora ögon. Lee sa att luften nästan var FÖR ren och att det kändes konstigt att dra så djupa andetag. Juliana såg lite skrämd ut när vinden drog igenom trädtopparna och man verkligen HÖRDE löven krusas. Hon trodde först att det var en bil på väg, eller ett tåg, men när hon förstod att det var vinden blev hon alldeles lugn. Och ljudet blev lika med tystnad.

Underbart, och en sådan härlig känsla när vi kom hem alldeles utmattade av långpromenaden och alla intryck.

Vi tog en vilopaus på ett gammalt nedfallet träd.