Igår bråkade jag och min älskade.
Min älskade, guuud så töntigt att kalla någon för det. Eller hur? Men det är det han är för mig. Jag älskar min make och han älskar mig. Vi behöver och beundrar varandra precis lika mycket. Så våra vardagströtta bråk... Trist. Men samtidigt helt nödvändiga. En pysventil, som luftar och balanserar. Just för att verkligen få chansen till att tänka efter och viktigast av allt KÄNNA efter. Och det känns rätt. Jämt. När jag kommer hem längtar jag efter honom. Nästan lika mycket som jag längtar efter barnen. Sen är det väldigt sällan vi står omslingrade och vardagshånglar. Nej, och det är inte det jag kallar för kärlek heller. Hångel och sex. Det är väl lust, och ibland lögn. Par som känner behovet av att ständigt bevisa sina känslor för varandra är ofta de som ljuger för varandra.
Därmed inte sagt att det inte finns en fysisk attraktion mellan oss. För det gör det. Men vi är framförallt vänner. Bästa vänner. När jag bröt ihop förra året, så fångade han mig. Han höll mig hårt. Han var min klippa i stormen. Han fanns där med hela sin kärlek. Vacklade inte en millimeter.
Så här i efterhand är det ett vackert minne. Hur vi prövades i NÖD och lust. Och kärleken stod stadigt.
Det gör att bilden ovan träffar mig rätt i hjärtat. För jag känner mig vacker och stark igen, tack vare att min make höll min hand när jag vandrade i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar