Kärleks kriget

Igår bråkade jag och min älskade.

Min älskade, guuud så töntigt att kalla någon för det. Eller hur? Men det är det han är för mig. Jag älskar min make och han älskar mig. Vi behöver och beundrar varandra precis lika mycket. Så våra vardagströtta bråk... Trist. Men samtidigt helt nödvändiga. En pysventil, som luftar och balanserar. Just för att verkligen få chansen till att tänka efter och viktigast av allt KÄNNA efter. Och det känns rätt. Jämt. När jag kommer hem längtar jag efter honom. Nästan lika mycket som jag längtar efter barnen. Sen är det väldigt sällan vi står omslingrade och vardagshånglar. Nej, och det är inte det jag kallar för kärlek heller. Hångel och sex. Det är väl lust, och ibland lögn. Par som känner behovet av att ständigt bevisa sina känslor för varandra är ofta de som ljuger för varandra.

Därmed inte sagt att det inte finns en fysisk attraktion mellan oss. För det gör det. Men vi är framförallt vänner. Bästa vänner. När jag bröt ihop förra året, så fångade han mig. Han höll mig hårt. Han var min klippa i stormen. Han fanns där med hela sin kärlek. Vacklade inte en millimeter.

Så här i efterhand är det ett vackert minne. Hur vi prövades i NÖD och lust. Och kärleken stod stadigt.

Det gör att bilden ovan träffar mig rätt i hjärtat. För jag känner mig vacker och stark igen, tack vare att min make höll min hand när jag vandrade i mörkret.

Skatter i fickorna

 

 

 

 

Guld skatter

Jag går en promenad varje morgon. En sväng på 30 min. Jag har blivit ordínerad detta av min psykolog. (Ja, jag går hos en psykolog sedan jag "gick in i väggen") 30 minuters frisk luft och motion är tydligen värsta mirakelkuren mot stress.
På mina små promenader kan jag inte motstå att  plocka fickorna fulla av höstens små skatter. Blad i alla möjliga färger och former, nötter och andra frukter som faller ur träden. Och glansiga kalla kastanjer. Jag känner mig som ett dagisbarn. Och vad gäller stressen, så tycker jag verkligen att promenaderna fungerar. Efter ett tag i friska luften så känner jag hur lungorna öppnar sig och drar en lättnadens suck med ett stort friskt andetag.

Kärleks trubbel

Jag och min älskade bråkade hela morgonen. Egentligen är vi inte vänner ännu...
Vi bråkade om ingenting. Verkligen ingenting. Men ändå allt.
Varför bråkade vi? Tidsbrist, sömnbrist och brist på ork. Men största anledningen är tiden och bristen av tid för återhämtning. Vi hade båda planerat in en liten egentid på helgen och såklart krockade våra önskemål. Vilket blev upprinnelsen till en massa missnöje som ligger och lurpassar, visar sitt fula ansikte i dessa hettade ögonblick.
Vi har ju en vardag full av måsten och uppgifter. Dels pga småbarnsåren. SÅ är det för alla med småbarn. Måsten, måsten, måsten. Men sen har två av barnen särskilda behov. Ännu mera måsten. Sen har vi tre barn, ännu fler viljor och måsten. Sen är vi båda egenföretagare- ett liv fullt av måsten och åtaganden. Så vi har ju lite extra kryddat för tidsbrist och energidränage.

Det är ju det här som säkert är orsakerna till den höga skilsmässostatistiken man läser och hör om. Tidsbristen.

Hoppas bara inte vi blir en del av den statistiken.
Vi får be varandra om ursäkt. Och kramas. Sen.

Poncho

Snyggast i vinter

Jag har ju köpstopp... Men det hindrar mig inte från att kolla runt efter lite snygga saker på nätet. OM jag inte hade köpstopp och OM jag behövde en ny vinterjacka så skulle jag satsa på denna. Jag tror att den är sjukt skön i vinterkylan.

Men nu har jag en vinterkappa från Monki rean för 6 år sedan. Den kostade 50kr på rean och ärligt talat så kan det vara de bäst spenderade 50kr- EVAH!

Magi i luften

Jag ÄLSKAR hösten. Det är något så poetiskt med den vila som hela naturen runt omkring förbereder sig för. Och den klara höga luften. Och det fantastiska ljuset. Som aldrig ställer sig i zenit utan ser på världen från sidan. Kastar långa skuggor och ger djupa dalar. 
Sen gillar jag att det inte är stekhett. Att Jeans är alldeles lagom. Jeans. t-shirt och en stickad kofta.

Strålande utsikter!

Fint, även på hösten.

Idag hämtade jag bilen på verkstaden och på hemvägen slogs jag av hur OTROLIGT vackert det är så här års! Solen som glimmar som guld i trädkronorna. De gyllene trädkronorna som kämpar darrande mot himlens mörka hot. 

Alltså! Så fint!

Medans jag susade fram i bilen och njöt av utsikten så kom jag att tänka på att jag skulle passera min favorit sjö på vägen. Den undangömda lilla skogssjön. Där, där vi alltid badar på sommaren och njuter av naturen. Jag bestämde mig för att kolla till den, i höstens skrud. Så jag svängde av och satte mig en stund på en sten. Allt såg så annorlunda ut. Men det var lika vackert!

Det är förresten ett litet löfte jag har till mig själv. Att njuta lite mer av livet :) Då får man passa på, mellan verkstaden och dagishämtning.

Om jag var med på Hellenius hörna på Tv4...

... och han kollade igenom mina bilder i mobilen. Skulle det vara så pinsamt. Han skulle tro att jag var en galning. Jag har bara en massa suddiga bilder, för rörelseoskärpan- Lillan fattar inte att man helst ska ha ett objekt när man fotar OCH stå still. Och ni vet hur det ser ut när du tar en bild med ett finger i vägen? Sådana har jag massor av. Sen har jag en massa bilder från spelen som mina barn spelar. Se exempel nedan.
Aaargh! Kan man få ha någonting ifred? Nu har sonen börjat tjata om att han vill låna min bärbara. MEN NEJ! Där går gränsen. Den är MIN! MIN!!!!!!!

En av hundra liknande bilder i min mobil.

Potta Lotta är iallafall glad

 

 

 

Att få gå på potta trots att man fyllt fem år är lycka!

Juliana och Lily ÄLSKAR att vi bara har en toalett. Och när den ena blir kiss/bajsnödig så ropar den glatt dit syrran och tar fram pottan så de kan sitta och fnittra ihop. För lycka är att gå på toa/pottan ihop. Lee är lite mindre nöjd med upplägget. Särskilt när han precis satt sig ner och småsyrrorna står på tå utanför och knackar om att DE MÅSTE GÅ PÅ TOA NU!!!!

Jag tycker det är allt annat än kul med toakriget och brukar ibland hålla mig tills efter de lagt sig för natten, och passar på att gå på jobbet... Men ibland har nöden ingen lag...

Men hur som helst.. Om någon lyssnar däruppe- så skulle jag gärna vilja att vi någongång har ett hus med lite fler toaletter kanske två? Eller vågar man be om tre?... Och gärna en större hall... Kanske ett stort fräscht kök... Ett vardagsrum OCH ett gaming/allrum så man NÅGONGÅNG får SE på TV´n...Varsitt rum till flickorna. Ett större rum till Lee. Eller ber man om för mycket nu :/

Tant tofflor

Lily har sina favoritskor på sig, badtofflor. Jaja, hon blir inte blöt om strumpan i regnet iallafall.

Ärligt talat!

Vår Lily behandlas med tillväxthormoner. För att hon ska växa ikapp trots sitt syndrom.
Igår kväll (fredagskväll) tog ampullen i hennes spruta slut. Vi BRUKAR alltid ha en ny ampull i kylskåpet. Men just nu var alla ampuller slut. Just det ja! Vi har ju bett om nytt recept, men inte beställt in ampullerna till apoteket. Inte så bra. Apotekets ordertelefon var stängd- fredagkväll. Så vi startade vår lördag med att jaga runt efter detta läkemedel. Men det var lättare sagt än gjort... INGET apotek i Stockholm hade detta i sitt lager. Inte ens de största "jour"apoteken
ÄRLIGT TALAT. Sveriges huvudstad STOCKHOLM har inte ett läkemedel att få tag, som tyvärr är nödvändigt för oss. Och det är helg. Fan!

På ett av apoteken var personalen bakom kassan så oförstående att de informerade oss om att detta är ett läkemedel som man måste hålla koll på och beställa hem i tid. Ok. Tack för den. Nej, trots att vi har fått ett barn med ett ovanligt syndrom och ovanliga behov så är vi fortfarande mänskliga.  Tänka sig.
Har du aldrig fått slut på mjölk hemma? Eller smör? Vi fick slut på tillväxthormoner. Och vi jagar ju runt som dårar efter det just nu. Innan kvällen- då vi absolut behöver dosen.

Någonstans i min enfald trodde jag att det var apotekens skyldighet att tillhandahålla läkemedel som är nödvändiga för den som brukar dem. Iallafall i en huvudstad på det största Jour apoteket... Men nej. Det lönar sig tydligen inte att lagerhålla ovanliga mediciner...

Vi får se hur detta ska lösa sig. SPÄNNANDE, eller hur...

Brillo

Glasögonormen 

Här är en bild på mina nya brillor. De kommer från Smart eyes. Och det bästa med dem var priset.

crazy pantsFavvosar

Favoriter i repris

Mina favvobyxor är ett verkligt fynd! jag hittade dem på "Beyond retro" på Åsögatan. De kostade 150:- och de är fantastiska.... och italienska. LOVE them :)

Mitt egna lilla gäng

Mitt gäng.  Lily, Jag och Juliana

Vad gjorde du???!!!

Asså, lillan. Hon slåss som en värsting. Hon är tre år gammal och stor som en ett-åring. Det är pga hennes syndrom. Så iochmed att hon är så liten så har vi varit oroliga att hon skulle få det svårt i barngrupper och lätt råka ut för elakheter från större barn. Därför har vi kanske inte varit så hårda som vi varit med de andra barnen, när hon använt sig av ilskna reaktioner när någon förorättat henne. Vi har helt enkelt tyckt att det är bra att hon kan stå på sig. Men nu är det inte så kul längre.

Tre dagar i rad har vi fått höra att hon har gett sig på sina kamrater. Hon rivs. Och trots att vi, sedan vi hörde det första dagen, varit så nogranna med att klippa naglarna så korta vi kan varje morgon så lyckas hon riva fula sår på sina vänner. Fy Lily! Ajaj.
Vi vill få henne att använda orden, men det är svårt för henne- hon har lite svårt att tala, sin ålder till trots. Men vi ber henne prata med sina vänner och säga: STOPP! Istället för att gå till handgripligheter.


Då ser hon på dig med de största blå ögonen. Och lyfter upp sitt lilla krokiga finger och säger "Pjata, TOPP!"

Mentorn

Jag har den stora förmånen att få jobba med en mentor. En mentor som vägleder mig, ger mig tillfälle att reflektera, vända på problemen och se dem i ett annat ljus. Det är så fantastiskt att få denna chans. Alla borde få ha en mentor.

Jag träffade min mentor idag och vi gjorde en mål-övning. Där fick jag visualisera min framtid- hur jag VILL att den ska se ut och fundera ut HUR jag ska komma dit.

Jag är fortfarande upprymd efter att fått se min framtid- även om det bara är önsketänkande och långt ifrån säkert att det blir sanning så har jag iallafall en bild av vad jag arbetar mot, och varje steg jag tar ska föra mig närmre den bilden.

Jag längtar.

Dra åt skogen!

Jag ÄLSKAR skogen. Särskilt så här års.
De döda löven som fallit ner från träden, alldeles guldgula och gör vår vandring på stigarna dämpade och magiska. Den höga hösthimlen som sänder solens klara ljus strilande mellan trädens kronor. Och vindens sus. I övrigt tystnad, en ovanlig företeelse i vårt samhälle.

Jag tog barnen, alla tre, ut i skogen på Järvafältet. Där har jag själv gått många gånger som barn, eftersom jag växte upp precis i utkanten av naturreservatet.
Vi hade med oss en vagn, en banan- ifall humöret skulle tryta, trots att vi gick strax efter lunch med mätta glada magar. Vår lilla promenad skulle ta ungefär en och en halv timme.

Ingången till Skogens stora sal.

Det var så roligt att se barnen när vi precis kom in i skogens stora sal. De tystnade och tittade sig omkring med stora ögon. Lee sa att luften nästan var FÖR ren och att det kändes konstigt att dra så djupa andetag. Juliana såg lite skrämd ut när vinden drog igenom trädtopparna och man verkligen HÖRDE löven krusas. Hon trodde först att det var en bil på väg, eller ett tåg, men när hon förstod att det var vinden blev hon alldeles lugn. Och ljudet blev lika med tystnad.

Underbart, och en sådan härlig känsla när vi kom hem alldeles utmattade av långpromenaden och alla intryck.

Vi tog en vilopaus på ett gammalt nedfallet träd.

Bullensdag

Grattis på Bullensdag! Eller vad man nu ska säga om detta påhitt.
Vi gick på den enkla och köpte hem ett gäng kanelbullar... och det gjorde lillans dag.

(Den som trodde att jag bakar och att detta är en mysig bak- och mysblogg får nog leta vidare... Inte ens en helgad dag som denna skulle jag få för mig att leka bullmamma.)

Lura i dem en bit "mat"

Juliana kämpar med en bit pannkaka i sin rosa pyamas som hon ärvt av sin storebror. Då, när Lee använde den, var jag extra glad över den glittriga ängeln och de rosa molnen, nu när den sitter på Juliana... Då hade jag hellre sett lite flygplan eller bilar... Typiskt.

Juliana med sin "mat"- en pannkaka. Vet inte om det riktigt kvalificerar sig till högsta graden av föda, men vissa dagar är det enkelt att ta till och andra dagar är det det enda man kan ta till. Som när de är sjuka tillexempel. Juliana tycker inte ens särskilt mycket om pannkakor så för att få lilljätan att äta åtminstonet en bit fick vi göra ett pannkaksfejs som säger "Ät mig!". Vad gör man inte för att föra sina gener vidare?

Lily leker med dockor...

 

Så här bäddar lily ner sig varje kväll. Med sitt "posse" bestående av två stora dockor och en liten brun vaniljdoftande docka som heter "Bruno Vanillo". Lily älskar sina dockor. Hon leker med dem varje dag, de får mat, de kläs, de bäddas ner och de skjutsas runt i vagnen. Det är rörande att se hennes små händer klappa så mjukt de bara kan på dockans hårda, plastiga kind. Med något milt i blicken.

Eftersom jag har ett genusperspektiv på min uppfostran så var jag i början inte jätteglad över Lilys val av leksaker. Jag hade föredragit om hon, liksom storasyster Juliana, dragits åt bilar och fartfyllda actionlekar. Att jag sedan var strålande glad när min äldsta son lekte med sina dockor och klappade dem med mjuk hand var en annan sak. Men någonstans har jag ändrat mig. 

För varför skulle det vara fel att även Lily blir en bra förälder- för om det är något fint jag kan lära mina barn så är det att älska med en mjuk klapp på kinden med något milt i blicken. Oavsett kön.

 

Flytta hem

Jag är en bostadsknarkare och hemnet är min drog.
Fan asså, jag kan inte kolla på hemnet utan att drömma mig bort och börja inreda mitt drömhem. Där, i mitt drömhem, finns det gott om livskvalité, modernt fräscht kök, space och minst två toaletter. Då kanske äntligen lillan slutar pissa på sig varje morgon...

Ibland liksom längtar man hem- det måste ju betyda att man inte hittat dit ännu...