Så kallar jag dem. De två små följeslagarna Juliana och Lily. Pippi och Pellan. Juliana är den självklara Pippi Långstrump- det finns inget uppdrag som är för svårt, inget träd som är för högt eller ingen klurighet som man inte kan återberätta under en skratt attack av tokerier. Pippi. Igår ställde hon sig bredbent och förklarade för en jämnårig flicka att "jag är typ en tjej som gillar killsaker!" när flickan frågade varför Juliana har "killskor" med Blixten Mcqeen på.
Pellan är så kärlig. Ja! Härlig och kärleksfull på en och samma gång. HON ÄLSKAR ALLT OCH ALLA!
Glatt springer hon fram på snabba små barnben- så snabbt de bär henne- fram till Mormor, bästa vännen, oss föräldrar och kastar sig om halsen. Jag älskar dig!- är hennes inställning till livet. Hon är så levnadsglad och öppenhjärtad.
Tänk att någonstans har de blivit de barn som jag själv beundrar- med exakt den inställning till livet som jag själv önskar att jag hade. Kanske har jag haft den en gång men den har gått förlorad? Eller bara tillfälligt glömts bort? Hur som helst så tror jag att det är dags att jag odlar fram den inställningen igen- lite lagom "jävlaranamma" och "jag vill tacka livet!" Den kommer man nog långt på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar