Influensan

Vad får man för att man åker till sälen och kallt räknar med mysiga friluftsdagar, med varm choklad och mackor på höga fjäll?
Jo. Dödsinfluensan! Ja, eller NÄRA dödsinfluensan. Jag började redan veckan innan vi åkte med hosta och feber, men hann jobba två dagar innan vi for iväg- alltså trodde jag att jag var på bättringsvägen. Samma dag vi ska åka ligger Lily med feber... OKEJ. Vi åker ändå- Lily klarar av en bilfärd- hon sitter still och får mycket dricka. Så tar vi det lugnt ett par dagar tills hon hämtat sig. Det går säkert bra...

Pappan i den andra familjen vi ska åka med tar bilen med flickorna och Henrik, medans jag och mamman från den andra familjen tar tåget- med brädorna som inte får plats i den överfyllda bilen.

En timme in i bilfärden får vi ett samtal från papporna att ett barn kräkts! Och hela bilen stinker. OJ! Vilken tur att vi tog tåget då :)

Så bilen åker med kräkstink och feber. Jag åker tåg och buss med hostan från helvetet och en skibag proppad med div brädor och säkert ett ton andra onödiga prylar som jag aldrig ens ska komma att använda där uppe på fjället. PHU!

Väl framme så gör vi alla en hjälteinsats och Lily får en bäddad säng att krypa ner i. Alla får vällagad mat och myskläderna åker på- för PHU! Nu är vi utmattade, men ser framemot en vecka av skidåkning, mys och snack frampå småtimmarna.

Men Lillans feber fortsätter och nu kom hennes hosta. Så hon och jag tar det lugnt på stugan de första dagarna. Jag passar på att fortsätta vila eftersom jag verkligen fått "hostan från helvetet". Och jag lagar maten till alla och sköter lite markservice så de ska kunna vara så mycket som möjligt på fjället. Juliana är ju en naturbegåvning på ALLT hon företar sig så hon lär sig åka skidor och svänga och stanna och tar liften själv. Jag får lite bilder på hennes framsteg skickade till mig när jag ligger på soffan med Lillan och kollar på miljonte filmen.

Lily blir lite bättre, då tar Juliana över stafettpinnen med VÄRLDENS öroninflammation. Hon har så ont att hon kräks flera gånger. Okej- då är jag hemma med Lily OCH Juliana. KUL :/ Jag har inte ens sett ett fjäll mer än från en buss ruta och jag ha inte satt en fot utanför stugan på hela vistelsen.
Juliana blir bättre och två dagar senare är hon ute i backen igen.

Men nu. Nu vänder min sjuka. Inte till det bättre- i mitten av veckan blir jag så svag och hostan är galen och bihålorna värker och ett öra med. Och det blir värre och värre och värre.
När jag ligger vaken med min hosta och huvudvärk hör jag hur den andra familjen är uppe halva natten för deras dotter kräks i ett.
Kul. Maginfluensan oxå? PRECIS vad denna resa saknade.

Näj, nu är jag så dålig att jag MÅSTE gå till doktorn. Bihålorna är helt inflammerade, andningen tung, hörseln på ena örat borta och HOSTAN GALEN. 

Jag tar mig till doktorn. I Sälen så har dom det fantastiska systemet att alla benbrott får förtur framför andra åkommor så jag sitter i väntrummet i FEM timmar. Med feber och så hängig att jag på riktigt funderar på att lägga mig på golvet för att få sova lite. Allt detta medans det ena benbrottet efter det andra åker in i rullstol eller bärs in av närstående.

Efter dessa timmar får jag penicillin- och doktorn häpnas över hur förkyld jag är!

Dagen efter åkte vi hem. Kul resa va? NOT!
Helt värdelös.Jag stod inte en sekund på min bräda- jag fick bara kånka upp den dit och som tur var så knökades den in i bilen så jag skulle slippa bära hem den oxå. 
Det enda som var kul var kvällarna med de andra vuxna och att barnen hade det bra och kul- med skidåkning och lek. Själv kunde jag inte haft en sämre semester.

Nu är jag tillbaka på jobbet, mår mycket bättre, men är fortfarande halvdöv.