Nytt år, nya tag!

Jag tror nog inte ens på det själv- fast jag skriver ner det här.

"Nytt år, nya tag!" Just så där klämkäckt!

Känns som en så sliten klyscha. Och här sitter jag, mer sliten än någonsin tidigare. Och tror inte på mig själv. Och tror verkligen inte på dessa ord. Nej, ursäkta mig om jag bara tar och kryper under en sten tills allt löst sig. Tills vi har ett hus. Iallafall.
Ja, inte enkelt att ta in det nya året. Men å andra sidan så borde det bara bli bättre from nu. Borde ju det. Men man kan aldrig så noga veta. Det finns ju död, sjukdomar och skilsmässa. Jag känner hur denna period av prövning tar ut sin rätt. Och hur negativ Sara blivit.

Sara som yrkeskvinna.
Herreguud! Låt mig bara sitta av min tid på jobbet och sedan krypa hem.

Sara som mamma.
"Kan vi leka?"
"Ja, om det innebär att jag får ligga utslagen på soffan. Du kan leka doktor och patient. Tjing! för att vara patienten! Patienten i koma."

Och Sara som livspartner. Både för maken och kompisar.
Jag orkar inte engagera mig i nåt problem mindre än världssvälten eller krig. För jag har nog med egna problem... Och konversationsmaterialet krymper avsevärt med dessa begränsningar och blir ärligt talat inget man möts över med tindrande ögon och bubblande hjärta.

Så... Ursäkta mig om jag kryper under en sten. En stund. Inte länge. Bara tills vi kan börja leva igen. Tills vi har ett HUS.


Jag vet. Neggigt och "negativ energi attraherar negativ energi". Iallafall om man ska tro alla livstilscoacher därute. Men jag kan inte uppbåda nog med energi för att ha tilltro. Sorry.

En kompis till mig berättade att hens pappa en gång delat in människosläktet i två typer. (väldigt hårddraget, men ändå)
Han menar att det bara finns "Glada grisar" och "Ledsna filosofer". Och ja, hur mycket man än försöker så kan man inte byta sida.

Så jag antar att jag är en "ledsen filosof" på en resa i världsalltet. Där denna resa ska ge mig all erfarenhet jag behöver för att förstå min plats i universum.

Skål för den! Och skål för det nya året. Skål för besvikelser och läxan som kommer ur det. Jag börjar känna mig fullärd, men då är säkert läxan "att det blir man aldrig". Doh!