360 grader

Japp. Vi bröt ihop- jag och maken häromdagen. TOTALT. Dagen började som vilken dag som helst i denna stressade pressade livssituation vi befinner oss i. Med vardagspusslet utspritt över hela Stockholms län.
Lillan skulle på blodprovtagning (hon är ju landstingets egna lilla nåldyna...) och jag tog henne dit. Det var skrik och tandagnisslan- alla nålstick har gjort henne traumatiserad. Detta är sedan hon typ är omöjlig att hitta vener på. Jag menar verkligen omöjlig. De mest erfarna nålstickare har gått bet på uppgiften, och allt som oftast slutar provtagningen med droppar ur ett finger. Och det tar oändligt lång tid för henne och själv får man sitta med en ledsen liten tjej i knät, medans man tillåter hennes plågoande att fortsätta fast varje nerv i mamma hjärtat vill slå bort deras blodsugande rör och nålar.

Ja, det var obehag nummer ett för dagen.

Sen när vi kom från blodprovtagningen alldeles svettiga så försökte jag trösta en liten Lily i bilen hon var fortfarande i tårar efter "sticket". Dumt nog startade jag bilen och började köra så smått medans jag försökte trösta Lily- för jag hade bråttom att få henne på förskola, själv skulle jag till Formex mässan- KUL!

Då missar jag att ha uppsyn när vi svänger ut ur vår parkerings fick och ut på parkeringen, eftersom jag pratar med Lily och vad brukar hända när man inte har koll i en bil? JO! MAN KROCKAR med andra bilar. Och Pang boom! Det var precis vad som hände. Det var som en overklig filmscen och jag hann bromsa och tänkte bara- Klart hen hinner bromsa. Klart hen hinner bromsa. Varför bromsar hen inte???
Och smack! Så satt våra bilar ihop. SÅ helt i chock går jag ut ur min bil, jag inser att jag har högerregeln och utfartsregeln mot mig så jag ber så hemskt mycket om ursäkt och försöker få klarhet i hur skadade bilarna är att ingen kommit till skada och hur vi löser detta. Jag ringer min make, mest för att få stöd men oxå för att fråga VAD GÖR MAN NU? Vilka papper ska man fylla i? Vilka uppgifter bör jag ta?

Obehag nummer två.

Och stackars H blir så stressad av yttligare en pusselbit i vårt vardagspussel som försvinner, för som vår levnadssituation är idag klarar vi oss inte utan BIL!!! Då skulle allt falla.
Han blir så stressad att han får en blackout och tror att han ska "gå in i väggen". Så han får åka hem och lägga sig efter bara en timma på jobbet.

Obehag nummer tre.

Jag lyckas lösa det med den andra föraren, jag kör Lily till förskolan, för det visar sig att bilen går att köra med. Och sedan ringer jag försäkringsbolaget på förskoleparkeringen, ringer min kollega som väntar på formex och BRYTER IHOP jag med. Vi bestämmer över telefonen att jag inte ska till Formex utan att jag åker hem till H.

Väl framme i lägenheten där vi bor inneboende hittar jag H alldeles gråblek och urlakad. Jag lägger mig bredvid honom. Det finns inget att säga- inget jag säger gör någon skillnad. VÅRT LIV SUGER! och det enda jag kan göra är att be om ursäkt. Förlåt! Jag menade inte att krocka och sabba ännu mer i vårt liv som haltar...

Vi äter lunch i tystnad, jag ringer verkstan. När jag kommer ut på gatan där vi bor tittar jag upp mot himlen med en tår som bränner bakom ögonlocket och i mitt huvud ekar orden VARFÖR TESTAR DU MIG SÅ? JAG KLARAR INTE MER! Vi åker till verkstaden och får skadan besiktigad och en tid för reparation. Sen hämtar vi barnen. Allt är hopplöst. Allt är tråkigt. ALLT ÄR SKIT.

DÅ där på dagis just när jag står och pratar med en fröken om min riktiga skitdag då ringer det. Då ringer en mäklare. Min mäklare som jag har haft kontakt med ang ett hus som jag älskar- en olycklig förälskelse där jag har jagat möjligheten att få köpa det i flera månader. Inte för att det är ett underbart hus- det är det inte- det är tvärtom ett riktigt RUCKEL.Men det ligger i rätt område! Och nu får vi köpa det. Säljaren har samlat sig och inser att detta är det bästa hen kan göra. VI FÅR KÖPA DET!

Jag vågar fortfarande inte tänka att det är möjligt, men vi har skrivit kontrakt. Imorgon ska vi till banken och om det går vägen då har vi ett hus. Det är inte fint, men det är vårt!
Och det bästa är att våra barn kan gå kvar på förskola och skola utan att behöva byta. Det är det bästa. Och det hände efter denna skitdag då allt brakade lös och vi rullade ner på mörkrets botten. Bara för att allt skulle lösa sig. Helt sjukt!
Och jag är så glad och lycklig!