eller kanske inte... Eftersom vi åker med en annan småbarnsfamilj. Men kul ska det bli iallafall!
fredag, januari 24, 2014
torsdag, januari 23, 2014
Ok. STORRENOVERING av ett hus på gång!
Hej alla läsare!
Nu står jag snart på starlinjen av att renovera ett hus! Som jag har drömt, längtat och planerat för detta. I FLERA ÅR!
Jag har suttit med penna och papper och skissat, jag har klippt kollage ur tidningar och skapat så kallade "moodboards". Och jag har drömt, drömt och drömt. -Säkert slösat ett ton drömmar på detta. Allt detta samlade jag ihop. Mina samlade ideér ligger i en pärm, nerpackade i gud vet vilken kartong, i gud vet vilket förråd och i gud vet vilken ända av storstockholmsområdet. Så ok. Jag börjar från scratch!
Det konstiga är att efter allt detta drömmande och planerande skulle man tro att jag skulle känna mig modig och redo för uppgiften. Men GUD så galet att tro det! Jag är skitskraj! Vad har jag gett mig in på?? Hur ska jag genomföra detta till vår tajta budget och vår begränsade tidsrymd? GALENPANNA som köpte ett renoveringsruckel! Men sen får jag trösta mig själv med att man lär sig bara genom att göra. Och detta är ju min dröm!
Har du nåt tips som du vill dela med dig av nu inför denna renovering. Nån tabbe du gjort, eller en smart lösning du kommit på eller nåt annat att bjuda på? Kommentera gärna!
Och följ gärna denna resa här på bloggen!
Nu står jag snart på starlinjen av att renovera ett hus! Som jag har drömt, längtat och planerat för detta. I FLERA ÅR!
Jag har suttit med penna och papper och skissat, jag har klippt kollage ur tidningar och skapat så kallade "moodboards". Och jag har drömt, drömt och drömt. -Säkert slösat ett ton drömmar på detta. Allt detta samlade jag ihop. Mina samlade ideér ligger i en pärm, nerpackade i gud vet vilken kartong, i gud vet vilket förråd och i gud vet vilken ända av storstockholmsområdet. Så ok. Jag börjar från scratch!
 |
| Läser denna tegelsten just nu. Från pärm till pärm tänkte jag. Som lite uppvärmning... |
Det konstiga är att efter allt detta drömmande och planerande skulle man tro att jag skulle känna mig modig och redo för uppgiften. Men GUD så galet att tro det! Jag är skitskraj! Vad har jag gett mig in på?? Hur ska jag genomföra detta till vår tajta budget och vår begränsade tidsrymd? GALENPANNA som köpte ett renoveringsruckel! Men sen får jag trösta mig själv med att man lär sig bara genom att göra. Och detta är ju min dröm!
Har du nåt tips som du vill dela med dig av nu inför denna renovering. Nån tabbe du gjort, eller en smart lösning du kommit på eller nåt annat att bjuda på? Kommentera gärna!
Och följ gärna denna resa här på bloggen!
onsdag, januari 22, 2014
Turgumma
I går fick jag ett meddelande att jag vunnit en matkasse från Oatley! Den är helt vegetarisk och innehåller en massa skoj! Jag blev helt orimligt glad! Kändes som att jag vunnit en miljon! Så glad blev jag. Varför? kanske ni frågar er.... Min analys på det hela är att mitt liv har varit så fullt av motgångar den senast tiden (nu har allt ju ev löst sig). Men jag har fortfarande en period av att titta lite avundsjukt på alla andra som förkovrar sig i matlagning, bjuder på goda middagar och bakar av hjärtats fröjd. Medan jag går på absoluta minimi- ansträngning vad gäller just maten. Det är helt enkelt så att jag inte orkat ta tag i mat och guldkant på tillvaron, när inte ens de basala kraven är uppfyllda i min vardag. TYP ett eget tak över huvudet. Och även om vår värdinna varit så generös så har jag ändå känt att när vi har ett eget hus- då börjar jag leva igen. Och denna kasse var som en liten försmak av vad som kan finnas bakom allt hårt arbete jag står inför- för jag antar att det kommer vara hårt arbete att få ihop husrenoveringen och allt vad det projektet innebär...
Hursomhelst- överlycklig av en påse mat. Där ser man. Det gäller bara att sänka sina krav på livet så kan man hitta lycka och glädje i de minsta sakerna :)
Hursomhelst- överlycklig av en påse mat. Där ser man. Det gäller bara att sänka sina krav på livet så kan man hitta lycka och glädje i de minsta sakerna :)
tisdag, januari 21, 2014
Banken idag
Idag har vi varit på banken. Och fått höra lite hur vi går tillväga när vi renoverar huset vi köpt. Och det fanns lite olika lösningar. Så phu! För oj oj oj vad vi kommer behöva renovera huset vi köpt. Jag menar VERKLIGEN renovera.
Nu ska jag kolla runt på lite olika exempel på vad jag gillar för hus och skissa lite- för på fredag blir det möte med byggare och kanske med en arkitekt. Visst låter det dyrt?! :/
Nu ska jag kolla runt på lite olika exempel på vad jag gillar för hus och skissa lite- för på fredag blir det möte med byggare och kanske med en arkitekt. Visst låter det dyrt?! :/
Många turer
Jag har verkligen fått det jag ville ha. ETT RUCKEL att sätta min egna prägel på. Ändå har jag ont i magen av oro. Mest för att jag undrar vad jag har gett mig in på. :/
Jag har verkligen köpt ett stort problem som måste fixas. Hur tänkte jag nu?!
Ok. Lugna dig Sara. Du får bara kavla upp ärmarna och kööra.
Okej. Men ändå. Läskigt!
Jag har verkligen köpt ett stort problem som måste fixas. Hur tänkte jag nu?!
Ok. Lugna dig Sara. Du får bara kavla upp ärmarna och kööra.
Okej. Men ändå. Läskigt!
måndag, januari 20, 2014
Hej! säger husägaren
Hej!
Vi träffade inte banken idag- det blir imorgon. Men hela helgen har varit som ett töcken. Det känns helt overkligt. HELT OVERKLIGT.
Jag har drömt om att få renovera ett ruckel i hur många år som helst. Och tro mig- JAG VET VAD DET INNEBÄR! Jag har sett alldeles för många avsnitt av "Grand design", "Arga snickar´n", "Restoration home" och alla andra serier som visar denna dröm. Både dess resultat, men framför allt baksidan av vägen dit. Jag vet. Och jag är faktiskt lite rädd. Och funderar på vad jag har gett mig in i. Jag vill inte renovera sönder mig och H. Jag vill bara ge min familj ett hem.
Men imorgon när vi skrivit på med banken så måste jag börja lägga saker i pipeline inför renoveringen.
HJÄLP :/
Och vi måste prata med den vi bor hos om datum och hur vi kommer försöka lägga upp detta så att vi inte ska belasta henne mer. Det känns jätteviktigt.
Hejdå! Vi hörs imorgon! Från en spänd Sara
Vi träffade inte banken idag- det blir imorgon. Men hela helgen har varit som ett töcken. Det känns helt overkligt. HELT OVERKLIGT.
Jag har drömt om att få renovera ett ruckel i hur många år som helst. Och tro mig- JAG VET VAD DET INNEBÄR! Jag har sett alldeles för många avsnitt av "Grand design", "Arga snickar´n", "Restoration home" och alla andra serier som visar denna dröm. Både dess resultat, men framför allt baksidan av vägen dit. Jag vet. Och jag är faktiskt lite rädd. Och funderar på vad jag har gett mig in i. Jag vill inte renovera sönder mig och H. Jag vill bara ge min familj ett hem.
Men imorgon när vi skrivit på med banken så måste jag börja lägga saker i pipeline inför renoveringen.
HJÄLP :/
Och vi måste prata med den vi bor hos om datum och hur vi kommer försöka lägga upp detta så att vi inte ska belasta henne mer. Det känns jätteviktigt.
Hejdå! Vi hörs imorgon! Från en spänd Sara
söndag, januari 19, 2014
360 grader
Japp. Vi bröt ihop- jag och maken häromdagen. TOTALT. Dagen började som vilken dag som helst i denna stressade pressade livssituation vi befinner oss i. Med vardagspusslet utspritt över hela Stockholms län.
Lillan skulle på blodprovtagning (hon är ju landstingets egna lilla nåldyna...) och jag tog henne dit. Det var skrik och tandagnisslan- alla nålstick har gjort henne traumatiserad. Detta är sedan hon typ är omöjlig att hitta vener på. Jag menar verkligen omöjlig. De mest erfarna nålstickare har gått bet på uppgiften, och allt som oftast slutar provtagningen med droppar ur ett finger. Och det tar oändligt lång tid för henne och själv får man sitta med en ledsen liten tjej i knät, medans man tillåter hennes plågoande att fortsätta fast varje nerv i mamma hjärtat vill slå bort deras blodsugande rör och nålar.
Ja, det var obehag nummer ett för dagen.
Sen när vi kom från blodprovtagningen alldeles svettiga så försökte jag trösta en liten Lily i bilen hon var fortfarande i tårar efter "sticket". Dumt nog startade jag bilen och började köra så smått medans jag försökte trösta Lily- för jag hade bråttom att få henne på förskola, själv skulle jag till Formex mässan- KUL!
Då missar jag att ha uppsyn när vi svänger ut ur vår parkerings fick och ut på parkeringen, eftersom jag pratar med Lily och vad brukar hända när man inte har koll i en bil? JO! MAN KROCKAR med andra bilar. Och Pang boom! Det var precis vad som hände. Det var som en overklig filmscen och jag hann bromsa och tänkte bara- Klart hen hinner bromsa. Klart hen hinner bromsa. Varför bromsar hen inte???
Och smack! Så satt våra bilar ihop. SÅ helt i chock går jag ut ur min bil, jag inser att jag har högerregeln och utfartsregeln mot mig så jag ber så hemskt mycket om ursäkt och försöker få klarhet i hur skadade bilarna är att ingen kommit till skada och hur vi löser detta. Jag ringer min make, mest för att få stöd men oxå för att fråga VAD GÖR MAN NU? Vilka papper ska man fylla i? Vilka uppgifter bör jag ta?
Obehag nummer två.
Och stackars H blir så stressad av yttligare en pusselbit i vårt vardagspussel som försvinner, för som vår levnadssituation är idag klarar vi oss inte utan BIL!!! Då skulle allt falla.
Han blir så stressad att han får en blackout och tror att han ska "gå in i väggen". Så han får åka hem och lägga sig efter bara en timma på jobbet.
Obehag nummer tre.
Jag lyckas lösa det med den andra föraren, jag kör Lily till förskolan, för det visar sig att bilen går att köra med. Och sedan ringer jag försäkringsbolaget på förskoleparkeringen, ringer min kollega som väntar på formex och BRYTER IHOP jag med. Vi bestämmer över telefonen att jag inte ska till Formex utan att jag åker hem till H.
Väl framme i lägenheten där vi bor inneboende hittar jag H alldeles gråblek och urlakad. Jag lägger mig bredvid honom. Det finns inget att säga- inget jag säger gör någon skillnad. VÅRT LIV SUGER! och det enda jag kan göra är att be om ursäkt. Förlåt! Jag menade inte att krocka och sabba ännu mer i vårt liv som haltar...
Vi äter lunch i tystnad, jag ringer verkstan. När jag kommer ut på gatan där vi bor tittar jag upp mot himlen med en tår som bränner bakom ögonlocket och i mitt huvud ekar orden VARFÖR TESTAR DU MIG SÅ? JAG KLARAR INTE MER! Vi åker till verkstaden och får skadan besiktigad och en tid för reparation. Sen hämtar vi barnen. Allt är hopplöst. Allt är tråkigt. ALLT ÄR SKIT.
DÅ där på dagis just när jag står och pratar med en fröken om min riktiga skitdag då ringer det. Då ringer en mäklare. Min mäklare som jag har haft kontakt med ang ett hus som jag älskar- en olycklig förälskelse där jag har jagat möjligheten att få köpa det i flera månader. Inte för att det är ett underbart hus- det är det inte- det är tvärtom ett riktigt RUCKEL.Men det ligger i rätt område! Och nu får vi köpa det. Säljaren har samlat sig och inser att detta är det bästa hen kan göra. VI FÅR KÖPA DET!
Jag vågar fortfarande inte tänka att det är möjligt, men vi har skrivit kontrakt. Imorgon ska vi till banken och om det går vägen då har vi ett hus. Det är inte fint, men det är vårt!
Och det bästa är att våra barn kan gå kvar på förskola och skola utan att behöva byta. Det är det bästa. Och det hände efter denna skitdag då allt brakade lös och vi rullade ner på mörkrets botten. Bara för att allt skulle lösa sig. Helt sjukt!
Och jag är så glad och lycklig!
Lillan skulle på blodprovtagning (hon är ju landstingets egna lilla nåldyna...) och jag tog henne dit. Det var skrik och tandagnisslan- alla nålstick har gjort henne traumatiserad. Detta är sedan hon typ är omöjlig att hitta vener på. Jag menar verkligen omöjlig. De mest erfarna nålstickare har gått bet på uppgiften, och allt som oftast slutar provtagningen med droppar ur ett finger. Och det tar oändligt lång tid för henne och själv får man sitta med en ledsen liten tjej i knät, medans man tillåter hennes plågoande att fortsätta fast varje nerv i mamma hjärtat vill slå bort deras blodsugande rör och nålar.
Ja, det var obehag nummer ett för dagen.
Sen när vi kom från blodprovtagningen alldeles svettiga så försökte jag trösta en liten Lily i bilen hon var fortfarande i tårar efter "sticket". Dumt nog startade jag bilen och började köra så smått medans jag försökte trösta Lily- för jag hade bråttom att få henne på förskola, själv skulle jag till Formex mässan- KUL!
Då missar jag att ha uppsyn när vi svänger ut ur vår parkerings fick och ut på parkeringen, eftersom jag pratar med Lily och vad brukar hända när man inte har koll i en bil? JO! MAN KROCKAR med andra bilar. Och Pang boom! Det var precis vad som hände. Det var som en overklig filmscen och jag hann bromsa och tänkte bara- Klart hen hinner bromsa. Klart hen hinner bromsa. Varför bromsar hen inte???
Och smack! Så satt våra bilar ihop. SÅ helt i chock går jag ut ur min bil, jag inser att jag har högerregeln och utfartsregeln mot mig så jag ber så hemskt mycket om ursäkt och försöker få klarhet i hur skadade bilarna är att ingen kommit till skada och hur vi löser detta. Jag ringer min make, mest för att få stöd men oxå för att fråga VAD GÖR MAN NU? Vilka papper ska man fylla i? Vilka uppgifter bör jag ta?
Obehag nummer två.
Och stackars H blir så stressad av yttligare en pusselbit i vårt vardagspussel som försvinner, för som vår levnadssituation är idag klarar vi oss inte utan BIL!!! Då skulle allt falla.
Han blir så stressad att han får en blackout och tror att han ska "gå in i väggen". Så han får åka hem och lägga sig efter bara en timma på jobbet.
Obehag nummer tre.
Jag lyckas lösa det med den andra föraren, jag kör Lily till förskolan, för det visar sig att bilen går att köra med. Och sedan ringer jag försäkringsbolaget på förskoleparkeringen, ringer min kollega som väntar på formex och BRYTER IHOP jag med. Vi bestämmer över telefonen att jag inte ska till Formex utan att jag åker hem till H.
Väl framme i lägenheten där vi bor inneboende hittar jag H alldeles gråblek och urlakad. Jag lägger mig bredvid honom. Det finns inget att säga- inget jag säger gör någon skillnad. VÅRT LIV SUGER! och det enda jag kan göra är att be om ursäkt. Förlåt! Jag menade inte att krocka och sabba ännu mer i vårt liv som haltar...
Vi äter lunch i tystnad, jag ringer verkstan. När jag kommer ut på gatan där vi bor tittar jag upp mot himlen med en tår som bränner bakom ögonlocket och i mitt huvud ekar orden VARFÖR TESTAR DU MIG SÅ? JAG KLARAR INTE MER! Vi åker till verkstaden och får skadan besiktigad och en tid för reparation. Sen hämtar vi barnen. Allt är hopplöst. Allt är tråkigt. ALLT ÄR SKIT.
DÅ där på dagis just när jag står och pratar med en fröken om min riktiga skitdag då ringer det. Då ringer en mäklare. Min mäklare som jag har haft kontakt med ang ett hus som jag älskar- en olycklig förälskelse där jag har jagat möjligheten att få köpa det i flera månader. Inte för att det är ett underbart hus- det är det inte- det är tvärtom ett riktigt RUCKEL.Men det ligger i rätt område! Och nu får vi köpa det. Säljaren har samlat sig och inser att detta är det bästa hen kan göra. VI FÅR KÖPA DET!
Jag vågar fortfarande inte tänka att det är möjligt, men vi har skrivit kontrakt. Imorgon ska vi till banken och om det går vägen då har vi ett hus. Det är inte fint, men det är vårt!
Och det bästa är att våra barn kan gå kvar på förskola och skola utan att behöva byta. Det är det bästa. Och det hände efter denna skitdag då allt brakade lös och vi rullade ner på mörkrets botten. Bara för att allt skulle lösa sig. Helt sjukt!
Och jag är så glad och lycklig!
onsdag, januari 15, 2014
Idag... Iiiihhh!
Jag och maken gick galenpanna efter helgens alla visningar och har kastat iväg bud till höger och vänster. Vi är med och budar på tre hus- våra bud "leder" inte just nu... Ett ruckel har vi inte budat på utan avvaktar alla andra- kanske blir det ett "arga snickar´n ruckel"? :O
Sen har vi även tackat JA till en hyresrätt. Så löser det sig inte nu vetefan vad vi gör.
Så vi återkommer när, NÄR, N Ä R !!! vi köpt nåt. Ja, eller skaffat nån hyresrätt?
Over and out på en stund.
Sen har vi även tackat JA till en hyresrätt. Så löser det sig inte nu vetefan vad vi gör.
Så vi återkommer när, NÄR, N Ä R !!! vi köpt nåt. Ja, eller skaffat nån hyresrätt?
Over and out på en stund.
tisdag, januari 14, 2014
i mina drömmar
Denna butik på Högbergsgatan har en alldeles speciell plats i mitt trånande heminredningshjärta. http://www.byggfabriken.com/
Helt underbar butik, med så mycket av det lilla extra att man ramlar ut alldeles vimelkantig och full av inspiration.
Faktiskt så har jag ett litet löfte för mig själv: NÄR (märk väl att jag skriver NÄR, inte OM) vi har ett hus för mig att sätta klorna i och dekorera, möblera och inreda. (ooohh! får nästan lite ståpäls när jag skriver dessa ord :) då ska jag inte köpa saker på IKEA utan att först kollat blocket, tradera, loppis och andra butiker med lite hållbart tänk… och själ... Så det så!
Här bjuder jag på stooor inspiration från Byggfabriken.
Helt underbar butik, med så mycket av det lilla extra att man ramlar ut alldeles vimelkantig och full av inspiration.
Faktiskt så har jag ett litet löfte för mig själv: NÄR (märk väl att jag skriver NÄR, inte OM) vi har ett hus för mig att sätta klorna i och dekorera, möblera och inreda. (ooohh! får nästan lite ståpäls när jag skriver dessa ord :) då ska jag inte köpa saker på IKEA utan att först kollat blocket, tradera, loppis och andra butiker med lite hållbart tänk… och själ... Så det så!
Här bjuder jag på stooor inspiration från Byggfabriken.
 | |
| Om man får tag på ett hus med färgad porslin i badrummet- då kan man använda sig av dessa trick för att få till en modern och artsy känsla. Som ett grafiskt golv och färgglada kranar. Så smart! |
 |
| Vem behöver glasdörrar till sin duschhörna när man bygger den och kaklar in den så här fräsigt? |
 |
| TYSTNAD. TA IN RUMMET- som Ernst hade sagt om detta kök i total harmoni. |
 | |
| Jag älskar vackra golv. Och detta golv golvar mig totalt! |
måndag, januari 13, 2014
Bäst på hemnet just nu
Finns inget.
Tyvärr. Vill bara att ni ska veta det som är så smärtsamt klart och tydligt för mig.
Det finns INGET på hemnet som ger mig minsta lilla inspirationen och på ett magiskt sätt viskar till min magkänsla- "HÄR är det- ditt framtida HEM".
Inget. Och skulle det dyka upp så skulle jag förmodligen bara vara med i en budgivning som skulle gå mycket högre än vad mina ekonomiska muskler klarar, så det är bara att bekänna sig till dem. FÖRLORARNA. Japp. Jag är en förlorare på stockholms bostadsmarknad.
Jag var på tio (!) visningar igår. I över fyra timmar pruttade vi omkring i bilen- kors och tvärs över HELA storstockholm. Ja- i ytterkanterna- där vi har råd att kolla... Och man var ba´ helt tom och knäckt när man kom hem. För inget av husen hade nån charm, inget av husen var inspirerande och viktigast av allt- inget av husen kommer bli mitt- eftersom jag var en av ca 20 sällskap på varenda visning.
Så d e p e r i m e r a n d e.
Just nu i skrivande stund har jag ett hopp som jag klänger fast vid. Men av rädsla för att jinxa det så säger jag inte ett knyst till om det. Tyvärr. Så därmed lämnar jag er med en cliffhanger.
Och med min erfarenhet av tips och hopp så skulle jag inte direkt sitta på nålar tills ni hör nåt mer om detta lilla hopp. För det är troligen ändå inget.
Over and out.
Tyvärr. Vill bara att ni ska veta det som är så smärtsamt klart och tydligt för mig.
Det finns INGET på hemnet som ger mig minsta lilla inspirationen och på ett magiskt sätt viskar till min magkänsla- "HÄR är det- ditt framtida HEM".
Inget. Och skulle det dyka upp så skulle jag förmodligen bara vara med i en budgivning som skulle gå mycket högre än vad mina ekonomiska muskler klarar, så det är bara att bekänna sig till dem. FÖRLORARNA. Japp. Jag är en förlorare på stockholms bostadsmarknad.
Jag var på tio (!) visningar igår. I över fyra timmar pruttade vi omkring i bilen- kors och tvärs över HELA storstockholm. Ja- i ytterkanterna- där vi har råd att kolla... Och man var ba´ helt tom och knäckt när man kom hem. För inget av husen hade nån charm, inget av husen var inspirerande och viktigast av allt- inget av husen kommer bli mitt- eftersom jag var en av ca 20 sällskap på varenda visning.
Så d e p e r i m e r a n d e.
Just nu i skrivande stund har jag ett hopp som jag klänger fast vid. Men av rädsla för att jinxa det så säger jag inte ett knyst till om det. Tyvärr. Så därmed lämnar jag er med en cliffhanger.
Och med min erfarenhet av tips och hopp så skulle jag inte direkt sitta på nålar tills ni hör nåt mer om detta lilla hopp. För det är troligen ändå inget.
Over and out.
Typiskt orättvist
I mina mjölkkannor hittar jag bara mjölk eller så är de tomma- aldrig miljoner.
Så orättvist livet kan vara ibland...
fredag, januari 10, 2014
Dock koftan och juliana
Juliana har snott dockans kofta, till Lilys stora förtret. Lilys stackars docka tvingas frysa varje dag till och från dagis- dit hon släpas iförd endast sin stickade kofta. Inget nedertill... Men nu är det minsann inte så lätt att hålla dockan varm, för dockans kofta sitter på storesyrran, som en sorts bolero.
Juliana provade den en dag och sedan dess har hon haft den varje dag. Hon tycker det är snyggt, och jag kan hålla med henne, även om jag såklart förstår Lilys oro över att hennes docka ska bli förkyld.
Juliana provade den en dag och sedan dess har hon haft den varje dag. Hon tycker det är snyggt, och jag kan hålla med henne, även om jag såklart förstår Lilys oro över att hennes docka ska bli förkyld.
Drömmarnas baksida
Japp. Fortfarande kvar i helvetets sjunde krets- eller som det oxå heter- Stockholms bostadsmarknad.
Så sjukt irriterande marknad- alla dessa SPEKULANTER som hoppas på att tjäna sig en hacka, medans man själv bara letar efter ett jävla tak mot snömodden och kanske ett par väggar mot vinden.
Dyrt, dyrt, dyrt och sedan sätter budgivningen igång och då pratar vi astronomiska summor.
Sååå. Ja, mina senaste helger och nuförtiden även vardagar har gått åt till att springa på visningar. Och visst- nåt hus har vi nog ändå haft chans på, men då är det andra aspekter att ta i beaktande- som radon, asbest och nu senast- SVART MÖGEL: Iiiihhh!
Livrädd för svart mögel- och ännu mer rädd efter att ha läst om dess förgiftande egenskaper. Det ger dig inte bara oförklarlig trötthet och allergier utan kan även ge dig personlighets förändringar och depressioner. Så NEJ TACK!
Sökandet efter drömhuset fortsätter, frågan är bara vart vi sätter ribban för "Hur lågt kan vi gå" i bostadsmarknads limbo. Herresäte eller kråkslott? Endast tiden och plånboken får avgöra.
Ok.
Over and out.
Så sjukt irriterande marknad- alla dessa SPEKULANTER som hoppas på att tjäna sig en hacka, medans man själv bara letar efter ett jävla tak mot snömodden och kanske ett par väggar mot vinden.
Dyrt, dyrt, dyrt och sedan sätter budgivningen igång och då pratar vi astronomiska summor.
Sååå. Ja, mina senaste helger och nuförtiden även vardagar har gått åt till att springa på visningar. Och visst- nåt hus har vi nog ändå haft chans på, men då är det andra aspekter att ta i beaktande- som radon, asbest och nu senast- SVART MÖGEL: Iiiihhh!
Livrädd för svart mögel- och ännu mer rädd efter att ha läst om dess förgiftande egenskaper. Det ger dig inte bara oförklarlig trötthet och allergier utan kan även ge dig personlighets förändringar och depressioner. Så NEJ TACK!
Sökandet efter drömhuset fortsätter, frågan är bara vart vi sätter ribban för "Hur lågt kan vi gå" i bostadsmarknads limbo. Herresäte eller kråkslott? Endast tiden och plånboken får avgöra.
Ok.
Over and out.
 |
| Kan tänka mig bo här- absolut |
 |
| Kommer troligtvis bo här. |
torsdag, januari 09, 2014
Många nya färdigheter sedan året startade
Ja, se barn alltså!
Juliana har sedan det nya åter startade lärt sig simma (ja, rent tekniskt var det förra året då det var den 29:e dec... men ändå) och häromdan lärde hon sig åka skridskor.
Det är jäkligt fascinerande med barn och deras inlärningsförmåga. De liksom bara- jaha, vatten- då simmar jag väl! Jaha, fruset vatten då åker jag väl på stål-eggar som om jag aldrig gjort nåt annat.
Tänk om man hade samma anpassningsförmåga- för det är väl ändå det det handlar om i slutändan. Förmågan att istället för att vara rädd och stelna till när man ska testa nåt nytt- bara kasta sig in i det och känna hur underbart det är när man bemästrar det nya.
Ja- det vore nåt det.
Juliana har sedan det nya åter startade lärt sig simma (ja, rent tekniskt var det förra året då det var den 29:e dec... men ändå) och häromdan lärde hon sig åka skridskor.
Det är jäkligt fascinerande med barn och deras inlärningsförmåga. De liksom bara- jaha, vatten- då simmar jag väl! Jaha, fruset vatten då åker jag väl på stål-eggar som om jag aldrig gjort nåt annat.
Tänk om man hade samma anpassningsförmåga- för det är väl ändå det det handlar om i slutändan. Förmågan att istället för att vara rädd och stelna till när man ska testa nåt nytt- bara kasta sig in i det och känna hur underbart det är när man bemästrar det nya.
Ja- det vore nåt det.
 |
| Juliana på grillorna |
Patetiskt
Patetiskt är namnet på det jag gör just nu. Bloggar alltså. Skickar ut mina tankar i ett stort svart hål. Men ändå fyller det nån sorts syfte för mig. Det stora svarta hålet att kasta ner tankar i. Klicka på "publicera" och få tankarna ut ur huvudet.
Jag har ju inte många läsare- och ledsen att göra er besvikna- det är inte för er jag bloggar. Jag använder denna lilla tid som självterapi. Ofta när jag skriver ner mina tankar så raderar jag meningen hundra gånger- omvärderar. Ser på problemet med nyktra ögon. Ja, nästan med era ögon. Och då kan helt plötsligt mina STORA problem kännas så futtiga och som ett verkligt ICKEproblem. Så lika ofta händer det att texten inte ens blir publicerad. Och när jag väl har fått ur mig problemet och själv tom värderar det som ett ICKEproblem är det mycket lättare att släppa. För man har ju så otroligt lätt för att förstora och svart måla- särskilt när man lever i sin totalt egotrippade lilla bubbla.Som vi alla kan vara skyldiga till.
Du är nästan som min egna lilla dagbok. Fast offentlig.
Jag har ju inte många läsare- och ledsen att göra er besvikna- det är inte för er jag bloggar. Jag använder denna lilla tid som självterapi. Ofta när jag skriver ner mina tankar så raderar jag meningen hundra gånger- omvärderar. Ser på problemet med nyktra ögon. Ja, nästan med era ögon. Och då kan helt plötsligt mina STORA problem kännas så futtiga och som ett verkligt ICKEproblem. Så lika ofta händer det att texten inte ens blir publicerad. Och när jag väl har fått ur mig problemet och själv tom värderar det som ett ICKEproblem är det mycket lättare att släppa. För man har ju så otroligt lätt för att förstora och svart måla- särskilt när man lever i sin totalt egotrippade lilla bubbla.Som vi alla kan vara skyldiga till.
Du är nästan som min egna lilla dagbok. Fast offentlig.
lördag, januari 04, 2014
Nytt år, nya tag!
Jag tror nog inte ens på det själv- fast jag skriver ner det här.
"Nytt år, nya tag!" Just så där klämkäckt!
Känns som en så sliten klyscha. Och här sitter jag, mer sliten än någonsin tidigare. Och tror inte på mig själv. Och tror verkligen inte på dessa ord. Nej, ursäkta mig om jag bara tar och kryper under en sten tills allt löst sig. Tills vi har ett hus. Iallafall.
Ja, inte enkelt att ta in det nya året. Men å andra sidan så borde det bara bli bättre from nu. Borde ju det. Men man kan aldrig så noga veta. Det finns ju död, sjukdomar och skilsmässa. Jag känner hur denna period av prövning tar ut sin rätt. Och hur negativ Sara blivit.
Sara som yrkeskvinna.
Herreguud! Låt mig bara sitta av min tid på jobbet och sedan krypa hem.
Sara som mamma.
"Kan vi leka?"
"Ja, om det innebär att jag får ligga utslagen på soffan. Du kan leka doktor och patient. Tjing! för att vara patienten! Patienten i koma."
Och Sara som livspartner. Både för maken och kompisar.
Jag orkar inte engagera mig i nåt problem mindre än världssvälten eller krig. För jag har nog med egna problem... Och konversationsmaterialet krymper avsevärt med dessa begränsningar och blir ärligt talat inget man möts över med tindrande ögon och bubblande hjärta.
Så... Ursäkta mig om jag kryper under en sten. En stund. Inte länge. Bara tills vi kan börja leva igen. Tills vi har ett HUS.
Jag vet. Neggigt och "negativ energi attraherar negativ energi". Iallafall om man ska tro alla livstilscoacher därute. Men jag kan inte uppbåda nog med energi för att ha tilltro. Sorry.
En kompis till mig berättade att hens pappa en gång delat in människosläktet i två typer. (väldigt hårddraget, men ändå)
Han menar att det bara finns "Glada grisar" och "Ledsna filosofer". Och ja, hur mycket man än försöker så kan man inte byta sida.
Så jag antar att jag är en "ledsen filosof" på en resa i världsalltet. Där denna resa ska ge mig all erfarenhet jag behöver för att förstå min plats i universum.
Skål för den! Och skål för det nya året. Skål för besvikelser och läxan som kommer ur det. Jag börjar känna mig fullärd, men då är säkert läxan "att det blir man aldrig". Doh!
"Nytt år, nya tag!" Just så där klämkäckt!
Känns som en så sliten klyscha. Och här sitter jag, mer sliten än någonsin tidigare. Och tror inte på mig själv. Och tror verkligen inte på dessa ord. Nej, ursäkta mig om jag bara tar och kryper under en sten tills allt löst sig. Tills vi har ett hus. Iallafall.
Ja, inte enkelt att ta in det nya året. Men å andra sidan så borde det bara bli bättre from nu. Borde ju det. Men man kan aldrig så noga veta. Det finns ju död, sjukdomar och skilsmässa. Jag känner hur denna period av prövning tar ut sin rätt. Och hur negativ Sara blivit.
Sara som yrkeskvinna.
Herreguud! Låt mig bara sitta av min tid på jobbet och sedan krypa hem.
Sara som mamma.
"Kan vi leka?"
"Ja, om det innebär att jag får ligga utslagen på soffan. Du kan leka doktor och patient. Tjing! för att vara patienten! Patienten i koma."
Och Sara som livspartner. Både för maken och kompisar.
Jag orkar inte engagera mig i nåt problem mindre än världssvälten eller krig. För jag har nog med egna problem... Och konversationsmaterialet krymper avsevärt med dessa begränsningar och blir ärligt talat inget man möts över med tindrande ögon och bubblande hjärta.
Så... Ursäkta mig om jag kryper under en sten. En stund. Inte länge. Bara tills vi kan börja leva igen. Tills vi har ett HUS.
Jag vet. Neggigt och "negativ energi attraherar negativ energi". Iallafall om man ska tro alla livstilscoacher därute. Men jag kan inte uppbåda nog med energi för att ha tilltro. Sorry.
En kompis till mig berättade att hens pappa en gång delat in människosläktet i två typer. (väldigt hårddraget, men ändå)
Han menar att det bara finns "Glada grisar" och "Ledsna filosofer". Och ja, hur mycket man än försöker så kan man inte byta sida.
Så jag antar att jag är en "ledsen filosof" på en resa i världsalltet. Där denna resa ska ge mig all erfarenhet jag behöver för att förstå min plats i universum.
Skål för den! Och skål för det nya året. Skål för besvikelser och läxan som kommer ur det. Jag börjar känna mig fullärd, men då är säkert läxan "att det blir man aldrig". Doh!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)