Åhh. Tiden går så fort. Det låter klyshigt, och det sägs så ofta, men det är verkligen sant. Igår fyllde min son tio år och idag lämnade jag honom på "Nya skolan" där han ska börja fyran. Han satt lite rädd där vid sin bänk, jag såg på honom att han var orolig, men han ville inte visa det. Vi pratade med lärarna, sen var det dags för mig att gå. Att lämna min son där bland allt det nya, rädd.
Nyss var han bara ett knyte och min kropp kändes nästan som att den fortfarande satt ihop med honom. Nu är han tio år och börjar mellanstadiet. Han är sin egen, om än lite rädd. Men mitt hjärta är iallafall alltid en del av honom. Och mitt hjärta känner sig lite rädd för allt det nya. Jag lämnade mitt hjärta på en stol i ett lysrörsupplyst klassrum. Tiden går så fort. För fort ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar