En dikt

Jag har en dikt som jag skrev till min farmor när hon låg för döden. Jag tycker att den är fin och jag delar gärna med mig av den.

Trädet

Jag darrar och räds den nya tiden
kyla och död överallt
borta är ljumma sommarfriden
det som var starkt är bräckligt och kallt

På marken förmultna storhetsminnen
och knotiga fingrar sträckas upp
att greppa det som ur tiden rinner
hur livet fördrivs ur en åldrad kropp

Men en dag ska det leva åter
varmt inbäddad i vitaste snö
för varje blad trädet gråter
men för att leva åter de måste dö