Våren har kastat mig in i en oväntad känslomässig berg-och-dal-bana. Jag skulle inte säga att jag är lugnet själv annars, men ändå, generellt ser jag positivt på livet. Jag känner oftast tillförsikt och litar på livets alla tillitsövningar och bara lutar mig mot det och låter mig falla och tas emot av ödet. Och jag litar på att det vill mig väl. Men det var kanske en stund sedan jag föll bra och framförallt landade väl. Jag har gett mig ut på flygfärder, men med känslan av fallet i hjärtat. Förberedd på att det inte ska lyfta- och hur kan man få vinden med sig med de tankarna?
Så på sistone så har jag inte kunnat göra det. Jag står med armarna i kors och tittar på när andra gör sitt språng in i framtiden och bara väntar på deras snubbelfall. Och när de inte snubblar, utan flyger så hugger det till i mitt bröst, av avund?
Jag står med båda fötterna fastvuxna och med huvudet strängt och tungt som en hård massa av negativ energi- och jag kan inte skaka av mig blyhjälmen. Ibland känns det som att jag inte ens vill. Att jag vill fnysa åt deras naiva inställning. Och skriva av det som löjligt och att livet så småningom kommer färga även deras regnbåge svart.
Maken har fått smaka på min bitterhet. Och emellanåt är den giftig. Familjen och främst tonårssonen får sina rapp av min piskande tunga som kastar ur sig blixtrar och dån. Och när känslorna svallat över kanten och tömt min överfulla behållare så fylls det snabbt på av samma gift. Jag avskyr det. Jag vill inte fyllas på av gift och små tankar. Jag vill ha det stora perspektivet och känna med ett barns hjärta,
men just nu vet jag inte vad jag ska göra för att hitta mitt barnhjärta. Mina snubbeltrådar har legat för tätt- som en grav i indiana jones där den ena fällan utlöser den andra och jag bara känner att HUR JAG ÄN FÖRSÖKER så hjälper det inte. Jag kommer inte vidare upp, framåt. Utan står här fastgjuten av min egen rädsla för att misslyckas. Men så vill jag inte ha det!
Därför har jag bestämt mig för att släppa taget om det som jag själv vet orsakat mig mest skada på mitt självförtroende och jag ska bryta med den person som är min motpol i personlighet. Jag har vridit och vänt och väntat på bättre tider och försökt övertala mig själv att såren inte är djupa och det är de inte. Men de är många och det har varit en irriterande vattentortyr för länge och nu börjar det komma in på djupet. Så det är dags att släppa taget.
Jag ska kyssa det adjö och testa mina vingar igen när jag läkt en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar