Jag sitter på jobbet nu. En vardag i sommartid. Min själ blir alltid svår att bura in vid den här tiden på året. Hela mitt väsen längtar ut. Ut i grönskan, ut och njuta och bara få vara. Det är alltid en kamp att tvinga kroppen till jobbet, men den blir så mycket svårare så här års. Tvingar den av hela min vilja, släpar den med disciplinerad envishet, men ändå sitter jag bara här och tittar ut. Drömmer om glada hoppsa-språng i skogen, sådana som jag inte gjort sedan jag var lika gammal som Juliana. Drömmer om frihet. Och ändå- när jag väl hittar en stund att ta mig ut i skogen så kämpar jag med låga energinivåer. Som om min själ är oberoende av kroppen och inte har förstått vilken kropp hen lever i. En trebarnsmor, med företag och ansvarsbörda som tynger ner mer och mer. Ändå bor själen där och pockar. Vill ut på äventyr, Tröttnar trotsigt på alla inrutade rutiner. Är jag ensam med denna frihetslängtan? Jag tror inte det. Men det känns så när jag ser mig omkring. Så många som verkar så nöjda med det obetydliga. Hela vår tillvaro är så inrutad och instängd nuförtiden. Vi följer varandras minsta rörelse. Rör oss i cirklar runt damm och skuggor. Men missar ljuset och livet. Eller så är det bara jag som hamnat i ett sammanhang där jag inte känner igen mig? Jobba. Jobba. Jobba. Hem och sova, ja, eller försöka sova. Min nattsömn är så uppstyckad efter snart 15 år som nattvakande förälder. Vissa nätter sover jag ingenting förrns i gryningen- och då bli det bara ett par lösryckta timmar. Sen samma sak om och om igen. Meningslöst egentligen.
Fast det menar jag inte. Meningslöst är det ju inte. Det vet jag ju. Och får veta när Lily öppnar dörren innan frukost och går ut och tar hand om sin nalle. Nallen Gullviva som sovit ute i dockvagnen inatt. Från den öppna dörren strömmar solljuset och ett nästan öronbedövande kvitter. Lily har semester och hennes fria själ längtar ut så hon går ut som hon behagar. Innan frukost innan måsten så tar hon sig tid att öppna dörren. För mig. För där och då inser jag att min själ är bunden i denna kropp som släpas till jobbet om ett par timmar. Men innan dess finns inga måsten. Och solen lyser och naturen är ju där! Bara utanför dörren, ett steg ut och jag är fri. Barnen lär mig att ta vara på ögonblicken, de är så naturligt bra på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar