Inatt gick vattnet

I natt för nio år sedan gick vattnet. Jag minns det med klarhet och värme. Såna där minnen som etsar sig fast och blir ett med ens varelse.
Barnet som vi alla gick och väntade på var på väg. Och nu hade det startat. Sommaren stod i sin fulla kraft och värmen var tryckande. Jag hade precis lagt mig i sängen hos mina föräldrar, där vi sov över, när jag kände vatten rinna mellan benen. Jag petade på Henrik som sov nedanför mig i en bäddsoffa tillsammans med Elliot och viskade att vattnet just gick. Upp och byta lakan och blöta trosor, ringa till BB och höra vad vi skulle göra härnäst- avvakta blev deras svar. Och sedan la vi oss igen. Fulla av förväntan och drömmar för detta nya skede i våra liv. När jag blundade kunde jag se henne framför mig. Juliana. Ljusbrunt hår och nötbruna/gröna ögon. Och ovanlig. Jag såg det så tydligt. Det var något ovanligt fint med henne. Som en ädelsten som bryter ljuset och glimrar. Jag petade på Henrik som låg vaken fast med stängda ögonlock. Han tittade upp på mig med en stolthet. Sån stolthet man känner när man litar på att livet vill det bästa och att framför skeppet ligger lugna hav och kursen är helt rätt satt. Jag berättade att jag såg henne framför mig och att hon blir ovanligt fin. Och än idag kan jag och Henrik mötas i stolta stunder som skolavslutningar, eller när hon med Madickens självsäkra stämma förvånar med sina stora kunskaper. Då är det de orden som ekar- hon är något alldeles särskilt fint, ovanligt fin- den där Juliana.