Helgen i bilder

Helgen går såååååå fort! Särskilt när man jobbar lördagar och söndagar :/

Så den har inte varit så inspirerande... Men lite bilder från förr kan jag ju bjuda på

Fick för mig att hänga om konsten hemma. Nöjd!

Funderar på hur man ska få till badrummet däruppe. Alltså både pengamässigt, men även rent uppställningsmässigt. 

 

Fasaden och taket. Ni förstår att man har ont i magen va???!

Du är inte den jag trodde du var

Min son. Min son som föddes utan ett ljud. Bara stora kloka ögon som blickade ut i universum och rakt in i mitt hjärta. Planerna för hans ankomst var ju såklart fyllda med förhoppningar. Vi funderade på VEM han var. Att bestämma namn som skulle presentera honom för världen blev vår uppgift. Vi valde namn utifrån vilka vi var/är. Och vi vände orden i våra munnar, lät ljuden rulla fram och de tre namnen blev en ramsa i mitt huvud. De hörde ihop och jag skulle kalla min förstfödda dessa kärleksfulla ljud. Men nu har jag förstått att det inte representerar vem han är. Han vill inte ha sina namn. Ett av de tre namn han fick kan han acceptera- de två andra har jag fått skicka in ett brev till skatteverket för att ta bort. Det har växt fram och skavt ett tag. Namnen. Så tillslut var det inte ett val jag gjorde utan det var min plikt som mamma att lyssna på mitt barns vilja. Så när han växer framför mina ögon så kan jag se att blicken är densamma- men mycket annat växer fram. Mitt första möte med sonen fortsätter varje dag. Jag lär känna en ny människa för varje stund. Han är inte den jag planerade för när jag som ung, naiv flicka väntade otåligt på honom. Han är sin egen. Precis som vi alla är.

  

Konsten att leva

Jag läser just nu "Just kids" av Patti Smith och kontrasten mot mitt egna inrutade liv är så slående att det nästan gör ont.
Hon LEVER konst. I allt hon gör och i de kretsar hon befinner sig i (i boken) så är livet inte bara vardag och rutiner utan tvärt om! Berikande upplevelser, uttryck och umgänge.
Jag säger inte att jag skulle vilja byta det jag har mot något annat- för det vill jag inte, tro mig. Men jag blir inspirerad av sättet att se på livet.

Ibland så är det ju så att man slås av en våg av inre motstånd mot livet man faller in i. Meningslösheten i rutinerna som utförs helt utan själ. Särskilt lätt att falla in i någon sorts mysvardag med minsta motståndets lag som drivkraft blir det ju när man har småbarn. För ärligt talat- utmaningar tar på krafterna. Och med barn så kan en liten puckel av motstånd växa till enorma berg av energidränage. Så jag undviker dessa pucklar med bergsmassiv potential. Men samtidigt så vet jag ju att utmaningarna är då jag växer- och säkerligen gäller det även för mina barn.  Men hur kan man leva konst med barn? Jag vet att när jag skaffade barn som ung mamma så var det ett sorts protest mot samhället och kärnfamiljerna som lever som isolerade zombies. Jag ville klara mig själv och uppfostra barn som skulle ha vidöppna ögon och medvetenhet i de stora frågorna. Men allt eftersom så vet jag att tröttheten har tvingat in mig i rutiner och skygglapparna har åkt på och de stora frågorna är så oändliga och frågan "Varför?" har blivit till ett tomt eko och jag orkar inte svara djupgående på alla frågor. Jag uppfostrar barnen efter mina principer, men ibland känns det som att jag stelnat i mina principer- utmanar inte, jag orkar inte. För ärligt talat- livet kommer emellan hela tiden. Bara idag så har min son brutit tån på ena foten efter att han sprungit in i en byrå. Ja- han är fjorton år och jagar livet ur sina småsyskon. Vi ska sätta oss på Astrid lindgrens akuten och döda ett par timmar av livet som jag hellre hade spenderat i frihet. OCH som frosting på kakan så har vi kanske haft inbrott hemma- min make kom hem efter ett barnkalas där han varit med båda döttrarna, sonen var på stan och haltade runt med tån och jag blev panik inkallad till Uni pga sjukdom- då stod vår altandörr vidöppen...
Så Hey, Livet! när du inte ständigt kommer emellan så ska jag se livet som en konstform och hänge mig åt det sköna, men tills dess så springer jag runt med skygglappar, stressmage och stelnade principer och släcker den ena branden efter den andra.

Patti kan konsten att leva. Själv har jag ett och annat att lära på den fronten...

Något magiskt

Idag kom Tilde De Paula in i min butik. Och jag har pratat med henne vid ett tidigare tillfälle och för mig har det mötet stannat kvar. Men hey! Jag fick ju liksom lätta mitt hjärta för en rikskändis- sådana möten stannar nog kvar hos de allra flesta...
Men idag när hon kom in så blev jag först så blyg, men sen tänkte jag att jag måste berätta för henne om det där mötet för säkert ett år sedan- om hur det har stannat kvar och hur jag upplevde att hon på något magiskt sätt LYSSNADE. På ett annat sätt än de flesta andra som man möter. Jag ville helt enkelt få henne att förstå att jag tycker att hon är en magisk lyssnare och att hon besitter en förmåga till att få en att känna sig sedd,  en ovanlig förmåga. OCH VET NI VAD! Hon mindes mötet. Hon mindes mina barn. Hon mindes ALLT. Helt fu**ing otroligt! Alltså all repekt till denna fantastiska människa! Hon inte bara får en att känna sig "sedd" och "lyssnad" på. Hon SER och LYSSNAR på en. My god! Jag tror jag är kär! Men säg inget till maken ;)