Perfekta barn

Jag har läst lite bloggar om barn. Vet inte riktigt varför... Kanske min biologiska klocka som styr där. Själv känner jag mig helt klar med småbarnsåren och bebistiden. Nu ser jag framemot lite större barn- som klarar ansvar och kan hjälpa till lite i hemmet. Men hursomhelst har jag märkt att jag allt som oftast fastnar i nåt bebisinlägg. Och det är ju fantastiskt! Bebisar. Och kvinnans förmåga att bära fram liv. OTROLIGT!

Men en del av dessa bloggar och tankar om barn och föräldraskap. Hmmm... Hur ska jag uttrycka mig här för att inte trampa på ömma tår...? Hmmm...

En del skriver om sina barn som en förlängning av sig själva- som att de har lagt en beställning på sin perfekta genpool och nu förväntar sig korrekt leverans. Som en beställningsvara. Och med all screening som kan göras av barnen redan innan de ens sett dagens ljus så förstår man att det är bara en tidsfråga innan man verkligen lägger en beställning på sitt barn, med önskad hårfärg, ögonfärg och kön. Frågan är om man inte redan KAN det, bara att man inte gör det.
Och med önskade  karaktärsdrag och utseenden finns det ju såklart OÖNSKADE drag. Och där faller ju alla sorters missbildningar in. För vem önskar sitt barn en missbildning? Eller ett syndrom? Eller en obotlig sjukdom?

Med det sagt så vet jag inte längre vart jag vill komma med detta inlägg... För jag ÖNSKAR verkligen inte att Lily ska ha SRS, med benlängdsskillnad, talsvårigheter och tillväxthämning. Det gör jag inte. MEN jag älskar henne- PRECIS som hon är. Med SRS, benlängdsskillnad, talsvårigheter och tillväxthämning. Om något så tycker jag att hon är extra speciell och extra fantastisk och unik.

Och jag tänker på alla som sitter och velar med svåra beslut efter fosterdiagnostik, eller som oroar sig över nåt i barnens utveckling som inte går som det ska enligt "normen". Tänk istället på dessa glada faktan som jag klippte ur ett Underbara Claras inlägg om fosterdiagnostik:


99% av de tillfrågade personerna med Downs syndrom uppgav att de är lyckliga med sina liv
97% att de tyckte om sig själva som den de är
96% var nöjda med sitt utseende
(motsvarande siffror för befolkningen i allmänhet låg på mellan 45-59%)
79% av föräldrarna uppgav att de ser mer positivt på livet nu än innan de fick barn med DS.
41% av syskonen sa att de vuxit som människor och fått viktiga perspektiv på livet, tack vare syskonet med DS.


Det tycker jag är ovanligt bra statistik.

hemmafix

Ja, dagarna rinner iväg och snart är det jul. Så känns det iallafall. Jag försöker ju komma i ordning på övervåningen, men just nu står lite stilla. Mest för att min son är på besök från Gotland och då får han sova på övervåningen- då känns det inte ok att damma och måla däruppe...

Annars har helgen mest bestått av lite hemmafix och piffande- sånt jag älskar. men helgen har även bestått i att hitta diverse sätt att göra något av alla äpplen som växer i trädgården. Jag testade göra äppelringar. FANTASTISKT!!!

Äppelringar- som att tillverka eget godis. Fast nyttigt.

Min kottelampa jag loppisfyndade i våras har hittat hem :)

Slut i rutan

Vi har ingen TV hemma ännu. Mest för att vi inte har hunnit få den inkopplad. Den står lite inklämd mellan en massa bråte och varje dag funderar vi på om det inte är dags att ta fram den. Mest för att det är bekvämt att sätta barnen framför ett program medans man själv tar itu med en vardagssyssla som måste bli gjord. Men varje dag kommer vi fram till samma slutsats. Är det inte ganska skönt att slippa Tv´n? Barnen leker bättre- och framförallt vi vuxna (ja, eller ok. Jag) får mer gjort på kvällarna. För annars så sätter jag mig framför Tv´n och spenderar resten av kvällen där. För den är så svår att slita sig från. Så nej. Tv´n ska nog inte komma på plats på en stund- och jag tror att när den kommer på plats så ska jag verkligen ha Tv begränsningar och jag ska undvika att sätta mig framför den i tid och otid. De stjäl ju bara en massa tid som jag hellre spenderar vid en kopp te, eller som det är nu, med en spackelspade i handen...

Juliana har ritat Mario, nu när hon aldrig får spela på Tv-spelet eftersom vi inte har någon Tv.

Kattungen

En av ungarna blev mer kattunge än människobarn. Hon klättrar högst, myser mest, busar bäst och ska alltid vara med mitt i smeten i vad man än gör.

Och jag älskar henne för att hon är precis som hon är :)

Äntligen hemma

Ja. så känns det. Äntligen hemma. Långt ifrån klara och stökigt och det har än så länge gått över budget så dyrare än planerat, men mitt HEM. Jag stod här om dagen utanför och bara tittade. Tittade och njöt. Och som du säkert kan se på bilderna nedan så är det en en inre vision av HUR HUSET KOMMER BLI som jag njöt av- för i dagsläget så kan man ju inte tycka att huset ser mycket ut för välden. MEN JAG ÄLSKAR DET!


Vi har fått i alla nya fönster och dörrar i fasaden. Och vilken förvandling! Wow!

Barnen står på uppfarten och vinkar lyckligt när jag kommer hem. Vilken idyll!

Ny altandörr i övre hallen. En helt ny hall, med ljus och scenerier.

Vår bod har fått sig en Sioo behandling, det kommer ge den ett grånat trä som är mjukt att ta på och står emot röta.

Äppel päppel

Ja. Mitt arbete i äppellunden fortsätter, nu lite mer stressat eftersom grenarna knäcks av tyngden från äpplena som hänger i grenarna. Så jag startade morgonen med att plocka äpplen. Äpplen och äpplen. Jag har så mycket äpplen nu så jag knappt vet vad jag ska göra med dem. Vi har mos, hela frysen full. Råsaftcentifugen ligger tyvärr nerpackad, annars hade den varit toppen!. Vi äter minst fyra äpplen var varje dag. Och nu för tiden när jag åker till en kompis eller barnens vänner så tar jag med en matkasse äpplen. Och jag har plingat på hos alla granna och bett dem komma och plocka.

Så snart hoppas jag att träden ska bli av med sin växande börda.

Nyplockade äpplen. I en jättefin trälåda som jag fick på lokala mataffären. Den var det bästa fyndet denna månad :)

Barnen får springa runt och leka medans jag plockar

...eller gunga och klättra i trädet och hjälpa mig med de äpplen som sitter allra högst upp.