Fasader

Idag skriver Mia Skäringer om Lyckorfasader och om hur det tar livet av oss.
Och, ja, det finns nog många som känner igen sig i det. Gud ska veta att jag är en av dem.
Jag vill inte medvetet hålla upp en fasad, men ändå gör jag det. Jag har hållit den under många olika fanor i mitt liv.
I min yrkesroll med Uni- jag menar vilket mått att leva upp till. Hej! mina barn är beviset på min affärsidé. Genusorienterade, öppensinniga hens. Men nej, inte alltid. Mina barn har hittat till Hello Kitty- precis som alla andra, de har tvekat över att våga ha sin favvofärg på sig när de har mött för många plumpa kommentarer och jag själv har trampat i många genusfällor. Och någonstans sa jag bara skit i det! Jag gör det bästa jag kan och jag tänker inte låta andra sätta en måttstock på mig och mäta hur lyckad jag är som genusförälder. Det ger mig bara prestationsångest och tar ärligt talat glädjen ur livet. Och livet är ingen tävling.
Jag har hållit fanan under "ensam är stark" som ung ensamstående mamma. Men det är fel. Ensam är inte stark. Ensam är jävligt ensam och behöver stöd. Och att jag inte bad om hjälp har knappast gjort mig starkare, möjligen bittrare.
Jag har hållit min fasad medans insidan vittrar sönder tills det inte finns något där kvar bakom fasaden. Hållit uppe fasaden medans allt som jag förlitar mig på sprang rakt in i en vägg och fasaden obönhörligen sprängs i stoft.
Men ändå fortsätter jag på något sätt att hålla kvar vid min fasad. Igår la jag upp ett inlägg om min son och det låter så puttinuttit och lyckligt. Men sen att vi bråkade hela gårdagen och fortsatte nu på morgonen- att han går igenom nån sorts förpubertet och vaknar pissförbannad. Det håller jag käften om. För det är inte en lyckad mamma som har det så, eller hur? Men vad sa jag nu?! Jag sa att jag inte duger- att det är något fel på mig som mamma. Och överallt läser jag om puttinuttiga saker, lyckosmällar och skimmer. Men ingen vågar prata om det som verkligen pågår bakom rökridåerna. Verkligheten som faktiskt är livet. Livet är inte en retuscherad omslag på ett glossy-magasin.


Så nu sa jag det. Jag har en förpubertal son som jag bråkar med, en son som ibland smäller i dörrar och skriker av ilska. Och jag tycker inte att det är kul, men det är inget jag tänker skämmas över.