Jag var ung när jag fick min son. Just fyllda 22 vårar. Jag har suttit i föräldragrupper med karriärsföräldrarna som plussade precis enligt femårsplanen. Sena fyrtioåringarna som "trodde det var försent för barn". I dessa grupper kan jag inte säga att jag kände mig utanför, snarare att jag höll mig utanför. Inte av skam. ABSOLUT INTE. För jag skäms inte över mitt beslut att skaffa barn tidigt. Det var ingen "olycka" att jag blev gravid. Tvärtom. Vi försökte i ett par månader innan jag äntligen plussade. Men det var så mycket oroliga blickar när jag hopsade förbi dessa grupper i samhället med stor bebismage. Och okej, livet som mamma har ibland varit så mycket mer tröttsamt och slitsamt än jag kunnat tänka mig, men jag har klarat av det hittills och vuxit av uppgiften. Jag är faktiskt stolt över mitt beslut att skaffa barn tidigt. Det har berikat mitt liv på alla sätt. Och utan min son Lee skulle jag faktiskt aldrig funnit modet att följa mina drömmar och vettet att göra det mesta av varje dag. För imorgon kan det vara VABB på schemat.
Idag är jag väl en "medelålders småbarnsmamma". 33 år. Trebarnsmamma. Men jag kommer alltid att identifiera mig som en ung mamma. Och det gillar jag. Jag kan sitta och läsa bloggar med unga mammor. Mest för att jag förstår deras perspektiv på barnuppfostran bättre och jag gillar deras driv. Jag har just hittat denna blogg och sitter med ett leende på läpparna. Fantastisk tjej! Fin familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar