Lilla konstnären

När jag var liten vann jag en teckningstävling. Alla skolor i min kommun hade fått i uppgift att lyssna på en saga och illustrera en bild till denna saga. Åhh! Vilken fantastisk uppgift för en kreativ liten skolelev! Jag minns hur jag arbetade med bilden för att fånga karaktärerna som jag hade sett dem innanför mitt öga när fröken högläste för mig som andaktsfullt sög in varenda ord.

Att min bild blev den finaste av alla elever som deltog i denna tävling blev en stor händelse i mitt liv. Något jag hängde upp hela min lilla person på.
Men kanske inte lika betydelsefull som det som sedan har hänt. Ingenting.
Hur kunde det bli "ingenting" av den glädje jag som barn kände inför att måla, teckna och skapa? Kanske för att jag aldrig satte samband i barnets teckning och personers förmåga till bildliga uttryck? Eller kanske för att ingen vuxen pekade på det sambandet?

Jag har tagit upp pennan igen. Nu tecknar jag flera kvällar i veckan. Och jag ÄLSKAR det! För mig är det viktigt och snudd på terapeutiskt.

Nu är min 4-åring på väg att förälska sig i kreativitet. Hon producerar teckningar på löpande band. Och de är helt otroliga! Och jag gör mig stort besvär att få henne att förstå hur UNDERBARA hennes teckningar är. Någonstans vill jag ge henne känslan av att detta inte bara är barnsliga teckningar, utan ett uttryck som rinner ut ur fingrarna. Lika viktigt som att prata, hoppa, dansa. Fast allt på en gång.

En fågel och Juliana

Barnteckningar är ju det bästa som finns att vila sina ögon på. Det finns så mycket av barnets naivitet förkroppsligat och så mycket humor.

"Ekorr´n satt i granen"

En Prinsesa och en drake

"Akleja" Detalj ur blomsterteckning som hon tecknade efter sin Flora bok