köpa ett kön

Jag såg en youtube snutt om en flicka som heter Riley. Hon står i en leksaksbutik och pekar på de tydliga könsnormerna som råder där. Det är ju så tydligt att vi, som en del av en kommersiellkraft, är med och skapar könsstereotyper. Så tydligt att denna flicka på högst fem år ser igenom det.

Jag blev väldigt glad över att se denna flicka. Och imponerad. Och till min stora glädje påminner det mig om min son Lee. Han har alltid varit så tydlig med sina åsikter om precis detta ämne. Vi har många gånger suttit och pratat om just dessa rådande normer och hur begränsande de är. Och jag tror att det är nyckeln till detta uppvaknande, samtal om de könsstereotyper som råder tillsammans med barnen. Då blir det intressanta samtal och intelligenta barn som inte faller för påverkan från krafter som kanske inte har annat i kikaren än att sälja mer av sina varor.

Plötsligt stod väggen där

Jag har skrivit i bloggen i mån av ork på sistone och då har jag faktiskt inte varit helt ärlig med er. Jag har undanhållit sanningen från er. Skamvetet tog kontroll. Och stolta jag ville inte blotta halsen. Men jag har funderat, och jag vill berätta.

Jag har gått in i väggen. Totalt. PANG! Plötsligt stod den där. Den klubbade ner mig. Smällde till i bakhuvudet. Drog en suddig dimma över pannan, som en smetig gröt när man försöker fokusera. Drog ut proppen på all energi. Fyllde musklerna med mjölksyra och ögonen med tårar.

Jag har aldrig "INTE ORKAT". Jag har sprungit på i 130. Människor som hört om mina hemförhållanden, TVÅ barn med diagnos, läkarbesök titt som tätast, eget företag och allt vad det innebär. Och ändå- ORK!
För mig har det inte funnits hinder, "Kör bara på!" har varit mitt mantra. Men nu är det slut. SLUT, finns inte kvar, inte nåt.
Det känns så sorgligt att skriva det här. Jag är rädd för att aldrig komma tillbaka. Men jag är som en uppvaknad alkoholist. Jag vet att det är sanningens ord, och bara det uppvaknandet kan få mig att ändra mig. För att det var ohållbart borde jag förstått när alla kommenterade min otroliga ork.

Jag har varit sjukskriven i två veckor nu. På heltid. Mitt i julrushen. Som butiksägare är det ju då jag skulle lägga i sista växeln och tuta på. Slå in paket, och sälja så det ryker. Men den 10 december tog det slut. Jag bröt ihop. Sov som en medvetslös. Fick i mig nåt glas vätska vid sängen, somnade om. I tre dagar sov jag. Oavbrutet. Och de stunder jag var vaken strömmade tårarna. Tårar för det som hänt, tårar över den vingklippning som brutalt slog ner mig, tårar över att min vilja, som alltid varit stenhård, inte kunde släpa iväg den energilösa säcken till jobbet och skärpa ihop sig. Det fanns inget kvar. Inte ens nog för att framkalla ett leende till de frågande barnen.

Nu börjar jag komma tillbaka. Och den som ser mig skulle aldrig veta vad som hänt. Det syns inte utanpå, det som känns inuti. Vilket egentligen gör det hela svårare. För jag är livrädd att hamna där igen. Och sakta glömmer omgivningen, barnen är redan lyckligt ovetande om hur nära jag kom en brant. "Det var kanske en influensa som mamma genomled där på sängen?" Jag själv kan glömma. Tänka att det bara var en otäck mardröm.
Så plötsligt händer det nåt. Nån motgång, nåt som inte går som det ska. Då kan fortfarande proppen plötsligt gå ur, energin dräneras, och dimman tätna. Så jag vet att det inte är över än. Inte på långa vägar.

Men ur denna kris har jag spårat upp "energitjuvar" och när tillfälle ges ska jag städa ut och rensa bland "brötet". Så det finns inget ont som inte för nåt gott med sig. För att använda en sliten klyscha.

Önskar bara att jag gjort denna rensning innan...

Slöjda, slöjdare, slöjdast

Som träslöjdslärarutbildad håller jag fortfarande en fot i den världen. För mig är det faktum att vår skola har ett ämne som slöjd på schemat ett bevis på att svensk skola ger plats för kreativitet och problemlösning på högsta nivå. Kanske en av anledningarna till att vi är rankat som världens mest kreativa land?

Nu ska Nordiska muséet hålla en utställning om slöjd genom tiderna. En utställning du kan räkna med att jag tänker gå på!

Ära vare Gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden.

Finaste omslaget

Jag och min kollega Linda hamnade på omslaget till "Kawaii stores Stockholm" från bokförlaget Jeu de Paume. De var på Uni och intervjuade oss i somras. Jag älskar deras böcker och har faktiskt varit med i tre stycken med mitt hem och min familj. Så det är en stor ära att de ville skriva om Uni, när de valde ut de finaste butikerna i Stockholm, men att vi skulle få omslaget kunde man ju bara drömma om.

Så sjukt nöjd :)

Uni från sin bästa sida.

Stolta jag

Jag är stolt. Stolt över att jag faktiskt tar ansvar. Jag tar mitt ansvar i sopsorteringen, jag ser till att vi håller huset lagom varmt och släcker lampor när vi inte längre använder ett rum, jag handlar ekologiskt och jag tar mitt ansvar som företagare på Uni i och med att jag letar efter sätt att göra det enkelt för konsumenter att handla ekologiskt. För jag tycker att det ska vara lätt att göra rätt.
Det är sånt jag är stolt över. För det är fint att bry sig. Det är modigt att säga sin åsikt och försöka påverka medmänniskor att också göra rätt. För det finns så många megafoner därute som vill påverka oss att handla fel. Megafoner som ser kortsiktigt. Som inte förstår att de trutar oss fulla med Ha begär som i sin tur skapar skadliga beteenden.

Därför blir jag alltid extra glad när jag ser andra företag som tänker lite längre. Som ser deras roll i konsumtionssamhället som en motvikt. Det gillar jag. För om vi lyckas samla ihop tillräckligt många små röster kommer vi en dag överrösta konsumtionssamhället och kanske ge hålögda konsumenter en förståelse för att det finaste hemmet är det fullt av kärlek, inte kataloghem. Det trendigaste modet är det som är tidlöst och hållbart. Och konsumenter som vårdar sina varor och handlar efter behov, inte begär, slipper köra lass ut på växande soptippar varje år för att få plats i sitt hem. Och de konsumenter som ser värdet i att skapa med händerna och betalar för hantverket hjälper till att skapa en rättvisare värld.


Ett tips på en rolig lösning på konsumtion är företaget People People. De gör bland annat ekologiskt garvade skor som säljs med rabatt på fem besök hos skomakare. Borgar för kvalitet och hållbarhet.

Butiken inför jul

Jag är så otroligt glad över vår fina julskylt på Uni :) Det är vår Stina som tillsammans med en vän gjort denna fina illustration direkt på glaset. SÅ fint!

Skyltfönstret på Uni, Odengatan 102

Trämaijen

Jag är utbildad Träslöjdslärare och faktiskt ganska duktig. Tyvärr blir det inte så ofta av att jag jobbar med trä nuförtiden. Tråkigt nog... För trä är verkligen ett fantastiskt material. Det lever verkligen sitt egna liv, och har sin egna struktur.

Björnen i fönstret har jag gjort från gamla brädor. 

Jag har alltid försökt att låta trämaterialet visa mig vad det "vill bli" hellre än att stympa det och skära av dess riktiga potential för det ska passa mina syften. Och jag tror nog att det är så man ska göra i sin barnuppfostran. Barnet finns därinne, färdigt. Alla egenskaper och begåvningar väntar på att få blomma upp. Och vi kan välja att ge dem förutsättningar för att utveckla sina egna färdigheter, eller så kan vi stympa dem. Såga av dem vid fötterna när deras begåvningar inte ligger inom ramen för vad som är "perfekt", "brukbart" eller "anpassningsbart". Bara en liten tanke.

Jag är ledsen

Jag är ledsen, ibland gråtfärdig. Det är så mycket jag vill. Så mycket jag vet att jag måste göra. Ändå sitter jag här nu, inte ett steg närmre mitt mål.

Småbarnsåren är så förlamande och trygghetsknarkandet är så hämmande. Jag vill ju att mina barn ska få alla möjligheter. Och jag vill ge dem samma trygghet som ALLA förtjänar. Därför kan jag uppmana dem att titta bort när TV nyhetssänder från katastrofområden, för att deras bild av tryggheten ska vara orubbad. Och jag tittar också bort och tänker, sen, en annan dag ska jag hjälpa er, men just nu måste jag fokusera på mitt... Och det är där mitt onda kommer in. För även om jag tittar bort så vet jag hur bilderna ser ut, även om jag tittar bort så ser jag deras blickar. Känner deras rädsla, förstår deras desperation. Precis samma rädsla jag känner om mina barn faller från lekplatsens klätterställning, precis samma hopplöshet som jag känner när mina barn kräks och inte får i sig en droppe vatten. Fast skillnaden är att min rädsla kan jag få hjälp mot. Min rädsla går över. De lever med denna känsla av hopplöshet varje dag. Fy! Jag skulle inte vilja gå en dag i deras skor.


Ändå sitter jag här och blundar och lär mina barn att blunda, precis som min mamma lärde mig. Fast även om jag blundar så finns det där och tränger. Och nån dag ska jag göra nåt åt det. En dag ska jag öppna ögonen. Hoppas att det är snart, för mitt hjärta längtar efter att få trösta och längtar efter att leva i verkligheten. Verkligheten, den plats där ögonfransförlängningar och botoxrynkor inte finns. Där det finns smärta, men även tröst. Jag tror att vi är fler än vad vi tror när vi går runt i vår ensamhet tittar ner i knä't på tunnelbanan och vänder bort blicken när tiggarna kommer med verkligheten i en kopp. Jag hoppas det iallafall.

Vi är inte ensamma

Det kan kännas ensamt när man har ett barn med ett syndrom som bara 50 personer har i Sverige... Det blir inte så många familjer med samma erfarenheter och samma situation.

Därför var denna vistelse i  förra veckan helt underbar! Jag har träffat andra barn med det syndrom min dotter har- alltså har jag kunnat se att de allra flesta klarar sig som äldre. Lily kommer aldrig blir "frisk" från sitt syndrom, men det kommer att bli bra. Det vågar jag nu hoppas på.

Och familjerna kunde dela med sig av sina erfarenheter och vi behövde inte förklara känslor man har djupare. Vi förstår varandra! Fantastiskt! Tack alla underbara!