Åka tåg åka tåg åka tåg!

På måndag ska vi åka på familjevistelse för familjer som har barn med Silver Russell.
Vi ska få massor av utbildning, tips och råd om hur vi kan stötta våra barn bäst. Och vi ska få träffa läkare och andra föräldrar så jag förväntar mig massor av kunskap och gemenskap.
Eftersom SRS är så ovanligt är det inte ofta man får chans att utbyta erfarenheter. Så det känns guld värt!


Vistelsen är i Göteborg och vi ska åka tåget dit. Det är det min son ser framemot mest! Han älskar tåg och spårvagnar. Det är dessutom det mest miljövänliga sättet att ta sig runt. Så för oss är det en självklarhet. Förena nytta med nöje lixom.

Min son älskar tåg och spårvagnar. Man kan säga att det är lite enkelspåringt ;)

Gjort själv!

Leksaker är ofta av ganska dålig kvalité. Går sönder bara man petar på dem. Och mina barn gör ganska mycket mer än petar på sina leksaker...

Så jag har gjort det till min lilla grej att jag försöker laga deras leksaker. Och har de haft sönder något med flit får de vara med och laga. Jag vill visa dem att man inte sliter och slänger, och att man inte byter ut nåt för att det är lite kantstött. Ofta kan lite kärlek och lite tid göra (lek)saken som ny och med lite mer själ.

Denna docksulky gick sönder i tyget, eftersom mina barn tycker att det är en utmärkt idé att provsitta den emellanåt. Och, jag förstår dem. Om jag var så liten att jag fick plats i en docksulky skulle nog även jag provsitta den... Så här anklagar jag dem verkligen inte. Men den var så trasig i tyget att det var antingen tippen eller sy om sitsen för tyget behövdes bytas.

Se vad MYCKET finare den blev! Den var klädd i ett rött nylonripsat tyg. Och nu är den hjärtligt go!
Och håller för barnens små rumpor :)

En ny vagn, med lite gamla tygrester och tid.

Sorry

Jag vet inte om du är en sån som följer min blogg... Om du är det, och suttit på nålar i väntan på ett blogginlägg, så ber jag om ursäkt för att du fått vänta och jag ber om ursäkt för att mitt inlägg idag blir ganska kortfattat.

Jag har haft mer än fullt upp. Och jag har lagt all min tid på att få tiden att räcka till...

Men nästa vecka... Då ska jag förhoppningsvis ha lite tid över för då ska vi iväg. Vi ska träffa andra familjer med barn som har SRS. Vi ska få utbildning i våra barns behov, vi ska också få träffas som föräldrar och utbyta erfarenheter.

Ska bli så mysigt!

Kärlekar, vänner och väninnor

Det är så underligt med vänskap. Hur man kan ha någon i sin närhet, utan att det ger tillit eller tillgivenhet. Samtal om det vardagliga flyter på ytan, och man håller hårt i tömmarna när samtalet kommer för djupt in i personliga sfären. Och trots att man försöker ge den vänskapen en ärlig chans så är det som att man ligger för långt ifrån varandra att man aldrig kan mötas. Man kan självklart umgås, men det kommer aldrig GE energi, utan snarare kosta.

En del är glada över att bara ha någon där, men om jag ska vara ärlig så tror jag att det kan göra mer skada än nytta. Att öppna sig för människor som helt enkelt inte förstår dig. Och få vägledning från vänner som inte genuint vill ditt allra bästa.

Sen kan man ha en väninna som man träffar alldeles för sällan, men varje gång man ses är det som att hjärtats röst vaknar till liv och man kan prata om sånt som man annars håller inom sig. Förståelsen för varandra och viljan att hjälpa och vägleda är genuin och ärlig.

Jag har ett fåtal vänner som verkligen ger mitt liv den värme och den kärlek som gör livet värt att leva. Och jag hoppas att de alltid ska finnas där. Så vi kan skratta, gråta och prata om allt. Äta goda middagar och analysera sönder varje beståndsdel av livet.

Borde kanske styra upp lite middag hemma med ovannämnda?

Ja! Det ska jag göra!

VAB och svabb

Det är två ord som beskriver småbarnsåren väldigt bra. Denna dag har varit vikt åt VABBANDE och svabbande. Ändå ser det ut som att huset har exploderat- H muttrade nåt om hur stökigt vi har det när han kom från jobbet. Sen har jag suttit inne så mycket idag att jag känner mig sjuk. Fy! Tur jag ska jobba imorgon så H kan ta över hemmet. Ska nog oxå muttra nåt när jag kommer hem... :(

"Otack är värdens lön", som en klok gumma en gång sa...

111111

Vilket datum! Och vilket tjat om detta datum!

Jag har läst om detta datum i feeden på facebook och i nyhetsartiklar. Det verkar som att det verkligen finns de som tror att det är ett speciellt datum. Många som bokat in sitt bröllop idag- man får lätt att komma ihåg bröllopsdagen om inte annat :), några som oroar sig för domedagen och några som vill att det ska vara en nystart för mänskligheten. Lite "Fred på jorden from NU!"
Men vet du?! Det tycker jag låter som en underbar idé! Kan vi inte göra så? Det här är dagen då affärsmännen vaknar upp och förstår att det är deras skit som förpestar vår jord och om inte de tar tag i det så har de snart inga kunder kvar att sälja till. Det är dagen då Carema förstår att den gamla kvinnan som får lider av deras dåliga vård, är någons mamma och kunde lika gärna vara deras egen mor. Det är dagen då vi låter heder och samvete styra och lär våra barn att alltid lyssna till hjärtats röst, för därinne finns en kompass till vad som är "rätt" och "fel". Det är dagen då vi börjar lyssna till vårt hjärtas röst för därinne finns en kompass till vad som är "rätt" och "fel". Det är dagen då vi inser att det är den där semesterresan till det varma landet leder till den ovanligt varma novemberdag vi har idag. Det är dagen då vi vaknar upp och gör rätt! Det tycker jag låter som en underbar idé!

Fred på jorden from NU!

Skogens mark

Jag har en inneboende längtan i mig att få vara nära naturen. Luften fylld av fukt och mylla. Ren efter att filtrerats genom lövverken. Eller torra knastrande barr under bara fötter på den mjuka nästan luftmadrasstudsiga solvarma jorden. Stigar fulla av småkryp som kryllar upp på fötterna om man står stilla för länge. Luften sprängfylld av en kryddig doft av kåda. Inget mål i sikte, "bara vara" under skogens enorma tak.

Så levde jag min senare del av min barndom. Jag längtar så dit igen. Och jag vet att det är så mycket värt! Naturen. Och det enkla livet.

Jag spenderade mina första sex år bland ekande tomma betongväggar. Min upplevelse av naturen var de hummelsurrande nyponrosorna som kantade varenda rabatt runt de höga husen. De rev upp märken på armar och ben när man närmade sig dem eller föll i dem med cykeln. Barnskratt och hostningar for som flipperkulor i luften, studsade runt mellan de hårda väggarna, utan att mattas av. Den riviga doften av cigarettrök från balkogerna. Och sorgsna ögon som blickar ner.

Jag växte upp i Husby på 80-talet. Men jag kan inte säga att jag kände mig olycklig som barn, jag visste inget annat. Men jag vet att hela min känsla för min barndom förändrades över en natt när vi lämnade Husby.

Vi flyttade därifrån när jag var sex år gammal, och kom till ett hus byggt av trä, med trappräcken av furu. I en förort nära skog och mark. Jag minns fortfarande lyckan och min förundran över att det fanns en trappa av TRÄ i mitt hus! Jag kramade trappräcket och kände värmen från ett levande material. Jag minns hur magiska skogens dofter och dess oändlighet kändes. Att ligga under solens ljus som strilar genom nygröna löv och och känna energier fyllas på och springa av bara glädjen över den totala friheten.

Det är vad jag vill ge mina barn! Ett kungarike i en skog!

En lustig tid

Idag lever jag mitt liv i väntan på att nåt ska ske. I väntan på att det ska klarna. Vet inte riktigt vad jag väntar på, men jag hoppas att det är bra grejer. För det händer spännande saker runt omkring mig. Håller alla tummar och fingrar och tår. Och väntar med fladder i magen.

Tyck till!

När man får barn då startar man tydligen en prenumeration på åsikter. Alla tycker si och alla vet så. Alla har sin erfarenhet och alla har goda råd.

Det finns nog lika många åsikter som det finns föräldrar.

Men det finns bara ett rätt och det är mellan dig och ditt barn.

Min mans bröllop

Just nu finns det ett TV program som går ut på att en man ska planera ett helt bröllop. Det är kanske meningen att man ska skratta åt det hela. Iallafall får brudparet 100000 kr att lägga på bröllopet, hållhaken är bara att det är brudgummen som ska sköta planeringen av det. Ska man skratta nu?!

Det var faktiskt så vi gjorde när vi gifte oss. Min make planerade det mesta, vi kom överens om saker och ting längs vägen, men han var "the weddingplanner". För mig är det den vackraste kärleksgåvan man kan få av sin make.

Jag är inte romantiskt lagd, utan väldigt praktisk av mig. Allt "lull lull" och "rosaskimmer" runt ett bröllop gör mig lätt illa till mods. Så när H friade till mig så kom vi överens om att han skulle sköta allt det där. Jag skulle självklart stå där, iförd brudklänning. Men resten ville jag att han skulle sköta. För det är så typiskt att kvinnan ska få det på sitt bord och i det här fallet är faktiskt inte kvinnan särskilt intresserad av att leka prinsessa för en dag. Men jag kan förstå vikten av att göra bröllopet till ett minne för livet. Jag kan tycka att det är smått deprimerande att smyga iväg med nåt vittne på lunchen till stadshuset och "Göra det".
Så jag tycker ju att det ska vara en FEST där man firar kärleken.

Vi gifte oss i Hagaparken i Stockholm, i "Ekotemplet" den 19 Augusti 2006. Vår bröllop blev fantastiskt! Det var det vackraste bröllopet detta århundrande (Och ja, jag vet att det varit två kungliga nyligen och att det ännu är många år kvar på århundrandet...)

Inte ett öga torrt i hela Ekotemplet. Verkligen ett minne för livet. Och en verklig kärleksgåva.

Sjöbusar vilda

Två små sjöbusar i märsen

Idag har vi varit på Vasamuseét. Det var en rolig dag med små sjöbusar. Det fanns mycket att se och göra och det var spännande med STORA BOOTEN! Som Lily kallade skeppet.

Kämpa på i snålblåst

Det är faktiskt tungt att vara egen företagare. Ibland nattsvart. Ibland går man runt med en klump i magen över alla olösta problem och budgetposter och det kan kännas som en lottovinst när man klarat av en stor budgetpost. Samtidigt som man blir lättad så blir man besviken att man ska leva från hand till mun trots allt slit! Men ibland får du höra att det gör är bra! Ibland får du veta att ingen annan klarar det du kan! Ibland ger jobbet dig den känsla av självförverkligande som inte ens den dyraste personliga coachen kan lära dig att hitta.


Många går runt och fantiserar om "nåt eget" och det är ett rosaskimmer som omger dessa drömmar. "Då ska jag rå om min egen tid", "Då är jag min egen chef", "Jag klarar mig på liten lön i en övergångsperiod".

Sanningen är:  Du rår om din egen tid, såtillvida att du aldrig kan unna dig en ledighet. Du är din egen chef och du måste vara den hårdaste chefen du kan tänka dig och tvinga dig själv att jobba på under slavliknande förhållanden. Och vad gör du när en övergångsperiod börjar bli åratal?

Fy! Jag skulle verkligen inte råda någon att utsätta sig för detta! OM inte varje sekund av ens vakna tid går till att tänka på och utveckla affärsidén. OM du inte känner att du måste göra det! Om inte för annat så för att utmana dig själv, branschen och visa att du KAN!

Men kom ihåg att jag avrådde dig från det!

Verklighetens vackraste ros

Som mamma till två döttrar kan jag känna en stor rädsla för hur vårt samhälle går mot en utseendefixering och idealbilder av kvinnor som är sjukt smala. Det har gått snabbt och det har blivit smalare och yngre modeller som ska visa hur man ska se ut för att vara en lyckad kvinna.

Jag gör verkligen allt för att ge mina döttrar en djupt inneboende trygghet och självkänsla. Jag vill ge dem förståelsen av att de är mer än utseende och yta- de är inte söta, fina, snygga eller vackra. De är coola, smarta, intelligenta och fantastiska! Med dessa ord hoppas jag att jag ska ge dem insikten att de är inte yta, de är djup.

Här är en artikel på ämnet som gjorde att jag kände att detta inlägg måste skrivas.

Skruvade ideal

Kidnappa barnen

När det gäller föräldraledigheten så tycker jag att man ska dela lika. Jag vet att det finns många förklaringar till varför inte just NI kunde dela, även om NI råkar tycka att det är en bra "grej" att män kan ta sin del av föräldraledigheten.
"Jag var ändå arbetslös", "Jag hade ingen karriär på gång", "Vi förlorade för mycket pengar på det", "Jag ville få fixa hemma med barnen", "Det funkar inte med mitt jobb" osv osv. Jag tror att jag hört det flesta förklaringarna vid det här laget. Eller ska jag säga BORTFÖRKLARINGAR?

Det är faktiskt sjukt att det inte kommit längre! Och det sjukast är att ingen verkar förstå att, visst kvinnan förlorar pensionspengar, hon kanske inte får samma skjuts uppåt i karriärren, hon kanske får en sämre löneutveckling, men det är faktiskt männen som är de stora förlorarna! De förlorar en tid i livet då man faktiskt får en chans att beundra det lilla liv som man hjälpt till jorden. Man får chans att knyta livsviktiga band, sådana som ska räcka ett helt liv. Man får möjlighet att fylla på livet med livskvalité. Det är faktiskt det männen går miste om! Och vad gäller familjefriden så kan jag även lägga till  Man får möjlighet att se HUR mycket det är i ett hem som ska koordineras och vilken arbetsinsats det är!

Så kom inte med dina ursäkter! Utan se till att ni delar lika. Både på arbete och livskvalité!