long time no see

Hej!

Det var lääääääänge lääääääängesedan. Känns som ett helt annat liv sedan förra inlägget. Lily fyllde 8 år. Jag hade en butik, planer, sommaren låg framför mig. osv osv.
Nu. Jag har en 8 åring- som fö är ljuvligare än någonsin. Men ingen butik. Ingen plan och winter is here. (eller snart börjar GoT :)

Allt gick åt skitan när vi la ner butiken och nu sitter jag här på jobbet med indragen semester och ingen aning om NÄR SAKER SKA BÖRJA LÖSA SIG. För vi är helt i andras våld. Man kan ju bara hoppas att de kommer på bättre tankar- så man kan få stänga ett kapitel och börja på nästa- för Oh boy! jag har roliga planer och högt flygande tankar! Längtar <3

Lily 8 år!

Min bästa Lily fyllde år igår!

8 år! Fatta! min bebis är 8 år! HUR GÅR DET ENS TILL???

Lily fick en megastor Monchichi- det var nog hennes favvo!
Sen fick hon lego, playmobil med sjukhustema och annat. På lördag kommer det mer :)

Coolaste 8 åringen EVAH!

Uppdatering på tillbyggnad

Ok. Nu har vi kommit en bit på tillbyggnaden. Men vi hade megaotur med betonggjutningen. Vi ville få till ett blankt snyggt betonggolv- som det vi har på hela nedervåningen, men tyvärr misslyckades gjutningen pga hällregn. Så vi har idag ett ruffigt grovbetonggolv som om man går barfota så får man en gratis fotfilning, strupmbudgeten sköt i taket och plåsterlådan kan man lika gärna ställa in i köket- för alla skrubbade lemmar som kommer behöva plåstras om... Nej funkar ju inte med sånt golv- så plötsligt fick vi lägga ett nytt golv på HELA nedervåningen. För vi har ju öppen planlösning där och det innebär inga naturliga avslut på ett rum. Så ja... hejdå, budgeten!

OCH när vi väl måste lyfta bort köket för att få under nytt golv- vill vi då sätta tillbaka vårt blocketfyndade "lös problemet med kök tillsvidare för vi har inga pengar" Eller passar man på att sätta dit en mer påkostad lösning som man vill ha i årtionden??? Ni hör ju slantarna rulla iväg här.

Men "on the uppeti-up" det blir SKITSNYGGT!

ÖPPEN planlösning= luftigt och snyggt. men även = dyrt om man måste lägga nytt golv...

What´s cooking good looking? EN TILLBYGGNAD

Ja, nu sätter en ny fas av vår renovering igång. Då vi renoverar för att få till yta och inte bara ett "tak över huvudet". Känns stort att få förverkliga drömmen om boendet- där man även får till en "social" yta. Som huset är idag så är alla gäster förvisade till pinnstolarna runt köksbordet och spontandansen som bryter ut frampå småtimmarna hänvisas till en kvadratmeter mellan bordet och köksön... Inte optimalt. Så nu tänker vi att vi med en tillbyggnad ska få till en yta där gäster kan sitta i sköna soffor- och om andan faller på så kan man skjuta lite på möblerna och trolla fram ett dansgolv :)

Bilder från våra framsteg- maken har verkligen axlat detta på ett fantastiskt sätt! Han är den bästa projektledaren i världen!
Han har styrt upp att alla är på plats när de behövs, att materialet finns där, samt kavlat upp ärmarna och arbetat som en liten arbetsmyra. Ibland undrar jag vart han får all energi ifrån...?

Tuss undrar vad vi håller på med.

Formen till bottenplattan på plats! Nu kan man se lite hur det kommer se ut :)

Att leva sin historia

Just nu. Just nu går du igenom din historia. Din berättelse om ditt liv. Det är en hisnande tanke att varje dag händer det där vi kallar livet. Varje dag. Den dagen som allt gick emot dig och du gick och la dig med huvudvärk och tungt sinne. Livet. Dagen du skrek dig hes på ungarna som aldrig ville sluta bråka och träta. Livet. Men ändå så fantastiskt fint att få dessa dagar. Uppblandade med mer minnesvärda dagar.

En arg arm som sträcker sig upp och darrar, skakar av känslor medans det första andetaget dras in i lungan på ditt nyfödda barn. Ett ansikte som du aldrig sett, men känner igen så väl.
Tårar som dallrar på nedre ögonlocket och ett leende i ett stoltskimrande ansikte som säger "Ja!" och någon lovar dig trohet resten av livet. Jag har många fina minnen att lägga fram, saker som etsat sig fast i eviga minnesbanken. De som format mig och ger mig livslust när vardagen är grå.
Men nog är de fler, de dagar då sängen hägrar redan när middagen är undanplockat- för att få göra avslut med dagen och börja en ny dag med nya tag. Eller då det enda man orkar är att vegetera framför tv:n. Iallafall när energin är låg.
Jag kan se mitt "jag" med olika ögon- och oftast slås jag av hur mycket av min upplevelse som slår inifrån ut- sällan mycket sällan tvärtom. Jag förstorar, överdriver, subjektifierar alla händelser och upplevelser- och lägger till ett alltid... typiskt... orkar inte... varför...? de dryper av min svärta ibland.

Jag minns en natt efter en utekväll i tonåren då jag landande på en bussbänk i väntan på nattbussen hemåt. Bredvid mig satt en hemlös man. Han kanske redan var hemma (?)- han väntade inte på bussen iallafall. Vi började prata och hade helt olika syn på livet. Jag- ung, livet var min lekplats. Jag stod vid startlinjen på mitt lopp. Världen låg för mina fötter och jag var förvissad om att livet skulle föra mig med trygg hand framåt mot "målet". Målet- vad var det? Landa i en kärnfamilj, med tak över huvudet, kärlek och värme. Ja, nåt sånt.  Han upplevde livet delvis i backspegeln med sin livserfarenhet och ålder och min bild av "mål" hade kanske redan funnits och lämnats? Jag vet inte mycket om denna man, men en mening han upprepade har fastnat i mitt minne. Han sa "målet är inte målet- det är vägen som är målet". Och jag blev så provocerad av hans ord! För här satt han- ägde inget, hade förlorat allt och menade att han hade en förmåga som vi andra missade. Att han levde rätt. När hela hans uppenbarelse var raka motsatsen till min bild av en lyckad (lycklig?) människa. Jag blev provocerad för jag tyckte att han använde dessa ord som en sköld för att ändra sitt liv. Och jag sa det rätt upp i hans ansikte. Att det bara var en dålig ursäkt för att festa, om man ens kan kalla ett missbruk för "fest" när det tagit över hela livet?  Att han lät livet glida honom ur händerna med en dålig ursäkt.
Men idag vet jag egentligen inte vem av oss som hade rätt? Det känns helt galet att säga det- men jag lutar nog åt att han hade rätt. Det är inte målet som är målet- det är vägen som är målet.  Och varje dag händer det- min historia- ett nytt blad, ett nytt kapitel- en plötslig vändning och vardagens trätande. Tänk att den diskussionen på en bussbänk med en hemlös man ska gå som en röd tråd genom mina tankar. Det till synes onödiga mötet- vi kom från så skilda världar. Men det ekar.

Många kapitel i mitt liv har fått versaler och svärta från diagnoser som mina barn bär på. Jag har en son med austism + ADHD och en dotter med ett ovanligt syndrom som heter Silver russell syndrom. Dessa diagnoser har fått stort utrymme och förstärker min upplevelse av typiskt, varför just jag? Men är det verkligen ett JAG med där? Är det inte ett "min son" och "min dotter"? Är det inte de som fått dessa diagnoser?  Jag har ett minne av ett möte med en mamma till en pojke som oxå har diagnosen Silver russell- och när vi talade om våra farhågor och våra rädslor runt deras diagnoser så nämner hon att sorgen över att hon kanske inte blir farmor till hans barn (många med diagnosen SRS är sterila) som en av de största sorgerna. Där och då stannade jag upp i min egen sorg- handlar det om MIG?  Om min person? Om min framtid som lycklig mormor till Lilys barn? Nej. Jag är en del av mina barns liv. Och DE har svåra diagnoser att bära på. Jag kan inte ändra det. Inget jag gör kan ta bort deras diagnoser. Men jag kan ta bort orosmolnet över mig och deras upplevelse av att dessa diagnoser grumlar mitt liv. Att barnen är en del av min svärta. Det är de verkligen inte! De förgyller det ju mitt liv! På alla sätt!
Jag vet inte om det är att dem börjar komma upp i ålder och jag måste börja lära dem att stå på sina egna ben, spralliga eller olika långa. Men de måste få sin egen person och rätt till sin egen historia. Våra liv är sammanbundna i evigheten, men allt i mitt liv kretsar inte runt mig. Och vare sig jag blir lycklig, farmor/mormor eller missbrukare på en bänk så går livet obönhörligt framåt. Det finns ingen omskrivning. Ingen andra tagning. Bara andra perspektiv och andra färger än bara svärta.

Dags att skriva meningsfulla sidor och låta livet ske i sol.

Snart fyller jag år :) ja... och glad påsk och sånt med förstås

Plötsligt påsken här och nu bara rullar högtiderna in. April- jag, syrran och svägerskan fyller år, Maj- Lily och svägerska nr 2 fyller år, Juni- maken och svågern fyller år, Juli- Juilana, mormor, farmor och farfar fyller år, Augusti- Elliot och kusinen Ian och kusinerna Olof och Greta fyller år och däremellan har vi bröllopsdagar och midsommar mm mm. Phu! Nu startar vi upp festsäsongen!

Min födelsedag är  så nära nu att jag börjat önska mig saker- bla denna underbara lilla lilla väggbonad tillverkad av renatacioccolata

Glad påsk!

Jeans på loppis

Hej!
Mår bättre- sååååå MYCKET BÄTTRE! Det är jobbigt att vara sjuk och nu när man är frisk så är ju livet underbart! Hurra för hälsan!

Jag skulle åka med ett par påsar utrensade/urvuxna kläder till en loppis jag brukar besöka. Självklart passade jag på att ta ett varv eller två och kom hem med en lika stor kasse som den jag lämnade... Ja, inte direkt minimalistens största försvarare. Fast jag försöker rensa ut och göra fint och även om jag blir tokig på plotter och prypplar så kan jag inte hålla mig från att köpa fina tingeltangel-saker och kläder... Tröttsamt *insert emoj med himlande ögon


Hursomhelst fyndade dessa jeans- de hade tom prislappen kvar från Obs! de hade kostat 99:- för säkert en sisådär 20 år sedan.

Fina!

Sjukt sjuk

Hej!
Nu var det ett tag sedan jag knapprade ner ett par rader här. Och det har sina orsaker. Orsaken stavas INFLUENSAN, och Tvi! vilken orsak det är!
Idag skulle jag säga är fösta dagen med någorlunda ork. Jag hade hög feber i sex dagar, hosta, huvudvärk (tänk migrän ggr 10) och avslutade hela alltet med magåkomma och total aptitbrist- plus att mina smaklökar förvrängde varenda smak så allt smakade endast för salt och beskt. Helt fruktansvärt! Och trots att jag nu varit feberfri i 4 dagar så är detta första dagen då jag inte bara känner mig darrig och konstig, med en lättare huvudvärk. Även om min ork fortfarande saknas.
Så därav har min blogglust helt saknats. Faktum är att den inte kommit igen helt ännu- så detta blir dagens inlägg.

Släppa taget

Våren har kastat mig in i en oväntad känslomässig berg-och-dal-bana. Jag skulle inte säga att jag är lugnet själv annars, men ändå, generellt ser jag positivt på livet. Jag känner oftast tillförsikt och litar på livets alla tillitsövningar och bara lutar mig mot det och låter mig falla och tas emot av ödet. Och jag litar på att det vill mig väl. Men det var kanske en stund sedan jag föll bra och framförallt landade väl. Jag har gett mig ut på flygfärder, men med känslan av fallet i hjärtat. Förberedd på att det inte ska lyfta- och hur kan man få vinden med sig med de tankarna?
Så på sistone så har jag inte kunnat göra det. Jag står med armarna i kors och tittar på när andra gör sitt språng in i framtiden och bara väntar på deras snubbelfall. Och när de inte snubblar, utan flyger så hugger det till i mitt bröst, av avund?
Jag står med båda fötterna fastvuxna och med huvudet strängt och tungt som en hård massa av negativ energi- och jag kan inte skaka av mig blyhjälmen. Ibland känns det som att jag inte ens vill. Att jag vill fnysa åt deras naiva inställning. Och skriva av det som löjligt och att livet så småningom kommer färga även deras regnbåge svart.
Maken har fått smaka på min bitterhet. Och emellanåt är den giftig. Familjen och främst tonårssonen får sina rapp av min piskande tunga som kastar ur sig blixtrar och dån. Och när känslorna svallat över kanten och tömt min överfulla behållare så fylls det snabbt på av samma gift. Jag avskyr det. Jag vill inte fyllas på av gift och små tankar. Jag vill ha det stora perspektivet och känna med ett barns hjärta,
men just nu vet jag inte vad jag ska göra för att hitta mitt barnhjärta. Mina snubbeltrådar har legat för tätt- som en grav i indiana jones där den ena fällan utlöser den andra och jag bara känner att HUR JAG ÄN FÖRSÖKER så hjälper det inte. Jag kommer inte vidare upp, framåt. Utan står här fastgjuten av min egen rädsla för att misslyckas. Men så vill jag inte ha det!

Därför har jag bestämt mig för att släppa taget om det som jag själv vet orsakat mig mest skada på mitt självförtroende och jag ska bryta med den person som är min motpol i personlighet. Jag har vridit och vänt och väntat på bättre tider och försökt övertala mig själv att såren inte är djupa och det är de inte. Men de är många och det har varit en irriterande vattentortyr för länge och nu börjar det komma in på djupet. Så det är dags att släppa taget.

Jag ska kyssa det adjö och testa mina vingar igen när jag läkt en stund.

Okonomiyaki Japanska pannkakor

Vi har gjort det! Hittat en maträtt som ALLA äter av! Detta är "unheard of" i vår lilla familj. Sonen äter endast om maten är stark av chili eller innehåller kött- (både jag och min make är vegetarianer´sedan ungefär 20 år tillbaka så kött serveras inte ofta hemma hos oss), Stark mat =  ungefär kryptonit för Lily. Juliana äter endast italienska pasta rätter med god aptit- HATAR svensk husmanskost, vilket självklart råkar vara Lilys stora favorit.
Så matlagning hos oss innebär att åtminstone ett av barnen kommer hänga läpp/matvägra/grina/äta mackor till middag. Men så är det. FRAM TILLS IGÅR!
Då ställde jag mig och gjorde Japanska pannkakor- som egentligen inte alls liknar vanliga pannkakor- vilket för övrigt råkar vara sonen och Lilys bästa maträtt och resten av oss tycker det är en dessert och vägrar äta det till middag. Men JAPANSKA pannkakor är matiga, fulla med vitkål och smaker och äts med sweet and sour sås- hos oss. För visst, googlar du Okonomiyaki- som de heter på japanska så kommer du att behöva införskaffa ett helt skafferi med varor som man inte använder till vardagsmaten- så gör inte jag. Jag MODDAR hellre receptet. Tar det jag har hemma och anpassar måltiden så den fungerar med våra matvanor- och OH boy! Jag har hittat hem!

Receptet:
Saras "okonomiyaki" ca 6 st pannkakor

Ekologisk Vitkål ca 1/4 huvud utan stocken
en tumme färsk ingefära
5-7 Salladslökar
1-2 msk vinäger (den du har hemma- dock ej balsamvinäger, jag använde vitvinsvinäger)
en gnutta socker
3 dl mjöl
1,75-2dl vatten
3 ägg
2 msk olja (jag använde rapsolja)
salt
svartpeppar

Blanda den strimlade vitkålen med hackad ingefära och skivad salladslök i en bunke. Häll över vinägern, socker och lite salt för att mjuka upp dem och påbörja "tillagningen"

Blanda smeten i en annan bunke.

Rör sedan ihop "vitkålssalladen" med smeten.

Stek i stekpanna med olja på medelvärme- de blir rätt tjocka så se till att de blir genomstekta. Salta och peppra på dem , lägg dem en sväng i ugnen om  du vill få dem genomvarma och genomstekta.
Stek shitakesvamp, skiva fler salladslökar och gör i ordning edamamebönor som serveras till dina pannkakor.

Vid serveringen- ta en pannkaka bred på sweet´´n´sour sås (om du vill), lägg på svampen, salladslök och lite japansk soja, ringla lite majonäs över och bönorna vid sidan om.
Detta är otroligt gott!
LOVAR!

Äkta okonomiyaki innehåller fläsk och annat som vi inte äter har hemma.  Jag tog denna bild från internet för mitt foto från gårdagen fick kommentaren att det såg ut som en hög bajs. Men det smakade ju SKITgott!

Grön häxa

Grön häxa- så tänker jag på mig själv. Jag älskar gröna växter. Alltså älskar. Jag fixar och donar med mina blommor, plantor, sticklingar, odlingar och nu senast ett helt litet träd (en Flask Sesam) som fick följa med mig hem från Zetas. Detta är alltså inomhus vintertid- snart öppnar jorden upp sig och välkomnar livet utomhus- och då växer mitt gröna paradis.

I väntan på våren och värmen så har jag köpt på mig lite böcker att läsa. Ska bli kul att få lära sig gammal kunskap- för växter är inte nåt nytt påfund som kräver nymodigheter. Tvärtom- växter är det mest ursprungliga och står till grund för allt du kan komma på- de är livet självt.

Sportlov på sofflocket

Jag har varit hemma med ungarna som haft sportlov på skolan. Kanske är det därför mitt perspektiv är så mycket mer positivt än tidigare? Behövde ta igen mig- behövde sova ut, behövde ME TIME.
Men det var ju sportlov- och då är det inte alltid så lätt att få vila, utan många hetsar runt för att hinna ALLT- pulkabacke, bio, badhuset, en fjälltur mm mm. Men inte vi, vi slappade i soffan. Vilade och ritade teckningar. För det var precis vad vi behövde. Ok. vi var på bio en gång och vi var på moderna museet, men annars slappa i soffan. Så värt!

På fredagen hade jag och H en bokad natt på hotell- farmor kom från Umeå och var barnvakt- hon gav oss detta i julklapp och det var en upplevelse- att få hänga med Maken, äta middag på restaurang, träffa vänner ute på öl och konsert och som avslutning på allt så gick jag och Henrik på the cleaner 
Det var verkligen en fantastisk helg och en fantastisk upplevelse!

På hotellrummet.

Jag och maken på väg till the cleaner.

Bättre läge

Konstigt- det där med perspektiv.
När jag läser mina två senaste inlägg så känner jag hur negativ jag låter- och hur jag förstorar mina problem.
Allvarligt Sara?! Så illa?!
Se det så här-
Sonen är unik- har inte du alltid älskat personer med personlighet? Dragits åt filmkaraktärer med KARAKTÄR? Ja- ADHD+AUTISM= GREAT PERSONALITY
Astma- han fick hjälp- eller hur?! Ni hade kunnat bo någonstans där detta hade varit kostsamt eller inte funnits hjälp att få . Totala kostnaden för all hjälp+och en övernattning på ett av sveriges bästa sjukhus= 200:-. FANTASTISKT!
Vattnet i trädgården- skit händer. SUCK IS LIFE.
Maränger- har aldrig du bränt något?!

Som sagt- det finns två sidor av allt- att bara ge upp och känna att man sitter i skiten är så tråkig stil!

Kom ihåg det nästa gång du känner för att ge upp- det valet finns inte och se sakerna i dess riktiga proportion så ska du se att du är välsignad.

Ok- alla ni som tjuvlyssnat på min inre monolog här- hoppas att ni hittar nåt att ta med er.

KRAM!