Jag är ledsen, ibland gråtfärdig. Det är så mycket jag vill. Så mycket jag vet att jag måste göra. Ändå sitter jag här nu, inte ett steg närmre mitt mål.
Småbarnsåren är så förlamande och trygghetsknarkandet är så hämmande. Jag vill ju att mina barn ska få alla möjligheter. Och jag vill ge dem samma trygghet som ALLA förtjänar. Därför kan jag uppmana dem att titta bort när TV nyhetssänder från katastrofområden, för att deras bild av tryggheten ska vara orubbad. Och jag tittar också bort och tänker, sen, en annan dag ska jag hjälpa er, men just nu måste jag fokusera på mitt... Och det är där mitt onda kommer in. För även om jag tittar bort så vet jag hur bilderna ser ut, även om jag tittar bort så ser jag deras blickar. Känner deras rädsla, förstår deras desperation. Precis samma rädsla jag känner om mina barn faller från lekplatsens klätterställning, precis samma hopplöshet som jag känner när mina barn kräks och inte får i sig en droppe vatten. Fast skillnaden är att min rädsla kan jag få hjälp mot. Min rädsla går över. De lever med denna känsla av hopplöshet varje dag. Fy! Jag skulle inte vilja gå en dag i deras skor.
Ändå sitter jag här och blundar och lär mina barn att blunda, precis som min mamma lärde mig. Fast även om jag blundar så finns det där och tränger. Och nån dag ska jag göra nåt åt det. En dag ska jag öppna ögonen. Hoppas att det är snart, för mitt hjärta längtar efter att få trösta och längtar efter att leva i verkligheten. Verkligheten, den plats där ögonfransförlängningar och botoxrynkor inte finns. Där det finns smärta, men även tröst. Jag tror att vi är fler än vad vi tror när vi går runt i vår ensamhet tittar ner i knä't på tunnelbanan och vänder bort blicken när tiggarna kommer med verkligheten i en kopp. Jag hoppas det iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar