När allt skiter sig

Hej!
Har haft en mental-breakdown sedan sist. Nu vet ni det.
Jag är fortfarande helt skakis och känner mig helt matt.

Det började väl egentligen när jag fick min son för en sisodär 15 år sedan. Han kom ut och bara krävde ens totala uppmärksamhet sedan dag 1. Nu har han diagnoser Autism OCH ADHD (ungefär den sämsta kombinationen man kan tänka sig...) och jag vet att det inte är nån sorts trotsighet/slavdrivar-instinkt som gör att han har detta beteende, men ändå. Det gör inte att man är mindre stressad av honom.

Han är alltså som ett helt dagis i uppmärksamhetskrävande, oljud och olyckor. Jag har tre barn och han står för ca 99.9% av allt som stressar och stör och förstör familjelivet.

Det är helt sjukt. Jag känner mig helt ensam med detta. Hans pappa finns knappt med i bilden. Eller ja- i periferin- på en öde ö långtbortistan. Han bor på Gotland- och det är väl sjukt smidigt för honom att alltid ha den ursäkten för minimal medverkan i kaoset som omger sonen.
Och jag har en make- vi har ju två gemensamma barn, men sonen är min- och ärligt talat känns det som att han är MITT PROBLEM med.

Detta är senaste veckan med sonen:
Möte med skolan där jag får veta att han inte sköter sig, välter skåp, svär och beter sig illa, klottrar, doppar läroböcker i handfatet, skvätter vatten överallt. Mm mm mm mm

Förkylning som gjorde att han blev hemma- då "bakar" han maränger eller ska jag säga- låter han en marängsmet explodera i köket och sedan brännas på en plåt så när jag kommer hem så är dimman av bränd rök tät- hela köket är uppochner och dessutom nersmetat av socker och ägg. PRECIS ÖVERALLT.

Idag vaknade jag av att han lämnat vattenutkastaren på hela natten- på fullt ös. MITT I VINTERN. så nu har vi en sjö utanför vårt hus- hoppas bara att vattnet inte letar sig in i huset. vattenutkastaren är trasig och gick inte att stänga av.

Iförrgår natt var vi tvugna till att i panik åka till sjukhuset då sonens förkylning blev till ett panik astma-anfall. Vi blev inlagda och har sovit på sjukhuset.

Detta är alltså de senaste fyra dagarna. FYRA dagar av helvete som bara går på repeat i 15 år.
På detta kan du lägga vanligt familjeliv med två småbarn som oxå behöver fungerande vuxna och du har min ekvation. OHÅLLBAR.

Nu sitter jag på jobbet och bara darrar. Jag orkar faktiskt inte mer skit. Jag ger upp och lägger mig platt inför universums krafter.
Och när jag ringer min mamma för att få stöd så får jag höra att det är för att jag är en så lat förälder som aldrig "hittar på roliga saker" med sonen. Men NÄR SKA JAG HINNA DET??? Mellan att jag svabbar av köket, sover på sjukhus och ringer rörmokaren eftersom utkastaren spruckigt i fullt sprutläge och inte GÅR ATT STÄNGA AV???
Pallar inte mer. Ärligt talat.