Jag har varit i "väggen", utbränd, utmattningsdepression. Det finns många namn för tillståndet. Det var fyra år sedan nu, men fortfarande ett brännande minne. Själva upplevelsen av att tappa all kontroll. Allt kroppsligt utom kontroll. Enorm trötthet. Känslor som rusar fram i kroppen, puls som slår som en slagtrumma i öronen och går upp i hastighet utan anledning vid vila i sömnen eller vaken, hjärtat som värker av smärta och samtidigt darrar av rädsla, tankar som kommer och går lika okontrollerbara som vågorna på stranden. Alla fysiska fenomen som tillskrivs detta psykiska tillstånd är skrämmande en och en och tillsammans är de som en öronbedövande domedagskör som förkunnar slutet på allt vad trygghet är. Det var otäckt att gå igenom och jag vet inte om jag kommit ut ännu. Jag är fortfarande stresskänslig och har haft mindre "episoder" sedan härdsmältan. Men inget så långvarigt och förlamande- och jag vill aldrig mer uppleva det tillståndet. Jag minns, med skräck, känslan då jag tagit mig till mataffären "bara för att komma ut" och "göra nåt som liknade "normalt"". När jag gick runt bland gångarna på matbutiken så var känslan av tomhet så ekande stor. Oändlig. Jag var inte längre "mig själv" jag var ett skal som gick runt i världen och min själ hade rymt. Jag hade ingen aning om vart jag skulle börja leta för att hitta den igen. Den känslan var så svår och rädslan var så enorm. Jag tog mig inte genom butiken utan sökte mig hem till sängen igen. Den enda plats i världen som kunde stilla mig- där kunde jag tumla in och ut ur sömn och sömnlöshet, tröst och uppgivenhet. Jag läser ofta om utbrändhet och utmattningsdepressioner och varje gång jag träffar någon som varit utbränd så möts vi i att vi båda vet att vår verklighet som vi omger oss med är så förgänglig och kan bli så overklig och skrämmande. Det är som att bära på en mörk hemlighet. En hemlighet om en dimension av livet som man ska vara evigt tacksam att man inte befinner sig i permanent.
Jag vill aldrig mer krascha in i väggen. Aldrig någonsin. Inte för att jag egentligen ändrat på något som drev mig in i väggen. Jo, jag har gått ner i arbetstid. Jag är lite bättre på att säga att jag inte orkar, men nu när inget är "akut" längre så är omgivningen mindre förstående. Och min darrande rädsla slås bort av dem och tillskrivs som lathet.
Men det som egentligen drev mig in i väggen är rollen som mamma till två barn med diagnoser. En med ADHD+Autism och en med ett ovanligt syndrom. Dem går det ju inte att sjukskriva sig från. Och det vill jag ju inte heller.
Jag vet inte varför jag ville skriva om detta igen. Bara kändes viktigt att få ur mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar