Bra saker med bra människor

Hej!

Superförkylningen lägger sig. Eller jag vet inte- ibland så däbbt i däsan så min tunga förvandlas till en torr salt sandpappersartad snigel. Ja, ni vet säkert känslan av egen erfarenhet så känns onödigt att gå in på alldeles för slemmiga detaljer här. Men hursomhaver. FÖRKYLD!

Och samtidigt i universum är människor inte förkylda. Och en del (läs min kollega) är på BRASILIEN TURNÉ!!!!!!!!!! Spelar LIVE inför tusentals skrikande fans och hänger på en strand och solar och har två veckors ledighet UTAN BARN!

Alltså! Så mycket i denna mening väcker sådana otroliga svallande vågor av avundsjuka igenom min kropp. Särskilt när jag kämpar med en förkylning från helevetet och inte kan ta en sekund ledigt från jobbet PGA att min kollega är på ovan nämnda TURNÉ och därmed lämnat mig ensam i grå regniga sverige med en butik att hålla öppen. MEN i denna våg av avundsjuka finns något bättre- och jag vet inte om det finns nåt ord som kan beskriva den känslan- men det närmaste jag kommer är nog STOLT!

Stolt över denna kvinna, som jag delar så stor del av en grå vardag med- jobbet på Uni (ibland känns det som att jag träffar min kollega mer än min egen familj- och det är väl inte alltid det jag skulle välja).  Så jag har sett denna kvinna i vardagen. Varje dag. I vårt lilla sammanhang. Och nu på hennes sociala-medie-flöde får jag följa en kvinna som jag aldrig ens misstänkt jobbade med mig. EN SUPERSTJÄRNA! Det absurda i detta får min hjärna att slå volter- och visar mig att det finns så mycket magi inbäddat i våra öden- och förhoppningsvis så fegar man aldrig ur och står över chansen att lysa starkt.

Jag säger bara WOW!!! YOU GO GIRL!! Loves YOU!

Samtidigt undrar man ju lite när min stund att lysa ska komma och hur det ser ut? *väntar med spänning* *väntar fortfarande* *hallå- är det någon som ens hör mig nu?*

Känslan idag

Jag är förkyld. 

Vi håller på med en fasadrenovering som redan är över budget- och då är inte taket på plats eller brädorna på fasaden. Och ute regnar det.  Jag jobbar hemifrån idag (pga superförkyld, men överhopad med arbete), men tankarna på fasaden och regnet och generella livet just nu bara snurrar så jag var tvungen att ta en liten paus och illustrera hur jag känner mig. 

Jag vet att jag klagar på lyxproblem. men ibland, bara ibland FÅR man tycka synd om sig själv. Och detta är en sådan gång. Önskar att saker och ting kunde lösa sig för oss någon gång.

Why does it always rain on me?

På sistone?

Hej!
Saknat mig? Jag har haft en upptagen och lite småtråkig tid sedan senaste inlägget. Ja, jag har ju ganska många sådana stunder i mitt inte alltför glamorösa småbarns-renoverar-dubbelarbetar-liv.

Småbarn och småbarn- den yngsta är ju faktiskt 6 år nu... Men faktum är att min tonåring har en förmåga att ägga upp en stämning hemma- ja, ägga är väl ganska bra beskrivning. Rätt tungsimmat i uppiskat ägg.
Så JA, jag kallar mig fortfarande småbarnsmamma. Och en rätt trött utarbetad sådan.

Och renoveringen fortsätter och fortsätter och fortsätter. Och jag är ju inte ensam i renoveringsträsket. Maken sitter där, rätt mycket djupare än jag. Men han är verkligen en otrolig projekt människa, med en vilja av stål. Och en drivkraft som jag verkligen avundas. Så snart ser vi väl slutet på denna renoveringskarusell med. Hoppas jag... Just nu är det fasaden och taket som får sig en rejäl makeover :)
Bilder kommer.

Dubbelarbetande? Jodå, man har ju fått skaffa sig ett extraknäck för att få ihop budgeten med renoveringen. Jag har tagit en extratjänst på en skola som syslöjdslärare. Och det är faktiskt riktigt kul! Jag gillar att vara kreativ- och barnen jag undervisar är superhärliga! Så det var verkligen bara ett nöje. Men det tar ju såklart tid ifrån mig. Så bloggen har legat på hyllan. Och själv är jag rätt trött redan...

Sen har jag varit på ett party för en vän som fyllde år. Det var kul och precis lagom festligt. Jag dansade till kl 2 på ett vardagsrumsgolv, medans den ena efter den andra gick hem. Vi var sist hem från festen... Men som förälder som ändå gjort detta i 14 år så vet man att man måste ta till vara på minsta minut fest- för i övrigt är det bara grå vardag- och sedan dör man.


Så det var en liten update.

JA! JUST DET!!! Däremellan har jag bakat en drömmig cholkadkaka till grannarna när vi blev ditbjudna på middag för två helger sedan. Den var så ljuvlig att jag fortfarande tänker på den med hjärtan i ögonen. Detta trots att jag brände den två gånger i ugnen och fick "skala av" det brända och fortsätta grädda den i övrigt smetiga kakan. TVÅ GÅNGER! Och ändå var den suuupersmarrig- en chokladdröm med jordgubbar och hackade valnötter och mandlar.
 Så, ja- där har ni min nivå av spänning på sistone.

Ont i magen

Fy.


Jag sitter på jobbet med en tår i ögonvrån. Den har legat där och dallrat hela dagen. Några tårar har trillat i mitt knä och torkat upp på jeansen. Men klumpen i magen stannar kvar. Gör det svårt att svälja. Trycker över bröstet.

Jag vill bara hem och krama mina barn. Jag vill bara sätta mig i mitt trygga hem- och se barnen leka, jaga varandra, säkert kommer de bråka med. Jag vill äta en närande måltid mat och höra dem be om en portion till. Lägga dem i deras sängar, ombäddade, med en puss på mjuk kind. Känna mitt modershjärta le och sända en tanke till stjärnorna om att de ska lysa över mina barn och hålla dem trygga och säkra, varma, torra, lyckliga, men framför allt- VID LIV.


För anledningen till mitt mag-onda är tanken på alla de föräldrar som förlorat sitt barn. Vart det än är, oavsett anledning till den otänkbara förlusten- är det hemskt. Men just nu så är det barnen som drunknar i flykten från krig som drabbar mig. Bilder på små barn som ligger livlösa i vattenbrynet. Alltså det är mer än jag klarar. Synen av bilden.



Synen av bilden. Mer än jag klarar.

Tänk då det otänkbara att uppleva detta. Att fly. Att lämna allt bakom sig för en okänd framtid- men att det är det enda alternativet som ens innehåller ordet FRAMTID. Att ge sig ut i det okända, där döden, eller förlusten av någon man älskar, är en risk man måste ta för att det ens ska finnas en möjlighet till ett liv.

Jag har inte mycket att ge. Någon slant vill jag skänka. Såklart. Sen vill jag engagera barnen i en garderobsrensning där vi tillsammans plockar ihop kläder att skänka till de som anländer till vårt land, som snart står inför en vinter. Det KAN vi göra. Men sedan så ska jag prata med dem. Särskilt min tonårs son. Jag ska tala med dem om världens tillstånd, människans mindre vackra sidor- de som gör oss benägna till hemskheter bortom allt förstånd, sedan ska jag tala med dem om skillnaden på mänskliga rättigheter och privilegium. För det känns viktigt. Att veta skillnaden när man är född privilegierad.

Och så håller vi på Uni på med ett litet projekt med vår sömnadsfabrik i Turkiet- där tar emot den första flyktingströmmen.  Men jag berättar mer om det sen, när vi vet hur det går...


Det är vad jag kan göra. Jag börjar där iallafall.