Små barn små bekymmer- stora barn stora bekymmer

Det var en mening om min omgivning ofta använde om min förstfödda. "Små barn små bekymmer- stora barn stora bekymmer". Ofta. Konstigt ofta, med tanke på att med mina två andra barn så har inte den meningen upprepats i tid och otid. Kanske för att omgivningen vid det laget jag fick flera barn visste att sanningen om barn och bekymmer redan var uppdagad för mig.


Små barn små bekymmer. En förkylning. Går lite senare än de andra barnen. Pratar, men kommunicerar inte riktigt. Trotsar allt. Visst. Bekymmer, men relativt små.

Stora barn stora bekymmer. Ja. Absolut. Helt sant. Och barn med speciella behov. Ännu mer sant och ännu mer bekymmer. Jag kan helt ärligt säga att jag inte räcker till. Långt ifrån. Valpiga steg som ger sig ut på trotsiga äventyr. Regler och lagar som börjar gälla för att barnet har börjat ta sig ut i verkligheten. Långt ifrån vårt trygga hem. Men en låst dörr är ett fängelse för barn som närmar sig vuxen livet. Ibland när min förstfödda är på sina utflykter så bara väntar jag. Stillsamt, med andan högt uppe i halsen. För det är det enda jag kan göra. Vänta och låta barnet upptäcka, utforska och uppleva. Det är skitläskigt. Oron, och tankarna på allt okänt därute. Allt ont, som jag hoppas aldrig ska hända mitt barn. Alla dumheter som jag hoppas att barnet ska ha vett nog att hålla sig ifrån. Men ändå utan ett kärleksfullt stramt koppel, måste jag lära mitt barn att vara i verkligheten. Bomullsinlindade barn blir väldigt sårbara vuxna.

Därute finns det godhet med- lagens väktare,  människor som själva kämpat med en diagnos, behandlare som känner till särskilda behov. Föräldrar som själva uppfostrat ett barn med särskilda behov. Jag hoppas att de ska komma hans väg. Och hjälpa mig. Att de ska kunna förklara världen- därute. Där jag inte finns med och styr- för det kommer jag inte alltid kunna. Det finns ett ordspråk som lyder- "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn". Och det är så sant. Och det är ännu mer sant när trotset väller upp och infekterar varje del av uppfostran och därmed gör det omöjligt för mig att alltid vara med. För vad jag än säger, vad jag än gör så kämpar barnet emot. Trotsar. Rent av testar mig.
Och mitt tålamod är stort, men barnets mod är större.

Därute på gatorna delar ni plats med min guldklimp. Det allra käraste jag har. Säg till om barnet, som börjar söka sig in i vuxenvärlden, bryter regler. Säg till om min valp stör. Och det handlar inte om lathet eller min bristande förmåga som förälder. Detta barn är speciellt. Det finns egentligen inte ett mer väluppfostrat barn. Det är bara det att med de svårigheter mitt barn har så biter inte uppfostran. Det formar inte när impulserna tar över. Bland oss i vårt samhälle är det fullt av individer som inte riktigt hittar sin plats eller sin form. Så låt oss hjälpas åt. Inte bara sucka i tystnad- skicka onda blickar och skaka på huvudet. Utan kommunicera med dem. Hjälpa dem att finna sin plats. Mitt bland oss.

Det är det bästa vi alla kan göra. Hjälpas åt att forma ungdomen. Stävja och reglera beteenden. För ibland är en tillsägelse från en främling det allra bästa hjälpen en förälder kan få.