Au natural

Jag har ju läst väldigt mycket om hormonstörande kemikalier och gifter i vår vardag som skapar hälsoproblem. Både i mitt jobb med ekologiska giftfria leksaker, textilier mm. Och för att jag har ett intresse av det, Sedan är det ju så att jag har barn med diagnoser som ofta kopplas i hop med kemikalier i vårt moderna samhälle. Så därför har jag läst enormt mycket i ämnet.

I vår vardag så utsätts vi för så mycket olika kemikalier ute på gatorna i stadsmiljö finns det avgaser och andra partiklar som inte är så nyttiga- sedan i en modern livsstil får vi i oss kemikalier- genom besprutad mat, rengöringsmedel och skönhetsprodukter. Man gör vad man kan för att slippa utsätta sig och sina familjemedlemmar för detta i onödan.

Tex. Bor vi i naturnära område i förorten istället för att bo "mitt-i-smeten".

Vi äter ekologiskt och vegetariskt- så där är ju en jättenyckel till att få bort mycket onödiga kemikalier.

Vi städar och rengör endast med gul SÅPA. Funkar ju ärligt talat till ALLT och lämna dessutom en hinna som är smutstålig och lätt behandlande på tex träytor. Och bäst av allt 100% naturlig och giftfri.

Jag sminkar mig ju aldrig/sällan så där är jag inte så orolig. Få nog i mig minimalt med kemikalier via smink.

MEN ett jätte MEN. Jag lider av svett. Piinsamt. Japp. Nu har jag sagt det. Jag får lätt en svettlukt som ja... Stinker. Och det är ju verkligen inte kul. Och DET sätter hinder för sociala kontakter. Så hela min tonår/vuxna liv så har jag använt starka deodoranter. Med kemikalier och ämnen som man vet är skadliga och orsakar cancer mm.  Men i detta fallet så var valet att gå runt som en stinkbomb eller använda deodorant. Jag valde deo. Tills jag valde ekologiska deodoranter och därmed blev en stinkbomb. Så misslyckat. Här lyckades jag inte få bort dessa kemikalier som jag annars så frenetiskt jagat bort ur mitt liv. Jag började faktiskt ge upp.


Tills- JAG UPPTÄCKTE BIKARBONAT!
Alltså. BIKARBONAT. Ensamt. Inget annat. Inga mirakelmedel. Utan endast en liten mängd bikarbonat som man duttar på i armhålorna. Helt otroligt! Alltså, jag är helt torr i armhålorna- hela dagen. Och jag luktar ABSOLUT INGENTING!

Helt sjukt!

Så skit i att leta efter ekologiska deodoranter- skit i att sitta och blanda själv- för det kan inte bli enklare- köp en burk bikarbonat och voilà! Du talkar på det i armhålan. KLART!

När du ändå köpt dig en burk bikarbonat kan du enkelt blanda din egna tandkräm.

2 msk Kokosolja
2 msk Bikarbonat
15 droppar pepparmyntsolja

Gör bara så här.
Blanda oljan och bikarbonaten till en jämn pasta- tillsätt pepparmyntsoljan och rör ner- förvara i svalare/rumstemperatur i enkel spritspåse. Spritspåsen gör du av en liten hushållspåse som du knyter till och klipper ett litet hål i ena hörnet, sedan i en burk eller liknande. Då kan du enkelt spritsa ut "tandkrämen" på tandborsten. Denna sats räcker ca en vecka så blandar du nytt. Då håller det sig fräscht.

Bästa tandkrämen!  Funkar mot dålig andedräkt, rengör kraftigare än vanliga tandkrämer utan att slipa ner emaljen. Så prova- du kommer inte bli besviken. Jag lovar!

På bättringsvägen

Jag har ju levt i ett enda kaos (trots att man försöker hålla fasaden uppe, så har det varit kaosigt i kulisserna) Vi har haft hemlöshet, renovering, livet nerpackat i kappsäckar, arbete, småbarn och diverse diagnoser. Ja så har det sett ut under de senaste åren. Och till viss del ser fortfarande ut. Fast många punkter av det ovan kan strykas från listan. Och kvar blir faktiskt bara de tre sista. Visst det är mycket och ett livspussel, men det GÅR att få ihop. Och att få till lite livskvalité, ta som exempel att jag och maken var på bio i onsdags. FÖR FÖSTA GÅNGEN NÅGONSIN ENSAMMA PÅ BIO. Vi har alltså varit ihop i elva år (om några veckor) och aldrig varit på bio ensamma. Såklart har vi varit på bio, men eftersom jag hade en son sedan ett tidiagre förhållande har vi då varit och sett en barnfilm med sonen. Så wow! Vilken grej!
Och igår var jag och åt på restaurang med syrran och en vän! Mitt i veckan- vilken lyx!
Och i helgen planerar vi in två middagar med vänner. Alltså kan planera in det och gör det. För bara några helger sedan så var all vår fritid upptagen med renovering och målning och byggnationer av garderober och annat skit. Men nu kan vi planera in energigivande aktiviteter! Vilken skillnad!

Sen har ju inte allt gått som på räls i övrigt. Vårt familjeliv är ju fortfarande svårt att få ihop. Med flera möten i veckan hos läkare, BUP för att få ordning på en diagnos som spårar ut med jämna mellanrum. Och sådant är ju jättejobbigt och kräver så mycket energi- så då är det ännu viktigare att få igen energin.

Så hejja den nya ljusare tiden och sköna MAJ välkommen! 

 

Inflyttningsfesten

Ja, nu har vi firat vårt hus och därmed satt en punkt för vissa delar av vår renovering. Det är en riktig milstolpe. OCH BEHÖVER JAG NÄMNA ATT DET KÄNNS FANTASTISKT?!

Vi hade en underbar fest med öl från makens ölbryggeri "ett stycke" jag hade fixat plockmat som blev fantastiskt god! Phu! Och viktigast av allt- räckte laget runt.

Vi dansade, festade och hade det otroligt mysigt. Så mysigt att jag bara tog ett enda foto- för jag hade alldeles för fullt upp med att ha kul.

Fotot är från vår kvällseld som vi gjorde upp i eldningstunnan som stod kvar eftersom det är eldningsvecka.
Och det var en riktig höjdpunkt och så otroligt fint att sitta under bar stjärnbeströdd himmel med vänner i vårens första ljumna kväll och snacka vid en öppen eld. Eller som vi döpte den då- en bumfire.

Vad är en fest utan en bumfire? Inte mycket till fest :)

Huset- inspirationen flödar

Nu börjar vissa saker finna sin plats och det är så roligt att förändra känslan på ett rum med detaljer. Här kommer lite bilder på saker som jag gillar med nya huset.

Köket fick en extra förvaring i form av det gamla skåpet som jag målade iordning i förra huset. Där hittade det aldrig riktigt sin plats, men nu sitter det där det ska!

Gamla mattor. Bland det vackraste jag vet! Så mycket känsla och hantverk sitter i dessa konstverk.

Hallen med sin träfond mot det stora fönstret. Älskar denna plats i huset. ÄLSKAR!

Små barn små bekymmer- stora barn stora bekymmer

Det var en mening om min omgivning ofta använde om min förstfödda. "Små barn små bekymmer- stora barn stora bekymmer". Ofta. Konstigt ofta, med tanke på att med mina två andra barn så har inte den meningen upprepats i tid och otid. Kanske för att omgivningen vid det laget jag fick flera barn visste att sanningen om barn och bekymmer redan var uppdagad för mig.


Små barn små bekymmer. En förkylning. Går lite senare än de andra barnen. Pratar, men kommunicerar inte riktigt. Trotsar allt. Visst. Bekymmer, men relativt små.

Stora barn stora bekymmer. Ja. Absolut. Helt sant. Och barn med speciella behov. Ännu mer sant och ännu mer bekymmer. Jag kan helt ärligt säga att jag inte räcker till. Långt ifrån. Valpiga steg som ger sig ut på trotsiga äventyr. Regler och lagar som börjar gälla för att barnet har börjat ta sig ut i verkligheten. Långt ifrån vårt trygga hem. Men en låst dörr är ett fängelse för barn som närmar sig vuxen livet. Ibland när min förstfödda är på sina utflykter så bara väntar jag. Stillsamt, med andan högt uppe i halsen. För det är det enda jag kan göra. Vänta och låta barnet upptäcka, utforska och uppleva. Det är skitläskigt. Oron, och tankarna på allt okänt därute. Allt ont, som jag hoppas aldrig ska hända mitt barn. Alla dumheter som jag hoppas att barnet ska ha vett nog att hålla sig ifrån. Men ändå utan ett kärleksfullt stramt koppel, måste jag lära mitt barn att vara i verkligheten. Bomullsinlindade barn blir väldigt sårbara vuxna.

Därute finns det godhet med- lagens väktare,  människor som själva kämpat med en diagnos, behandlare som känner till särskilda behov. Föräldrar som själva uppfostrat ett barn med särskilda behov. Jag hoppas att de ska komma hans väg. Och hjälpa mig. Att de ska kunna förklara världen- därute. Där jag inte finns med och styr- för det kommer jag inte alltid kunna. Det finns ett ordspråk som lyder- "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn". Och det är så sant. Och det är ännu mer sant när trotset väller upp och infekterar varje del av uppfostran och därmed gör det omöjligt för mig att alltid vara med. För vad jag än säger, vad jag än gör så kämpar barnet emot. Trotsar. Rent av testar mig.
Och mitt tålamod är stort, men barnets mod är större.

Därute på gatorna delar ni plats med min guldklimp. Det allra käraste jag har. Säg till om barnet, som börjar söka sig in i vuxenvärlden, bryter regler. Säg till om min valp stör. Och det handlar inte om lathet eller min bristande förmåga som förälder. Detta barn är speciellt. Det finns egentligen inte ett mer väluppfostrat barn. Det är bara det att med de svårigheter mitt barn har så biter inte uppfostran. Det formar inte när impulserna tar över. Bland oss i vårt samhälle är det fullt av individer som inte riktigt hittar sin plats eller sin form. Så låt oss hjälpas åt. Inte bara sucka i tystnad- skicka onda blickar och skaka på huvudet. Utan kommunicera med dem. Hjälpa dem att finna sin plats. Mitt bland oss.

Det är det bästa vi alla kan göra. Hjälpas åt att forma ungdomen. Stävja och reglera beteenden. För ibland är en tillsägelse från en främling det allra bästa hjälpen en förälder kan få.