Julen är över- BIG TIME

Ja, tröttheten är så påträngande än. Tröttheten efter världens jobbigaste år. Året då jag och min familj flyttat tre gånger. Levt i packlådor, tvingats säga hejdå till sonen som flyttar till Gotland pga att livet inte går ihop för oss annars. Renoverat ett ruckel utan dess like SAMTIDIGT som jag och maken jobbar heltid och han extra för att få ekonomin att gå ihop. Stressat över jobbet och balanserat på budgetens röda siffror. Och allt annat som hör småbarnsåren till. Samt allt annat som tilkommer med att leva med ett barn som har en ovanlig diagnos och går på täta läkarkontroller. JA du förstår. TRÖTT.

Då firar vi jul med världens mest krävande människor. Krävande på så sätt att deras standard för ett julbord och julmat går vid ungefär femton fler sillsorter än jag ens orkar namnge. Krävande på så sätt att de lever i en bubbla där allt ska vara perfekt och tillrättalagt.

Sätt dessa familjer- den utslagna, trötta familjen med tre barn varav två av den har diagnoser med "den perfekta familjen" där allt ska ske efter angivna klockslag och scheman och där man inte skäms att tillrättavisa de som agerar utanför den angivna mallen (oss). Så har du min jul. Lägg därtill nån matförgiftning som slog ut min, maken och ena dottern så förstår du. Efter denna jul vill jag aldrig mer fira en jul. Inte på det sättet.
Jag vill ha min lilla jul. I det varma sammanhanget. Varma jular att minnas för evigt.

Och imorgon ska jag fira nyår i ett litet intimt sammanhang- och jag hoppas att mitt kommande år 2015 ska bli ett år då vinden vänder för mig och maken och vi får vind i seglen och att vi tillsammans kan få njuta av varandra och våra barn. Det är tid för det nu. Jag känner det. För jag tyar icke mer nu.

Betongbarn

Alltså VILJAN i denna lilla människa. Sjukt! Hur kan man vara så viljestark i en så ung ålder? Denna bild tog jag när hon vägrade samarbeta och låg på betonggolvet och bara "Gandhi"-vägrade.  Helt okuvlig. Och det är väl ändå den bästa egenskap man kan önska sina barn- även om det blir överjävligt svårt att uppfostra dem.

Coming home for christmas

Denna underbara lilla människa längst till höger på bilden- det är min son. Han kommer nu i jul och ska fira med oss i Umeå. Vilket ska bli så kul och fint och säkert alldeles underbart. Han bor inte med oss just nu. Han bor med sin pappa sedan ett år tillbaka- ja, i stort sett sedan vi flyttade in i flyttkartonger och började vår stora ökenvandring. Då valde han att flytta till pappa på Gotland.


Det var ett beslut som jag beundrar honom för att han tog. Just i den stund då vårt liv var svårt och fullt av prövningar. Nu arbetar jag för att få i ordning ett rum till honom och har sökt en skola till honom. En skola med inriktning på ADHD och extra tätt med personal. Tyvärr är det 1-2 års väntetid i kön. Så då får vi träffas på loven. Men jag längtar.

Bänk på köksön och lite maginfluensa

Hej på er! Zombien är tillbaka. Jag har vaknat från de döda- det var tydligen en släng av maginfluensan som golvade mig och tog bort allt hopp om livet. Trots att det inte riktigt resulterade i nån kräkning så var jag golvad och illamående i två dagar.
Nu mår jag bättre. Ja, faktisk nu när jag känner efter så känner jag mig piggare än jag gjort på många månader. Lillan åkte på det med. Så vi sov ikapp i två dagar- sen fick det vara nog.

Under tiden detta pågick så har min make svurit ihop en bänk till köksön tillsammans med svärfar. Och med ytterst lite hjälp av mig- jag orkade inte ens byta kläder för att jobba i renoveringsdammet utan jobbade i min morgonrock. Då skulle "Arga snickar´n" teamet sett mig- det hade varit guldstoff för varenda trailer för deras program. Och svenska folket hade suttit och skakat på huvudet. Om man inte ens orkar byta om innan man ska renovera ett kök- då ska man inte äga en villa...Osv. osv osv. MEN JAG HADE MAGINFLUENSAN! Orka byta kläder.


Här kommer en bild på resultatet av makens snickarbralle- och min morgonrocksrenovering.

Zombiember

Jag tänker att detta namn skulle passa in på November och December. Bara slå ihop dem i en enda grå sörja. Och gör dygnen dubbelt så långa, men inte arbetstimmarna, utan lägg de timmar som man får i bonus på sovtimmarna. DÅ kanske jag skulle klara dessa månader. KANSKE.

Som ni förstår så är jag trött, tröttare, tröttare än tröttast just nu. Jag förstår inte hur jag kan vara så trött?! Och känner andra såhär? Borde vi då inte strejka mot omänskligheten i att tvingas släpa sin lekamen till jobbet? Jag menar andra länder har siesta för att samhället ska fungera trots de förutsättningar värme och väder ger. Men vi i norr vi jobbar oss genom mörkret halva året utan någon sorts avlastning. Och inte bara mörker utan maginfluensor och depressioner. Jag tänker att denna siesta skulle kunna heta Zombiesta. För som ni hör så har jag snöat in på Zombie som ett ord för att beskriva min trötthet- och de stämmer in på mitt mentala vakenläge- DÖD.


Så go´ vänner må ni sova gott! Vi ses i vår!