Vi har ju fortfarande inget hem. Och överlåtelsen av vårt hem sker den 1/11-13. Inte så kul. Jag bara går runt hela dagarna med min klump i magen och oroar mig. Samtidigt som jag vet att man kan drabbas av så mycket värre olyckor- än just ett sådant världsligt som att man inte lyckats köpa sitt hus ännu och att det blir en mellanlandningsperiod.
Men jag är inte skapad för att klara perioder av ovisshet särskilt runt boendet. Jag är en sådan fruktansvärd kontrollmänniska och mitt hem är min borg. Jag har aldrig drömt om att resa- just för att jag trivs inte i rörelse. Jag vill veta var jag är och hålla fast vid mina rutiner. Extra mycket så har det blivit sedan jag blev mamma- och mamma till barn med diagnoser... Min son har alltid varit så rutinbunden, men så ska han ju utredas för autismspektrum nu oxå... Och min lilla dotter hon är ju beroende av att få sin spruta i tid och att få ordentligt med mat. Detta är verkligen ett test för mig- denna hemlöshet som väntar.
Det värsta är ändå att se min älskling bli grå av oro. Han som alltid är så stark och trygg. Nu är han orolig- jag vill bara lösa problemet och ge honom styrkan tillbaka för jag klarar inte av att vara stark ensam- inte så länge. Jag litar inte längre på min styrka efter mitt sammanbrott för ett par år sedan. Jag vet hur plötsligt det kom och det vore verkligen mardrömmen. Att jag går och kraschar mitt i allt igen.
Så snälla världsalltet, eller vad man nu talar till när man skickar upp en bön. HJÄLP OSS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar