Tänker lite så här...

Här är väl anledningen till att jag inte kan hitta nåt hus. MITT DRÖMHUS. I min fantasivärld så har jag och maken obegränsat med budget och vi får leva i det hus som skulle passa oss. För det är något man märker när man tittar runt på hemnet, vilket jag har gjort väldigt mycket på sisitone. Alla hus passar inte alla. Och det gäller verkligen inte bara familjesituation och antal familjemedlemmar- utan mer stil.
Jag och min älskling är så samspelta när det gäller vår smak på hus. Tur är väl det. för tänk om han drömde om en avskalad innerstadslägenhet med mycket krom och svarta skinndetaljer :/

Här är det jag skulle definiera som "mitt drömhus"

Oooooh *En längtansfull suck* 

Detta...

...eller detta...

... Oj! eller varför inte detta?

Alla dessa hus kommer från willanordic. Inofficiell spronsor av mina våta husdrömmar :)

Oj! vad kul!

Plötsligt mitt i allt så kom lite pepp. Med rekordmånga läsare, för mig alltså.
Kul att ni läser och följer. men om det är för att detta är en solkig vardagsrealistisk blogg direkt från livets baksidor, med gråa undertoner så vill jag nog snart göra er besvikna och vända denna gråa melankoli som fått råda i mitt liv de senaste veckorna. Snart, kära läsare, sitter ni på en solskensblogg om en framgångssaga. Hoppas jag iallafall :)

Går runt i en kaos-dimma

Vi har ju fortfarande inget hem. Och överlåtelsen av vårt hem sker den 1/11-13. Inte så kul. Jag bara går runt hela dagarna med min klump i magen och oroar mig. Samtidigt som jag vet att man kan drabbas av så mycket värre olyckor- än just ett sådant världsligt som att man inte lyckats köpa sitt hus ännu och att det blir en mellanlandningsperiod.
Men jag är inte skapad för att klara perioder av ovisshet särskilt runt boendet. Jag är en sådan fruktansvärd kontrollmänniska och mitt hem är min borg. Jag har aldrig drömt om att resa- just för att jag trivs inte i rörelse. Jag vill veta var jag är och hålla fast vid mina rutiner. Extra mycket så har det blivit sedan jag blev mamma- och mamma till barn med diagnoser... Min son har alltid varit så rutinbunden, men så ska han ju utredas för autismspektrum nu oxå... Och min lilla dotter hon är ju beroende av att få sin spruta i tid och att få ordentligt med mat. Detta är verkligen ett test för mig- denna hemlöshet som väntar.

Det värsta är ändå att se min älskling bli grå av oro. Han som alltid är så stark och trygg. Nu är han orolig- jag vill bara lösa problemet och ge honom styrkan tillbaka för jag klarar inte av att vara stark ensam- inte så länge. Jag litar inte längre på min styrka efter mitt sammanbrott för ett par år sedan. Jag vet hur plötsligt det kom och det vore verkligen mardrömmen. Att jag går och kraschar mitt i allt igen.

Så snälla världsalltet, eller vad man nu talar till när man skickar upp en bön. HJÄLP OSS!

Style by me

 

Hösten är här. Med STORMsteg... Så här kommer jag klä mig större delen av kalla månaderna. Dr Martens, lång kappa, ulltröja och jeans. I färgskalan svart som natten. 

Intresseklubben antecknar, förstår jag :)

Så mycket tid kommer emellan och så mycket annat

Trist. Trist och tråkig, stressig och bråkig. Så har min senaste och sista månad i huset sett ut. Jag ber om ursäkt för glappet emellan senaste inlägget, men jag har levt i en vardag med en grå klump i magen och tårar på ögonlockets nederkant. Blogginlägg har haft sista prio.

Mycket högre upp har jag prioriterat-

1. Att hitta ett hus. Uppdrag ännu inte utfört. *Gulp*
2. Att hitta någonstans att bo för vår snart hemlösa familj, innan vi hittar ett hus. Uppdrag utfört. Phu!
3. Att packa ner bohaget i lådor som ska stå magasinerat på obestämd tid. Uppdrag halvt utfört.
4. Att släpa kroppen iväg till grå vardag. När den helst vill ligga i sin varma trygga säng i fosterställning, alt svinga handleden i ett magiskt stråk och trolla fram ett drömhus i ett trollslag. I varje fall inte ägna tid åt saker som känns helt meningslösa när man inte har ett tak över huvudet inom kort...


Det har ju inte löst sig ännu med hus. Vi kommer bli hemlösa den 1/11. Men min makes fantastiska faster har förbarmat sig över oss och ger oss tak över huvet så länge vi behöver det. Så vi flyttar till henne snart. Det känns fantastiskt att en männsiak kan tänka sig att öppna sitt hem för oss- en ganska högljudd småbarnsfamilj :) Och våra goda grannar har lovat att vi får låna deras garage- så länge vi behöver det, till att magasinera våra saker. Så det har ju löst sig- bara inte helt och hållet...

Det tråkigaste i detta är att jag och maken har varit under sådan stress att vi har hamnat i fler bråk med varandra än någonsin. Vi är ju båda helt slutkörda och sönderstressade- så kärleken går på sparlåga. Hoppas att vi kommer ur detta helskinnade.


Men allt löser sig och om man ser på vilka problem livet kan erbjuda så är detta verkligen inte ett stort problem. Man kan ju bli sjuk, eller ännu värre, nån man älskar kan bli sjuk. Döden och allt däremellan är ju faktiskt så mycket större och svårare problem. Så man ska ju egentligen vara tacksam att detta är mitt största problem.
Det löser sig säkert- det gör det alltid! som alla tröstande människor sagt med något magiskt i rösten och ögat.

Kärlek till er! Nu ska jag knarka lite hemnet- för 17:e gången denna dag...