ÖverRUMPlad

Jag var ute tidigare i veckan, med min bästa vän K. Vi gick på en sommarfestival i Liljeholmen. Det var sol, superbra musik och lite rom-drinkar. Så TOTALT supertrevligt!
Men mitt i det trevliga hände något mindre trevligt. Något som just där och då förminskade mig och förvandlade mig till ett offer. Jag blev total "groapad" på häcken. Alltså en snubbe som bara klämmde loss på min rumpa. Min första reaktion var att bli pissförbannad och börja springa efter snubben. För att mitt i språnget stoppa mig själv och bara- "han kanske bara råkade..." Men nej! Det gjorde han banne mig inte och jag är så sur att jag inte sprang fram till honom tog tag i hans arm och sa "inte okej!". För det är inte okej! Sen försvann han i folkhopen och jag försökte leta reda på honom, men han var borta- och det var väl lika bra, för fan vad jag hade skämts över mig själv om jag inte vågade gå fram då! Men det som gnager mig är frågan: Varför stoppade jag mig själv mitt i språnget? Varför valde jag att ursäkta honom och sätta hans dåliga beteende på "råkade bara" kontot? Som om dessa idioter, som anonymt förgriper sig på människor och förminskar dem, behöver ytterligare en röst? Det blev en mycket komplex inre reaktion, min första känsla var ilska och sedan ganska snabbt gick den över i skam. Som om jag hade någon del i hans dåliga beteende. Varför gör det så ont att vara ett offer att man hellre friar än fäller? Och vad fan får han ut av det hela? Det måste ju vara nån sorts maktutövande. För jag menar vad annars kan det vara? OM det någonsin händer mig igen ska jag inte stoppa mig själv. Jag ska rusa fram och klargöra för förövaren att det är inte okej! För det är det inte och man råkar inte bara, det gör man inte.